Att förändra relationen.

Jag skulle vilja skriva fler blogginlägg oftare. Jag hade velat skriva massor under hösten, om min separationsprocess, om den något ovanliga metod som jag och Andreas använt för att komma vidare och ändå kunna behålla varandra som nära vänner.

Jag känner även nu att det är svårt att skriva om. Jag har ältat allt tusen och åter tusen gånger inom mig och med andra och på något sätt är jag så trött på att formulera tankarna och känslorna i ord, så att det är svårt att orka plita ner det även här.

Men det är en ganska intressant metod som i princip alla som sett den utifrån verkar fascineras av. Så ok, jag gör ett försök.

Vi har från dag 1 aktivt jobbat med att omvandla vår kärleksrelation till en vänskapsrelation. Vi har fortsatt att umgås med varandra och tillsammans med våra gemensamma vänner som vanligt, med den skillnaden att vi behandlat varandra som vänner istället för som sambos. Vi ville tidigt visa våra vänner att vi kände oss bekväma i vår nya relation så att de också skulle känna sig bekväma och t.ex. slippa tänka på vem av oss de skulle bjuda hem på middagar.

Det har nog kanske inte alltid varit lätt för alla vänner att veta hur de ska bete sig, när jag och Andreas varit så öppna med hur vår process fortskridit. Men vi ville avdramatisera det hela, både för vår egen skull och för att relationerna med vännerna skulle påverkas så lite som möjligt.

De flesta verkar vara fascinerade och inspirerade men frågar om det inte är jobbigt och svårt. Såklart är det jobbigt och svårt. På ett sätt tror jag det här är det svåraste sättet, det mest utdragna. För hur kan man gå vidare helt så länge man fortfarande ses ofta och faktiskt bor tillsammans så lång tid efter att man egentligen har brutit? Ja.. säg det.

Men vi har ju kommit vidare. Och även om det varit smärtsamt under en ganska lång tid så har det ändå varit en lättsammare smärta än om vi i princip hade brutit kontakten helt direkt, som man ofta gör om jag hade blivit utkastad från mitt hem redan efter någon vecka. Hade det hänt så hade ju hela min tillvaro rasat sönder, all min trygghet skulle vara borta och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ha hanterat det.

Och nu, när jag faktiskt har fått lov att flytta, när vi inte kunde dra ut på det mera, så är det som att man halkar tillbaka några steg i processen. Det är först nu ensamheten blir riktigt påtaglig, det känns ovant att inte ha Andreas att prata med varje dag och att inte ha den människan man känner sig mest trygg med i sin uppenbara närhet. Men trots det, så är tyngden av denna flytt betydligt enklare att hantera än om jag behövt göra det direkt efter att vi bröt.

Så jag finner tröst i det. Och i att min bästa vän fortfarande är min bästa vän. Bara på ett lite annat sätt.

Det hade varit fint att avsluta blogginlägget där, med den meningen. Men jag är låg idag, det känns tungt och jobbigt. Har 15 ouppackade kartonger, två garderober och fyra skåp som måste målas innan jag kan packa upp kartongerna och min spis fungerar inte. Kylen surrar väldigt högt och kommer att surra lika högt varje dag jag bor här. Jag känner mig inte helt nöjd.

Fast jag tänker hoppfullt att när jag väl fått bort kartongerna så får jag plats med fler vänner här och när jag får en fungerande spis så kan jag bjuda dem på god mat. Och det där med att bjuda hem vänner på god mat, det om något brukar ju förstärka känslan av att det är just ens hem och att man trivs.

Det kostar kraft att hålla sig uppe.

Jag önskar att det magonda skulle försvinna. Jag håller på att försöka bo in mig i mitt nya boende. Eftersom jag hyr i andra hand kommer det nog inte kännas helt som mitt hem, jag är alltför medveten om känslan av att bo någonstans tillfälligt. Men jag försöker att bortse från det och att göra lägenheten till min så gott det går.

Svårt eftersom jag flyttar pga en situation jag verkligen inte valt själv. Jag saknar mitt förra hem, mycket. Och jag saknar att bo med en person jag känner mig trygg med. Det kommer nog att ta ett tag innan jag kan identifiera mig med att vara ensamboende. Men det är ju inte första gången jag bor ensam, det är bara det att jag inte alls var inställd på det och hade vant mig vid att bo tillsammans.

Det kommer att bli bra. Så småningom. När det jobbiga släpper helt. Det går framåt, för varje dag, men ibland känns det som att det går i slow motion. Önskar att jag kunde somna en stund och sen vakna när ytterligare ett par månader har gått och det onda i magen gått över. Helst vill jag vakna först när jag redan träffat någon annan att leva med, som jag redan lärt känna och känner mig trygg med. Någon som säger att han är kär i mig och vill leva med mig och som inte ändrar sig. Och jag hoppas att jag även nästa gång vågar ge mig hän och tro på det.

Jag jobbar aktivt med sorgeprocessen och har så gjort hela hösten. Jag fokuserar på de positiva framstegen och tänker goda tankar. Jag känner mig stark för det mesta och tycker att jag klarar mig bra. Men det kostar kraft och jag känner mig konstant trött. Och jag känner mig ensam. Fast det är väl ungefär som det ska vara, så som det ofta är och blir när man är i min situation. Så det är ju inget att vara rädd för.. Och det är ju iallafall bra.