Nu sitter jag här, i min säng i lilla friggan på min pappas tomt. Insvept i en sjal, smaskar på en bit mörk choklad och känner mig tacksam över att det är varmt, att det finns te, att jag var klok nog att tvätta innan jag åkte på lajv så att jag kunde sätta på mig rena kläder efter den sedvanligt totalt översköna efter-lajvet-duschen. Jag är också tacksam över att pappa eldade i pannan i går så att det fanns varmvatten till den sköna duschen idag. Jag är tacksam över att det finns ström så att jag kan ha datorn igång och skriva detta blogginlägg. Jag är tacksam över att jag i mitt utekök har en kyl att gå och hämta mjölk ur. Jag är tacksam över att jag har mjölk att hälla i mitt te.
Idag kom jag hem efter att ha tillbringat tre nätter i min vardo på ett litet lajvområde uppbyggt i Alby, en söderförort till Stockholm. Lajvet jag var på hette Den flytande marknaden och utspelade sig i en värld som heter Understockholm. Understockholm är en parallell dimension till vårt Stockholm och utspelar sig här och nu. I Understockholm finns märkliga ting, varelser och trasiga människor. Där hamnar de som ingen längre ser, de utstötta, bortglömda och misslyckade. Där är livet relativt hårt, mörkt och ensamt, men visst finns det lycka, närhet och vänskap också. Det känns bara inte så lätt att ta det för givet.
När jag idag lämnat det städade lajvområdet så åkte jag direkt till Skärholmen för att byta ett felaktigt tidigare inköpt batteri. Vi parkerade bilen i ett relativt tomt parkeringshus och tog en rulltrappa in i den stora centrumgallerian. När vi svängde in på en av de större gågatorna så hajade jag synligt till för en sekund. Det jag reagerat på var att alla som var där såg så hela, rena och bekymmersfria ut. Affärslokalerna var ljusa, stora och fräscha. Jag hann säga ordet "oj" högt, innan jag leende sansade mig och förstod vad som just hade hänt; jag var inte riktigt beredd på verkligheten ännu, eftersom jag mentalt inte riktigt släppt fiktionen som jag intensivt levt i det senaste dygnet.
Det är ett vanligt fenomen som händer många när de varit på lajv, det brukar kunna ta en stund att aklimatisera sig, att helt och hållet tänka som sig själv och inte som rollen man just har spelat. Det är också, som jag även beskrev i mitt senaste blogginlägg, ofta så att man känslomässigt kan bli kvar några timmar eller dagar i de känslor man spelat på under ett lajv.
[Parentes]
Under detta lajv hade min roll Laura en livspartner som hon verkligen älskade. Han, Ricco var oerhört viktig för henne och jag spelade stenhårt på det, liksom Micke som spelade Ricco besvarade spelet. Vi upplevde en hel del omtumlande saker i vår relation och vår gemensamma saga slutade inte helt lyckligt. Vi slutade spela runt midnatt och efter det pratade vi, Lisa och Micke en hel del med varandra om vad som hänt mellan våra roller och jag bearbetade det jag/Laura just varit med om. För det som ens roll är med om händer även en själv, det rollen upplever upplever jag och rollens minnen blir även mina minnen.
Jag känner således fortfarande lite grann att jag älskar Ricco och är sorgsen över att han inte finns kvar i mitt liv. Han var ju så fantastisk.
[Slut parentes]
På samma sätt som känslor och andra personers roller kan dröja sig kvar några dagar kan i allra högsta grad även den miljö och verklighet man lajvat i också göra det. Låt mig försöka beskriva med detta senaste lajv som referens:
I Understockholm består det monetära systemet inte av pengar utan av byten av tjänster, prylar, känslor, minnen, förmågor och egentligen vad som helst som man kan komma på att man vill byta bort. När du ska köpa något så förhandlar du om priset, du måste hitta något att betala med som känns lika värdefullt för säljaren som det du vill köpa är för dig. Har man då under ett intensivt lajv handlat på det sättet så är det fullt möjligt att man även dagen efter man avslutat lajvet och hittar något användbart kommer på sig själv med att för en sekund tänka: "Ah, men kolla här! Den här kan jag byta bort mot..." innan man kommer på att det ju inte alls funkar så i vår värld och vardag.
Att lajva i världar som fungerar annorlunda än vår värld är ett oerhört bra sätt att få distans till sin egen vardag. Att spela en roll som har en personlighet som är annorlunda än du själv är ett bra sätt att få distans till dig själv och prova på att sätta dig in i hur andra lever och upplever saker.
Jag, Lisa är vanligtvis överkänslig mot sunkig stadssmuts, framförallt när det hamnar nära min mat, mina kläder eller sängkläder. Nu har jag under tre dygn levt på en skitig
parkeringsplats, i min vardo, med slitna möbler, smuts överallt och
trashankar. Jag har lagat mat på vardons översmutsiga veranda där folk gått fram och tillbaka med sina skor, jag har legat på de oerhört sunkiga mattorna på golvet och sedan med samma kläder lagt mig i sängen. Jag har -åtminstone för några dagar- övervunnit något jag är känslig för men egentligen inte vill vara känslig för, tack vare att miljön på lajvet tvingade mig till det.
Jag har befunnit mig på en myllrande marknad där jag kunde införskaffa allt mellan himmel och jord, så länge jag hade något att byta med. Hade jag inget de ville ha så fick jag försöka skaffa det eller leta vidare någon annanstans. Jag har känt mig utsatt, ensam, trasig, beroende och själsligt smutsig. Jag har satt ett högt värde på en liten kopp för dockor, en plastpärla, en liten tygros och en teckning med ett hjärta på. Jag har levt i en värld där man kan köpa något med ett trasigt ägg, en skabbig strutsfjäder, en svamp eller en liten glasskärva och därför -därför hajar jag till när jag kommer in i Skärholmens stora centrumgalleria.
När jag går igenom gallerian mår jag lite dåligt av kommersen, av den stora rosa banderollen över rulltrapporna som talar om att "Mer mode finns en trappa upp", av de ljusa, flashiga affärerna, kläderna, väskorna, skorna. Jag tänker att vad fan ska jag med allt det där till? När jag kan leva på så mycket mindre.
Jag förespråkar alltid att ibland göra saker som medför att man får distans till sitt eget liv. Om man vill få distans till sin vardag kan man resa iväg till ett land som fungerar annorlunda jämfört med ens eget land; Besöker du ett barnhem i Afrika, ser fattigdom på nära håll och möter människor som inte har allt det du har så får du distans till ditt eget svenska välfärdsliv.
Att lajva är också att resa. Jag har nu lajvat och LEVAT i en värld som visar en verklighet annorlunda än den jag upplever i min vardag. Jag har, som så många gånger förut fått distans, jag ser det jag har och känner mig tacksam.
Jag sitter nu här, i min friggebod, med lampan tänd och datorn påslagen. Min telefon ligger bredvid mig och jag kan närsomhelst ringa en vän och styra upp ett möte en annan dag. Måste bara välja vilken vän jag är mest sugen på att träffa just nu. Tevattnet är strax klart och magen kurrar. Jag är visst hungrig. Tänk, vad bra att jag kan gå ut i mitt utekök, sätta igång spisen och värma på lite soppa. Sen, vips, så är jag mätt. Och tacksam.
