Jag anser att man alltid är i rörelse. Att livet är en resa,
ett äventyr och att man varje dag kan lära sig något nytt, antingen genom att
bara vara och följa med tiden eller genom att jobba aktivt.
Nu har jag påbörjat min hittills största mentala resa där jag jobbar aktivt med
att komma framåt och den som vill är välkommen att följa med, av nyfikenhet
eller för att kanske själv få insikter eller idéer om hur man kan göra när man
vill förändra sitt liv.
I höstas var jag med om en kris. Den gjorde mig väldigt
olycklig men alla kriser ger något om man bara vill se det och till slut när
den värsta sorgen hade lagt sig kunde jag se att den här krisen var den spark i
röven jag behövde för att en gång för alla ta tag i min största issue och inte
längre bara gå och fundera på HUR jag ska ta tag i den. Utan faktiskt göra. Och
få ett resultat; att hitta ett sammanhang som känns som mitt, en fast punkt där
jag känner att jag är helt och hållet hemma. En plats jag kan landa på. Den
fasta punkten jag saknat i så många år. Saknat för att jag letat. Sökt. Hela
tiden velat vara någon annanstans.
Jag har en väldigt spontan sida, som har fört mig ut på
många oväntade äventyr och jag ångrar inget. Jag har flyttat runt i Sverige,
pga utbildningar, pojkvänner eller annat. Jag har valt att vara fri istället
för att jobba häcken av mig. Har valt att ha lite pengar och mycket att göra
istället för att ha mycket pengar och vara fast. Jag har haft en runtflängande
tillvaro som berikat mitt liv. Jag har haft oändligt roligt, känner folk precis
överallt, har sett och upplevt mängder av saker. Har lärt mig massor om mig
själv och andra.
Men konsekvensen av att inte ha en fast punkt är en sorts vilsenhet. Det kan också bli så att man upplever att
alla man känner tror att man egentligen ”hör till ett annat gäng”, när man egentligen
faktiskt är helt ensam. Och inte har ett eget gäng. Jag känner hur mycket folk
som helst, men är ständigt ”bara på besök” i deras sammanhang. Jag är inte
automatiskt medräknad. Folk blir alltid glada när jag kommer. Jag känner mig
alltid välkommen. Och jag känner mig uppskattad när vi ses. Men det är väldigt
sällan någon ringer mig och frågar om jag ska haka på eller om vi ska hitta på
något.
Och jag tror att detta delvis beror på att jag flyttat runt
så mycket. Jag har inte stannat tillräckligt länge på ett ställe för att
etablera mig själv att bli en självklarhet varken i de individer jag känner
eller i de grupperingar som finns. Och varför har jag inte gjort det? Varför
har jag sökt mig till annat? Längtan efter nya äventyr? Spontan lust att
uppleva andra saker? Har känslan av att inte höra hemma drivit mig vidare? Är
det ett flyktbeteende? Vad är jag i så fall rädd för?
Dessa tankar har upptagit enormt mycket av min energi de senaste
åren. Dessa tankar och det faktiska sökandet efter Platsen™. Och jag har inte
löst det. Bara fortsatt fundera. Och glatt fortsatt att flänga runt. Trott att
jag under tiden kommit framåt genom mina tankar, men har i själva verket stått
helt still. Fram till för ungefär ett år sedan, då jag fick vissa insikter som
gjorde att jag kunde se lite djupare på det och det var först då jag kom på vad
det var jag faktiskt letade efter och saknade. Och först då började jag kunna
ta mod till mig att börja förändra. Men det har gått långsamt. För det är
jävligt läskigt att gå in i sig själv och ta tag i och förändra invanda
beteenden. Speciellt när man märker att det inte alls bara handlar om att hitta
de yttre attributen som en fysisk plats, ett fysiskt sammanhang och välja vilka
människor man vill ha runt sig osv. Utan att det också i allra högsta grad
handlar om vem jag är och varför och vem jag vill vara och bli.
Krisen som kom nu för några månader sen sänkte mig totalt.
Ända ner till botten. Jag vet inte om jag någonsin förut har mått så dåligt och
trott så lite på mig själv. Dessutom blev jag utan bostad, saknar jobb och
kände mig bortvald och eländig. Allt var kaos. På alla sätt. Och jag reste
bort. Nu har jag fått tillbaka min energi, min livslust och jag är
så innerligt trött på min kaosartade tillvaro. Jag vet att den enda som kan se
till att jag får det liv jag vill ha är jag själv. Och nu har jag kastat mig in
i processen en gång för alla. 2013 ska bli året då jag får ordning på mig själv
och blir harmonisk, inte bara på ytan utan hela vägen in. Inte bara delar av
mig, utan hela mig.
Jag har med hjälp av en vän som är livscoach börjat följa
Rhonda Byrne’s ”Magiska resa”. Övningar
man gör i 28 steg/dagar som handlar om inre och yttre utveckling, är inriktade
på att man ska förverkliga sina drömmar och fokusera på det som är viktigt i
ens liv. På riktigt viktigt. Jag har nu gjort tre av dessa dagar och det har
redan hänt saker i mig. Jag närmar mig saker som känns väldigt bra men
samtidigt skrämmer mig. Saker som egentligen inte borde skrämma, men som gör
det. Saker som handlar om närhet, öppenhet och kärlek till min familj. Varför
är det så svårt att tala om för dem att de betyder mycket för mig? Jag märker
att det är lätt att ställa den frågan, men jag bestämmer mig för att inte
grotta ner mig i orsaken till varför det känns läskigt, det behövs det nog en
psykolog för. Orsaker handlar om det förflutna och det är faktiskt inte viktigt
nu. Det viktiga är framtiden och förändringen som ska göra min framtid till det
jag vill. Det är det livscoachning handlar om.
Under våren och hösten kommer jag också att själv fullfölja
den livscoachutbildning jag påbörjade förra året men pausade. Och under den
utbildningen kommer det också hända massor av saker i mig som för mig framåt.
Vill du också göra 28-stegs-resan, så kan du hitta den här: www.anjawahlstrom.blogspot.se,
första inlägget om ”Magin” är publicerat den 26 februari. Jag vill verkligen rekommendera den.
Och kära vänner, men kanske framförallt min kära familj. Ni ska
inte bli förvånade om det kommer personliga meddelanden till er framöver. Ni
ska inte bli förvånade om jag plötsligt börjar prata med er om saker som vi
inte brukar prata om. Den här resan handlar om att gå in i sig själv, våga se
det man egentligen vill se men inte trott man vågar, orkar eller klarar att ta
i. Den här resan för mig vidare och ni som är del av mitt liv är också en del
av resan. <3
