Dags att ta upp den här gamla bloggen igen. Jag har inte skrivit något här på 8(!) år. Men nu är det dags, för nu finns det viktiga saker att skriva om. Nämligen cancer. Jag skriver för att jag själv behöver få uttrycka och sortera bland mina tankar, men också för att någon som läser mina texter kanske kan hitta inspiration och tröst. Och kan jag ge det till någon annan, om så bara till en enda person, så vill jag det.
----------------------------------------
Igår ritade läkaren på mitt bröst. Det gjorde han för att
där, innanför den där lilla cirkeln, finns en cancertumör. Inom de två närmaste
veckorna blir jag kallad till operation för att ta ut den, en del
omkringliggande vävnad samt den eller de lymfkörtlar som cancern når först vid
eventuell spridning. Ett par veckor efter det har materialet de plockat bort
blivit analyserat och först då får jag veta om cancern hittat ut från bröstet
eller om den hållit sig relativt stilla. Har den spridit sig så blir det mer
åtgärder. Oavsett så ska bröstet strålas varje dag under i vart fall 3 veckor. Och
det återstår att se om jag även ska ta cellgifter och andra mediciner.
För några veckor sedan var jag på mammografi i Eskilstuna. Denna gång var det inte för rutinkoll, utan för att jag själv hade känt en knöl. De gjorde ultraljud och tog en biopsi. (Ultraljudet visade friska lymfkörtlar, vilket känns hoppfullt, men helt säker kan man inte vara förrän efter operationen.)
Sedan var det bara att vänta, nästan två sjukt jobbiga veckor av ovisshet. Jag kunde få svar på tre olika sätt, antingen ett fysiskt brev där det stod att jag var frisk, ett fysiskt brev där det stod att de behövde ta fler prover eller ett sms med kallelse till läkare för uppföljning och planering av åtgärd. Jag tror jag aldrig har kollat brevlådan så många gånger på en vecka någonsin förut. Men det kom inget brev. Det kom ett sms med läkartid. Fan, fan fan! Tänkte jag och reste mig från kontorsstolen på jobbet och gick hem. Senare, när min sambo, T, också kommit hem så bestämde vi oss för att kolla min journal på 1177, jag kände att det var outhärdligt att vänta en vecka på att få veta vad jag befarade. Det stod inte mycket i journalanteckningen, men jag förstod att de hittat en härd av cancerceller och att det var en (1) tumör och inte flera.
T sa att vi ska ta oss igenom det här. Han är en klippa. Jag kontaktade omgående en vän som är läkare för att fråga om Atarax (ångestdämpande) och hon skrev ut till mig direkt. Av erfarenhet visste jag att jag kommer behöva ha det hemma, inte minst den här veckan av väntan på att få veta omfattningen av cancern, vilken typ av tumör det var, om det ändå kunnat ses någon spridning osv.
Dagarna gick upp och ner, vissa dagar kunde jag knappt stå på benen och andra dagar kunde jag komma iväg och jobba några timmar, det var skönt med sysselsättning. Jag hann tänka många tankar, både mörka tankar om vad som händer om jag dör och ljusa tankar om att cancervården är bra nu för tiden och att överlevnadschansen vid bröstcancer är stor. Och, eftersom jag är extremt pragmatisk som person, även tankar som ska hjälpa mig acceptera att den här förändringen nu sker i mitt liv och hur jag bäst gör för att hantera situationen och vilka strategier jag ska ha för att orka ta mig igenom de tuffa månader som nu ligger framför mig. Tillräckligt med sömn och regelbundna matintag är en bra början, t.ex. Och att prata om min cancer med andra. Jag har pratat med flera jag känner som blivit friska från sin cancer.
Men min största oro handlade faktiskt inte om min egen hälsa, utan om allt praktiskt runtomkring som behöver lösas under min behandling. Allt ifrån ökade kostnader till att vi ska orka sköta vardagen med städning, matlagning, hämtning och lämning av barn och att vara bra föräldrar. Oro över att vår släkt och de flesta nära vänner bor långt ifrån oss och att jag inte har så många här i närheten som jag känner jag skulle kunna fråga om hjälp och avlastning i vardagen när behandlingen blir som mest påfrestande. Jag brukar dessutom hamna i ett tillstånd där jag under många år framöver fångas i en känsla av tacksamhetsskuld om jag någon gång får hjälp av andra, oavsett om jag bett om den eller om den erbjudits ändå och jag tycker det är jobbigt.
Men jag vet ju innerst inne att folk gärna hjälper utan
motkrav och min pragmatiska hjärna förstår att det nu bara är att släppa
stoltheten och acceptera all hjälp jag kan få, för den kommer att behövas om
jag ska orka hela vägen och kunna bli frisk. Och flera vänner och släktingar,
från alla möjliga håll, både i närheten och långt borta, har redan hört av sig
och erbjudit sin hjälp. Även sådana jag inte känner särskilt nära (än). Jag vet
inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet för det. Den är oändlig.
Just nu mår jag ok. Igår var jag på det där läkarbesöket och fick ungefär det
besked jag själv trodde jag skulle få, så det blev ingen chock, jag hade ju
haft en vecka på mig att bearbeta det troliga svaret lite. Det är en (1) cancertumör,
den är varken snabb- eller långsamväxande, men ligger precis under gränsen för
att vara mediumväxande. I nuläget finns alltså inga tecken på att den spridit
sig, men det vet vi först ett par veckor efter operationen.
Nu fokuserar jag på att ta hand om mig, både fysiskt och
mentalt, att lyssna på kroppen, gråta om jag behöver, gå till jobbet när jag
vill och orkar, vara i nuet och tänka positiva tankar som stärker mig och att
göra roliga saker när jag har energi nog till det. Jag förväntar mig att jag
kommer ha perioder av total orkeslöshet och mörka tankar, så det känns viktigt
att ta tillvara dagar då jag faktiskt mår rätt bra.
Om jag orkar så vill jag under den här resan fortsätta skriva här på bloggen, av den anledning jag skrev i inledningen här ovanför. Det kommer bli inlägg både från mina mörkare dagar och mina ljusare.
Jag lovar ingenting, men har det som ambition i alla fall.
Tack för att du läser!
Nu ska jag äta lite lunch och tänka på det som en klok vän sa till mig: ”Nu är det dags att låta sig vaggas av andra och få vila i vår omsorg”. <3
