Sista kvällen på vift

<-- Leonardo da Vinci under månen

Idag har jag haft en fantastisk vandring genom Milano. Det var varmt och soligt, jag gick i t-shirt och ändå svettades jag. Av någon konstig anledning kom sommarvärmen tillbaka, helt underbart, men typiskt nu när jag ska åka hem. ;) Det har ju bara varit ett par grader varmt här de senaste två veckorna.

Det var så skönt att gå runt alldeles ensam. Jag bor på hotell nu sista natten eftersom jag ska åka med flygbussen så tidigt imorgon bitti. Också det är skönt. Inte att åka tidigt alltså, men att bo själv. Jag är fantastiskt tacksam över att jag fick bo hos Federico, det var verkligen supermysigt, liksom det var supermysigt att innan dess bo hos Afra i Modena. Men det är faktiskt skönt att få vara lite själv också och det känns som en dröm att få komma hem imorgon. Få sova i min egen säng, få äta vad jag vill när jag vill och få träffa alla mina vänner.

Jag åkte iväg för att få distans till allt där hemma och det har jag verkligen fått. Det här har varit en väldigt bra resa, inte lätt alla dagar, men fantastisk om man ser till helheten. Jag har haft många bra samtal om livet, jag har fått nya insikter, fått nya vänner och har också lärt mig några nya maträtter. De möten som verkligen har betytt mycket för mig är mötena med Brent och Samira i Umbrien, Afra i Modena och slutligen mötet med Paola, Federicos mamma, i Pavia.

Paola och jag fick väldigt bra kontakt när jag bodde hos dem, trots att vi mestadels konverserade med hjälp av gester och skratt så gjorde vi oss alltid förstådda och under den veckan jag bodde där hittade vi på något sätt varandra. En dag visade hon mig runt i Pavia, hon tog med mig på konstutställning i slottet, vi gick på konditori och strosade runt i stan och fönstershoppade. Det där om att hon inte ville ta emot min hjälp, eftersom jag är gäst, lossnade också lite allt eftersom, jag fick åtminstone i lagom doser duka på och av bordet till måltiderna, men jag fick inte diska. En dag tackade hon mig skrattande för att jag fått hennes man att hjälpa till i köket och nickade mot Luigi som satt och rev ost. Sedan jag kom dit har Luigi vid ett flertal tillfällen hjälpt till med att riva ost, skära bröd och att plocka av och på matbordet, något som tydligen aldrig har hänt förut. Kanske kände han att han ville vara med och serva deras gäst, eller så fick han sig en tankeställare när han såg att gästen varje dag glatt hjälpte till lite grann.
Jag hoppas för Paolas skull att han fortsätter även nu efter att jag har åkt, jag såg hur mycket hon uppskattade det.

Min resa till Italien har som sagt varit fantastisk och har mycket väl fyllt sitt syfte. Nu ser jag fram emot att komma hem och hoppas jag kan och får behålla det lugn som min kropp har funnit här.

Arrividerci!