Jag längtar till fredag! Då ska jag äntligen få träffa min älskade 18-årige son och min snygga man igen. Vi har inte setts sedan i maj, då vi fick fly från en by med soldater jagandes efter oss. Sen tog lajvet slut.
Nej, jag har ingen man och ingen son - i verkligheten. Men i just denna lajvvärld, Minea, och i just detta scenario så har jag det. Eller, det är ju inte jag, det är min roll Miriam som har det. Men eftersom det är jag som spelar Miriam så blir allt som Miriam upplever även mina upplevelser. Och det känns verkligen som att den här familjen finns, på riktigt. När jag tänker på dem och speciellt nu, när det är så nära nästa lajv i kampanjen, där jag ska få spela Miriam igen och få uppleva hur det går för henne, då blir Miriam verklig. Och för mig är det just det som är den stora tjusningen med lajv -att få uppleva saker jag vanligtvis inte upplever, saker som är på låtsas, men som spelas på ett så trovärdigt sätt som möjligt att de känns verkliga. Därför är det viktigt för mig att försöka leva mig in så mycket som möjligt i de förutsättningar och egenskaper som min roll har och i de scener som utspelar sig.
I just det här fallet så har jag spelat min roll en gång förut, så jag känner henne redan ganska väl. I alla fall känner jag henne så som hon var innan hon flydde. Nu har hennes förutsättningar ändrats drastiskt, förut levde hon ett stillsamt byliv men sedan i maj har hon levt på flykt och tvingats döda andra människor, delvis pga rent självförsvar, men också för att hennes man Simon tvingat henne att döda en fånge. För att överleva under de förutsättningar de har nu måste hon klara av att göra sådant.
Just de sakerna, det som hänt från att förra lajvet slutade tills denna dag har vi efterkonstruerat, men det är sådant jag behöver väga in när jag nu funderar på hur jag ska gestalta Miriam på detta kommande lajv. Hur har det som hänt henne dessa tre månader förändrat henne? Hur har hennes relation med Simon och sonen Levi påverkats?
Detta är saker jag behöver bestämma mig för, innan lajvet börjar. Sedan behöver jag sätta mig in i hur det känns i Miriam och försöka leva mig in i det och då kan jag förhoppningsvis göra henne trovärdig i min gestaltning.
Imorgon bitti ska jag sätta mig på ett tåg till Växjö, tillsammans med Eskil som spelar min son. När vi träffas kommer det vara Lisa och Eskil som ses, det kommer bli trevligt. Jag ser fram emot den resan. Men jag längtar också så mycket till fredag morgon då vi går in i våra roller som Miriam och Levi, för först då får jag träffa min son igen. Jag har saknat honom, har saknat min man och längtar tills jag får ta dem i mina armar igen.
Men den lilla familjen kommer inte ha särskilt mycket tid till kramar och fysisk kontakt, vi kommer ha fullt upp att hålla oss vid liv, cordoverna i fortet är oss snart på spåren och vi kommer att göra vårt bästa att göra slut på dem innan de gör slut på oss. Vi får se hur det går. Det är också en av tjusningarna med lajv - det finns inga bestämda slut, inga manus. Det finns bara förutsättningar. Sedan är det vi spelare som för handlingen framåt, genom att agera och reagera på det som händer när andra agerar.
Det är så galet spännande! Att läsa en bra bok kan ge lite samma känsla, man är helt inne i den, det känns som att man är där och man vet inte hur det ska sluta. Skillnaden är att under ett lajv så är man faktiskt där, man upplever allt som händer, fysiskt och mentalt, man läser inte bara om det.
Och därför blir lajvens fantasivärldar så påtagligt verkliga. Därför känns det som att man saknar nära vänner eller familjer som egentligen inte finns och därför längtar man efter att få träffa dem igen...
