Den älskade, saknade, förbannade helvetesjulen.

Jag trodde faktiskt hela hösten att jag inte skulle känna att jag även i år behövde skriva ett blogginlägg om julen.

I september kom som vanligt den där julångesten krypande, den som får mig ledsen över att jag inte vet var jag ska ta vägen under julhelgen. Ångesten som, ju närmare julen kommer, får mig att känna mig mer och mer ensam, sorgsen och avundsjuk på de som samlas. Avundsjuk på de som vet var de ska, de som har stora familjer, de som har rödkål på bordet och några klappar under granen.

Men julångesten var så mild i år att jag tänkte att jag verkade ha kommit ett stort steg vidare i den process jag de senaste åren jobbat med -att förlika mig med och se det positiva i att jag inte har någon egen jultradition kvar. Det finns ju, trots allt, något spännande, livgivande och roligt med att vara helt fri på julen. Det finns inga krav, inga måsten eller förväntningar från andra. Det finns ingen stress, ingen hets och inga familjebråk som uppstår för att man krystat försöker upprätthålla en god stämning fast alla vardagliga konflikter egentligen ligger kvar under ytan. Jag kan göra vad jag vill och jag får uppleva många olika jular. Det finns något väldigt fint med det. Igår fick jag idén att jag kanske borde skriva ner hur jag firat min jul de senaste åren, jag tror det skulle kunna bli en fin liten krönika.

Så, jag trodde alltså inte att jag skulle skriva något blogginlägg om julen i år. Men nu, idag, dagen innan julafton, när Facebook svämmar över av God Jul-hälsningar, foton på klädda julgranar, beskrivningar av pepparkaksdoftande kök och "Nu är jag snart hos familjen-inlägg" så infann sig ändå ett trängande behov i mig att sätta ord på de förvirrade känslor som plötsligt (men ej förvånande) uppstod i mig.

Om ett par timmar ska jag åka till fina Annika, sova över där och imorgon bitti inleda julaftonen med en ridtur. Sedan kommer vi att tillbringa resten av dagen med varandra, säkert ha en massa fina samtal, kanske åka till några andra vänner en sväng och till sist avsluta kvällen med en väldigt trevlig folkmusikfest i Stuvsta. Jag ser fram emot allt detta, jag tror det blir riktigt fint. Men ändå uppstod en plötslig sorg i mig, när jag såg alla facebookstatusar.

Jag kände mig ledsen över att jag inte kommer att äta en endaste julmatstallrik i år, jag kommer inte känna de där smakerna och dofterna som så starkt förknippas med julen och som, när man känner dem, fyller hela ens kropp med mys. Jag kände att jag saknar nejliksapelsiner hängandes i röda band i dörröppningarna, jag saknar doften av gran, saknar möjligheten att sent på natten gå upp och ta en knäckemacka med senapsindränkt skinka. Jag kände ett plötsligt behov av att bli adopterad av någon vän som har en icke dysfunktionell familj som firar jul på ett traditionsenligt sätt där de enda känslor som ligger under ytan är glädje och kärlek. (Jo, jag tror att det finns sådana).

Samtidigt avskyr jag verkligen hysterin som kan uppstå kring julen. Min miljömedvetenhet gör att jag egentligen inte tycker att man ska äta upp grisen, folk som flackar runt till sin mamma, sen sin pappa, sen sin farmor och undrar hur de ska hinna med... shit, vad det låter jobbigt. Men hetsen kring att köpa julklappar innehållande saker som folk egentligen inte behöver är nog det värsta. Stora julklappshögar får mig panikslagen. Men jo, jag tycker om att köpa några få julklappar själv, till de av mina närmaste som jag vet vad de vill ha och behöver. (Men det behöver ju inte gå överstyr, som jag ofta upplever att det gör hos vissa andra, jag skulle helst se att mycket av alla pengar som går åt istället skänktes till bättre behövande).

Så. Idag, dagen innan julafton är jag full av motstridiga känslor, men nu när jag skrivit av mig känns det lite lättare, nu är det mest bra. Min process går vidare år för år. Jag ser det fina i att flacka runt till olika vänners julfiranden, men min dröm finns kvar. Drömmen om att tillsammans med goda vänner skapa en egen återkommande jultradition innehållandes alla de där dofterna och smakerna från min barndoms jular. En dag kanske den blir av. Och tills dess är det som det är. Tills dess ska jag försöka njuta av det fina jag får se och uppleva hos andra.

För att ingen ska få en felaktig bild av min egen familj och för att min mamma inte ska ta illa upp, så vill jag berätta anledningen till att vi inte längre firar jul tillsammans. Jag har en stor släkt som firade tillsammans när jag var liten, men ju äldre alla vi barn blev, desto mer blev det så att alla familjerna firade på varsitt håll och när mina föräldrar för snart tio år sedan flyttade ifrån varandra så liksom bara blev det så att även vårt lilla julfirande på något sätt dog ut. Min pappa är en sådan person som gärna jobbar på julafton, han har egentligen aldrig lagt särskilt stort värde i själva julfirandet, något som min mamma däremot alltid gjort. Så som hon fixade kring jularna, med dessa dofter och smaker var ju precis så som jularna alltid borde vara. Jag saknar dem. Och pga olika omständigheter går det inte att fira dem så någonsin igen, i just min familj.

Om fem år fyller jag 40 år. Ändå, när det kommer till sådana här s.k. familjehögtider så känner jag mig som om jag var någonstans strax under tonåren. Jag älskar min lilla familj och jag vet att de älskar mig, men OM någon annan vill adoptera mig, åtminstone under december månad, så går det bra...
(Min fina mamma går inte med på att adoptera bort mig, men har gått med på att åtminstone låna ut mig ibland). <3


Här kan man läsa mina blogginlägg om julen från 2010 och 2006. Ganska fint att se bakåt hur processen har gått... :)


2010:

http://vackradu.blogspot.com/2010/11/staller-du-fragan-om-julen.html

2006:
http://lajsas.bloggspace.se/11502/Den-viktiga-aftonen/

Min farmor...

Min Farmor. Karin Inez Constance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner jag bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårt och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...

Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.

Hennes hus var fullt av saker, från källare till vind, väldigt praktiskt, för vad man än behövde låna, till en fest, en pjäs eller ett lajv så fanns det där och varje födelsedag och julafton stod det i hennes gröna köksskåp ett litet kuvert med en rätt stor slant i. Ett till varje barnbarn.


Inatt tog min farmor sitt sista andetag och lämnade oss. På ett sådant där sätt som man önskar att alla kan få somna in, i stillhet, av hög ålder, utan smärtor och med sina nära bredvid sig.

Jag var också där bredvid henne igår kväll. Det var så fint, vi var många som samlades vid hennes sida, jag, min syster, våra kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn, farbröder och faster. Vi höll hennes hand, pratade, fikade, berättade anekdoter, vi smekte hennes hår och kind och masserade hennes fötter. Vi hade tårar i våra ögon och viskade till henne ord som berättar hur mycket hon betyder för oss. Jag tror att hon hörde allt vi sa, kanske kände hon igen våra röster, men utan att egentligen veta vem rösterna tillhörde.

Hon bara låg där, på rygg, med slutna ögon och öppen mun, all hennes kraft tycktes gå åt till att andas.

Vid midnatt sa vi farväl och lämnade henne, alla utom min faster som stannade kvar. Det blev mörkt i rummet, endast adventsljusstaken i fönstret lyste, tystnaden sänkte sig över rummet och det kändes lugnt.

Lite senare under natten tog hon sitt sista andetag. Det är lätt att tänka att hon höll ut så länge som vi alla var där, att hon inte ville att vi skulle se henne dö, att hon ville ge oss lite mer tid tillsammans och att hon släppte livet först när vi gått.

Det är så fint när man får lov att bli så där gammal, att det enda man dör av är att kroppen är slut för att den haft förmånen att få leva så länge. Det är fint när man dör utan att ha ont och att man slipper ligga länge. Hennes tillstånd, så som det var igår, hade uppstått bara någon dag tidigare efter en ganska långsam men tydlig försämring.

Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att hon intill sin sista stund fick ha människor som älskar henne alldeles nära. Att hon en sista gång fick uppleva sorlet av hur släkten surrar, skramlar med kaffekoppar och pratar om sådant där som bara släkt kan prata om -gemensamma minnen från så långt bak i tiden som man levt tillsammans.

Ett finare avslut är svårt att tänka sig och jag är så glad över att jag åkte dit igår och fick vara en del av det. Nu känner jag stor sorg, men är också oerhört lättad och tacksam. Tacksam över att hon fick vara en del av mitt liv så länge och lättad över att jag inte längre behöver fundera på och gråta i förväg (för det har jag gjort) över att hon en dag ska vara borta.

Snart kommer det ut en bok med hennes livshistoria, det ska bli så spännande att läsa den. Den berättar om en fantastisk kvinna, som aldrig klagade, som alltid ville arbeta och som kom till en gård som piga när hon blott var 23 år gammal och där fick ta hand om 5 moderslösa barn, varav ett nästan omgående dog i sharlakansfeber i hennes famn. Hon kunde inte släppa de andra barnen och blev kvar, gifte sig med min farfar och de fick tillsammans tre barn till.

♥ Farmor, Karin Inez Constance 5 januari 1919 - 7 december 2011. ♥

Farmor på sin 90-årsdag för snart 3 år sen.