Min farmor...

Min Farmor. Karin Inez Constance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner jag bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårt och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...

Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.

Hennes hus var fullt av saker, från källare till vind, väldigt praktiskt, för vad man än behövde låna, till en fest, en pjäs eller ett lajv så fanns det där och varje födelsedag och julafton stod det i hennes gröna köksskåp ett litet kuvert med en rätt stor slant i. Ett till varje barnbarn.


Inatt tog min farmor sitt sista andetag och lämnade oss. På ett sådant där sätt som man önskar att alla kan få somna in, i stillhet, av hög ålder, utan smärtor och med sina nära bredvid sig.

Jag var också där bredvid henne igår kväll. Det var så fint, vi var många som samlades vid hennes sida, jag, min syster, våra kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn, farbröder och faster. Vi höll hennes hand, pratade, fikade, berättade anekdoter, vi smekte hennes hår och kind och masserade hennes fötter. Vi hade tårar i våra ögon och viskade till henne ord som berättar hur mycket hon betyder för oss. Jag tror att hon hörde allt vi sa, kanske kände hon igen våra röster, men utan att egentligen veta vem rösterna tillhörde.

Hon bara låg där, på rygg, med slutna ögon och öppen mun, all hennes kraft tycktes gå åt till att andas.

Vid midnatt sa vi farväl och lämnade henne, alla utom min faster som stannade kvar. Det blev mörkt i rummet, endast adventsljusstaken i fönstret lyste, tystnaden sänkte sig över rummet och det kändes lugnt.

Lite senare under natten tog hon sitt sista andetag. Det är lätt att tänka att hon höll ut så länge som vi alla var där, att hon inte ville att vi skulle se henne dö, att hon ville ge oss lite mer tid tillsammans och att hon släppte livet först när vi gått.

Det är så fint när man får lov att bli så där gammal, att det enda man dör av är att kroppen är slut för att den haft förmånen att få leva så länge. Det är fint när man dör utan att ha ont och att man slipper ligga länge. Hennes tillstånd, så som det var igår, hade uppstått bara någon dag tidigare efter en ganska långsam men tydlig försämring.

Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att hon intill sin sista stund fick ha människor som älskar henne alldeles nära. Att hon en sista gång fick uppleva sorlet av hur släkten surrar, skramlar med kaffekoppar och pratar om sådant där som bara släkt kan prata om -gemensamma minnen från så långt bak i tiden som man levt tillsammans.

Ett finare avslut är svårt att tänka sig och jag är så glad över att jag åkte dit igår och fick vara en del av det. Nu känner jag stor sorg, men är också oerhört lättad och tacksam. Tacksam över att hon fick vara en del av mitt liv så länge och lättad över att jag inte längre behöver fundera på och gråta i förväg (för det har jag gjort) över att hon en dag ska vara borta.

Snart kommer det ut en bok med hennes livshistoria, det ska bli så spännande att läsa den. Den berättar om en fantastisk kvinna, som aldrig klagade, som alltid ville arbeta och som kom till en gård som piga när hon blott var 23 år gammal och där fick ta hand om 5 moderslösa barn, varav ett nästan omgående dog i sharlakansfeber i hennes famn. Hon kunde inte släppa de andra barnen och blev kvar, gifte sig med min farfar och de fick tillsammans tre barn till.

♥ Farmor, Karin Inez Constance 5 januari 1919 - 7 december 2011. ♥

Farmor på sin 90-årsdag för snart 3 år sen.