Casa della Pace, ligger helt ensamt, ödsligt i bergen i vackra Umbrien. Bara kullar och lövskog runtomkring så långt ögat kan nå. Där lever man klimatsmart. Eller, klimartsmart är bara förnamnet. Där packar man diskmaskinen så full att den nästan ramlar framåt av tyngden innan man sätter igång den. För att spara energi och antal diskar. Där har man inte fler lampor tända samtidigt än absolut nödvändigt och elementen är det inte tal om att sätta igång. Men man kan tända en brasa. Sen är det bara att klä på sig mer kläder. Inredningen är sparsam och lantligt rustik och internetuppkopplingen är en hederlig gammal telefonmodemuppkoppling där det tar 3-4 minuter att ladda en sida. Handlar man handlar man det nödvändigaste och såklart så ekologiskt som möjligt. Man lagar god, genomtänkt vegetarisk mat minst två gånger om dagen och frukosten består av en stor tallrik yoghurt med müsli och frukter, eller mackor om man hellre vill ha det.
Under min sista helg på Casa della Pace kom en tjej som heter Afra dit, hon brukar tydligen vara där med jämna mellanrum för att varva ner. Supertrevlig tjej, 44 år gammal och ensamstående med två tonårssöner. Vi fick väldigt bra kontakt och jag liftade med henne till Modena där hon bor och hon erbjöd mig sovplats i sitt vardagsrum ett par dagar. Eftersom min ekonomi visats sig vara lite sämre än jag räknat med så tackade jag utan omsvep ja.
Afras moderna lägenhet är raka motsatsen mot Casa della Pace. Väggarna är färgstarkt målade i lila eller rött och det är trångt mellan möblerna. Jag märker att hon samlar på saker. Hon har en stor tv, flashiga lampor och rätt mycket grejer från Ikea. Här finns såklart bredband och det är inte så noga med hur många lampor som är tända på samma gång. Köket består av en del disk och några pizzakartonger. Man ser inte spisen. Jag försöker tänka mig att det beror på att hennes söner varit ensamma hemma hela helgen.
Redan i bilen förklarade hon för mig att hon inte lagar så mycket mat, tvärtemot hur de gör på Casa della Pace alltså, det blir mest pasta- och risrätter, eftersom hennes söner mest gillar det. (Är inte det också mat?) Dessutom kommer med jämna mellanrum hennes mamma förbi med lasagne och lite annat smått och gott att värma på i ugnen. Och visst står det en lasagne på bänken i köket när vi kommer hem.
Vi beställer pizzahemkörning till middag. (Den smakar för övrigt helt ljuvligt, flottig ost och fet salsiccia på får mig att gå i taket av njutning efter alla bönor, quinoa och rotfrukter jag ätit i två veckor) Högen med pizzakartonger på spisen växer.
Vi har använt tre stora pizzatallrikar och de är för stora för att ställas i diskmaskinen och när jag tänker diska dem med diskborste (det finns dock ingen sån, vad jag ser) säger Afra "No, no" och l ä g g e r dem ned i diskmaskinen. Två på den nedersta hyllan och en på den översta. Nu finns alltså tre tallrikar, ett par små skålar och 4 glas i diskmaskinen och hon sätter igång den.
Ja.. vad säger man, kontrasten gentemot Casa della Pace kan inte bli större. :)
Personligen vill jag packa diskmaskinen full, men inte överfull. Lagom är bäst.
Afra är en härlig person. Hon är öppen och glad, skrattar mycket och är fantastiskt gästvänlig. Hon är en modern mamma som själv sitter på internet nästan lika mycket som jag själv. Hon vill andra dagen jag är där laga middag och bjuda på något som jag aldrig smakat på förut och frågar om jag känner till tortellini, ravioli, pasta hit och pasta dit. Det gör jag förstås, vi har pasta i Sverige också. Hon kommer till slut på en rätt som jag faktiskt inte ätit. Hon städar i köket och bakar sen små minipitabröd i en speciell lagg på spisen. Dessa fyller man med t.ex. Prosciutto, salami, färskost, parmesan, mortadella eller örtkryddat ister, allt efter behag. Det var gott och jag njöt återigen hejdlöst av allt kött.
Sedan bjöd jag på svenska tunna pannkakor med grädde och den hjortronsylt jag hade över efter att ha bjudit på våfflor på Casa della Pace.
Jag var bara där i två nätter och vi kände båda två att det var lite för kort. Vi trivs bra tillsammans och fick en liten tår i våra ögon när vi skiljdes åt på Modenas tågstation.
Jag har bjudit över henne och hennes söner till Sverige i vår eller sommar. Hoppas vi ses igen då. Hursomhelst, jag har funnit en ny, fin vän. Och hennes söner är också sociala och trevliga. Inte alltid man möter tonåringar som är det.
Mitt tredje stopp är hos min vän Federico och hans föräldrar i Pavia utanför Milano. Jag har varit här en gång förut för några år sedan och jag märker att de är glada att se mig. De delar på ett hus med två lägenheter i, föräldrarna bor på undervåningen och Federico och hans farmor bor i varsin ände av lägenheten på övervåningen. Här är det högt i tak, möblerna är fina och robusta och här får man gärna ta sig ett bad i badkaret om man föredrar det framför att duscha.
Federicos mamma är en hyffsat späd kvinna, hon tar hand om sitt utseende och ser till att huset är välstädat. Hon vill också se till att gästen mår så bra som möjligt och kommer in med te på bricka till mitt rum, oroar sig för att jag fryser och stökar runt med element, jalusier och fönsterluckor. Hon ger mig handdukar och en badrock, frågar om allt är bra och är smått överambitiös, sådär att jag nästan får dåligt samvete av att vara där. Jag ler och nickar och försöker försäkra att jag har det bra. Jag är ju jättenöjd, har ett eget, stort rum och blir serverad jättegod mat. Men jag får inte hjälpa till. Jag frågade flera gånger första dagen, sa att jag är så glad att få bo här några dagar och att det bara är att säga till om det är något jag kan göra. Men den enda responsen jag får både från mamman och pappan är en blick som om de inte förstår vad jag säger. Så nu låter jag det vara. :)
Mamman lagar den goda maten som alltid består av flera rätter och tar sedan hand om disken. Pappan och Federico lämnar helt enkelt bordet efter lunchen eller middagen utan att ta undan efter sig. Det gör mig lite beklämd. Då vill jag ju såklart ännu mera hjälpa till, men, samtidigt så vill mitt genustänkande inte förstärka rollen om manligt kontra kvinnligt beteende. Och jag blir lite kluven. Så jag lyfter ut lite saker i köket och lämnar sedan till mamman att ta hand om disken. Hon verkar ju ändå inte vilja förstå att jag vill hjälpa till.
Frukost äter jag när jag själv känner att jag vaknat. När jag kommer ut i köket står det en blommig bricka med en tekopp på bordet. Federicos mamma är inte hemma, så hans pappa sätter på tevatten åt mig, jag tackar för hjälpen och säger att jag klarar mig bra. Han går tillbaka till sitt arbetsrum. Jag ser mig om i skåpen och i kylen. Ok, de äter inte yoghurt. Det finns inte heller något uppenbart pålägg, bara en massa förpackningar med kött och annat som antagligen ska användas till matlagning. Jag ser att det står ett paket veteskorpor på bordet och inser att det här inte är ett hem där de äter energigivande frukost, de lägger visst allt sitt krut på de övriga måltiderna. Jag gör mitt te och äter ett par skorpor och är glad över att jag vaknat sent så att det nog snart är dags för lunch...
Kontrasterna mellan mina tre olika bostäder här är påtaglig. Från en lantlig organisk gård med kalla stenväggar, via en helt vanlig förortslägenhet till ett mindre residens där man får försöka känna sig hemma i rollen som prinsessa.
Det här är en fantastisk resa. Men det ska bli skönt att komma hem på måndag och få sova i sin egen säng, få äta vad jag vill, när jag vill och att själv få packa min egen diskmaskin med precis lagom mycket disk...
Vad bra du skriver!
SvaraRaderakram
mamman