Jag önskar att det magonda skulle försvinna. Jag håller på att försöka bo in mig i mitt nya boende. Eftersom jag hyr i andra hand kommer det nog inte kännas helt som mitt hem, jag är alltför medveten om känslan av att bo någonstans tillfälligt. Men jag försöker att bortse från det och att göra lägenheten till min så gott det går.
Svårt eftersom jag flyttar pga en situation jag verkligen inte valt själv. Jag saknar mitt förra hem, mycket. Och jag saknar att bo med en person jag känner mig trygg med. Det kommer nog att ta ett tag innan jag kan identifiera mig med att vara ensamboende. Men det är ju inte första gången jag bor ensam, det är bara det att jag inte alls var inställd på det och hade vant mig vid att bo tillsammans.
Det kommer att bli bra. Så småningom. När det jobbiga släpper helt. Det går framåt, för varje dag, men ibland känns det som att det går i slow motion. Önskar att jag kunde somna en stund och sen vakna när ytterligare ett par månader har gått och det onda i magen gått över. Helst vill jag vakna först när jag redan träffat någon annan att leva med, som jag redan lärt känna och känner mig trygg med. Någon som säger att han är kär i mig och vill leva med mig och som inte ändrar sig. Och jag hoppas att jag även nästa gång vågar ge mig hän och tro på det.
Jag jobbar aktivt med sorgeprocessen och har så gjort hela hösten. Jag fokuserar på de positiva framstegen och tänker goda tankar. Jag känner mig stark för det mesta och tycker att jag klarar mig bra. Men det kostar kraft och jag känner mig konstant trött. Och jag känner mig ensam. Fast det är väl ungefär som det ska vara, så som det ofta är och blir när man är i min situation. Så det är ju inget att vara rädd för.. Och det är ju iallafall bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar