Timjan och MissMelissa flyttade ut till en ö i skärgården, till ett medelålders par som haft flera andra katter som levt ett långt och lyckligt liv. Jag saknade förstås mina missar, de hade varit hos mig i sex år och jag hade uppfostrat dem bestämt och kärleksfullt, de förstod vad de fick och inte fick göra och när jag kom hem om dagarna så visslade jag bara en liten stump så kom de jamande skuttande för att säga hej och komma in. Så det var en stor tröst att veta att de nu fortsättningsvis skulle få bo i ett verkligt paradis med goda människor som vet hur katter fungerar.
Varje jul får jag julkort från dem, då de berättar vad de gör i sitt nya hem, vem som fångat den största musen och hur skönt det är att ligga och mysa i mattes knä. Ibland får jag ett mms som visar hur bra de har det. När jag nu såg kuvertet blev jag så glad! Ett sommarkort från mina missar, hurra vad fint!
Men min glädje utbyttes snart till sorg, då kortet inte var från katterna, utan från Anneli som med tungt hjärta berättade att Timjan hade gått bort. Hon hade blivit påkörd och hennes käke var så trasig att det var bäst att låta henne somna in. Mitt leende övergick till tårar och vackra minnesbilder av min fina svarta katt susade runt framför mina ögon.
Den där risken som finns att ens katter blir påkörda är ju för det mesta ganska stor, även om man bor på landet och jag har alltid resonerat som så att det är bättre att de får springa runt fritt och ha roligt än att de ska hållas inne, för då har de i alla fall ett optimalt fint liv så länge de nu får leva.
Timjan fick leva i åtta år. Det smärtar mig att hon måste haft så ont under sina sista timmar. Men jag tröstar mig med att hon under hela sitt liv haft det bra och att hon de senaste åren mådde så bra som en katt överhuvudtaget kan må. Nu är hon saknad. Och när jag i höst åker dit för att för första gången hälsa på i deras nya hem så kommer hon inte att vara där. Det känns ledsamt. Men livet Är, liksom döden...
I Katthimlen har gud päls...
Till Timjan. Jag älskade dig högt.
