Är vi föreningsmänniskor verkligen snyltare?

http://www.expressen.se/debatt/debatt-snyltandet-ar-en-del-av-lajvkulturen/
Den här artikeln har cirkulerat nu i några dagar. Många av mina vänner är redan engagerade i denna debatt, men jag är inte säker på att ni som inte delar vår hobby har läst detta. Det finns så mycket jag vill säga om det här, men jag vet knappt i vilken ände jag ska börja.

Martin Borgs ifrågasätter om det är rimligt att våra skattepengar ska gå till föreningsverksamhet och tar upp Sverok som exempel, då det är Sveriges största ungdomsorganisation, som dessutom verkligen uppmuntrar sina föreningar att söka bidrag.

Han skriver: "Vad det handlar om är att en hel generation ungdomar får lära sig att en meningsfull fritid förutsätter skattepengar, och att vägen till det efterlängtade tevespelet går via bidrag i stället för att sommarjobba och spara månadspengen".

Detta tas även upp av Skattebetalarnas förening som skriver:
"Frågan är dock om det är bra för civilsamhället att ungdomar tidigt får lära sig att föreningsliv och fritidsverksamhet är i princip synonymt med statliga bidrag. När staten (eller kommunen) blir till den främsta finansiären av allt från organisationen av såväl datorspelande som etniska organisationer är frågan hur ”civilt” civilsamhället egentligen är."
http://www.skattebetalarna.se/LinkClick.aspx?fileticket=q6kHml%2FtSd0%3D&tabid=37

Debatten har sedan, som jag ser det, kommit att handla om flera saker:

1. Huruvida det är nyttigt för ungdomar att alltför lätt kunna söka bidrag och om det i så fall är synonymt med att bli curlad, få det lätt för sig och bli förslappad.

2. Huruvida spelhobbyn skulle vara mindre värd att få bidrag än andra hobbyverksamheter och sport. (Här har vi som lajvar och spelar känt "oss" smått kränkta och nedvärderade för att just vår hobby använts som exempel i debattartiklarna).

3. Hur mycket det egentligen fuskas när det gäller att casha in bidrag till våra föreningar; vilka har egentligen en verksamhet som är berättigad till bidrag och borde det finnas starkare restriktioner och kontroller?

Mitt svar:
Jag anser att det bara finns fördelar med att ungdomar engagerar sig aktivt i olika intressen, oavsett det handlar om utövande av sport, spel, lajv, hantverk, teater, dans eller annat. Där kan de växa, lära sig, utvecklas, få vänner, kontakter, erfarenheter de kan ha nytta av resten av livet och de driver inte bara runt på stan utan att ha något att göra. Min uppfattning är att de som aktivt utövar hobbies löper mindre risk att hamna snett, liksom att de som redan hamnat snett och sedan hittar en hobby de vill engagera sig i då hamnar mer rätt och blir sundare människor. Jag ser INGET som helst dåligt med att staten hjälper till att finansiera ungdomsverksamheter. För det är det det handlar om, staten hjälper till, de underlättar genom bidrag, men finansierar inte en hel verksamhet.

Min vän Martin Arleskär skriver:
"Allt handlar ju till syvende och sist om omfördelning av resurser i samhället. Ungdomar är ju en typisk grupp som inte är särskilt välbeställd (även om det finns en stor intern varians). Skattebetalarna lägger förstås fram det som ett generellt problem men blundar förstås för konsekvenserna: Minskade stöd och ökad egenfinansiering för ungdomsverksamheter leder förstås i hög grad till att de som redan har gott om pengar (eller snarare, de som växer upp i familjer som kan betala) fortsätter, de som redan är fattiga får minskad möjlighet att delta."

Jag kan på ett sätt förstå att det sticker i ögonen på folk att ungdomar kan söka bidrag för att köpa in brädspel och TV-spel, det är ju "bara lek". Men, se det i ett lite större perspektiv: Sverok har 175 000 bidragsberättigade medlemmar (under 25 år) och får 21 miljoner i statligt stöd. Slå ut det på alla medlemmar och det ger ett bidrag på 120 kr / medlem och år. Det räcker inte ens till ett halvt brädspel för en enskild person. Startar du då en förening (som du måste ha för att alls kunna söka bidraget) med dina 5 kompisar så har ni plötsligt 600 kr, vilket räcker till ett eller möjligtvis två brädspel. Något ni antagligen skulle kunnat skrapa ihop tillsammans även utan bidrag, men med detta bidrag underlättar det väsentligt för er att kunna ägna er åt den meningsfulla fritidssysselsättning ni vill. Jag tar upp brädspel som exempel för att det ursprungliga debattinlägget också tar upp spel och Sverok som exempel, men denna bidragsprincip går att applicera på all föreningsverksamhet man kan söka bidrag för, oavsett det handlar om "spel eller knattefotboll" för att återigen citera Martin Borgs.

Även lajv kan vara en dyr hobby. Som deltagare på ett lajv ska man betala anmälningsavgift, den kan vara allt ifrån 50 kr - 1500 kr beroende på lajvets storlek, tyg och material till kläder, rekvisita och prylar man behöver för att passa in i den fiktion som lajvet handlar om. Man lånar ihop, återanvänder sådant man redan har skaffat sig och köper in nytt om man behöver. Sedan tillkommer resan till och från området, man lägger lätt ut några tusenlappar på ett flerdagars-lajv. Och det gör man, oavsett man får bidrag eller inte. Om man har råd och verkligen vill åka. Men säg att du har en relativt låg inkomst och dessutom är under 25 år, då kan du tack vare att din lajvförening anslutit sig till Sverok därmed få in lite bidrag under året. Bidrag som ni köper in tyg och annat material för, så att ni kan tillverka en del av det ni behöver till lajvet och ni sparar därmed in en del av era personliga utlägg, vilket minskar risken för att ni inte ska ha råd att åka på lajvet. Ja, visst, staten hjälper er, men vari ligger felet med det?

Likaså om du t.ex. vill arrangera ett lajv eller ett spelkonvent så kostar det pengar (liksom det kostar pengar att arrangera en konsert, utställning eller ett sportevenemang osv). Då kan man som förening söka bidrag för evenemanget från olika instanser, så att det kan bli av. Det är inte billigt att arrangera ett evenemang för några hundra eller några tusen människor, man ska betala för lokal eller område, faciliteter som dricksvatten och bajamajor, scenografi, mat till funktionärer, transporter osv. Allt detta täcks inte av deltagaravgifter, om man inte sätter avgiften så högt att merparten av deltagarna skulle behöva backa ur för att de inte har råd. Därför behöver man som arrangör oftast också söka bidrag, för att lajvet alls ska kunna bli av. Precis som många teaterföreningar behöver söka bidrag för sina föreställningar, för att de ska kunna bli av. Så visst, staten hjälper oss (om vi nu får bidraget beviljat), men vari ligger felet med det?

Dessutom: I princip ingen som arrangerar ungdomsevenemang får lön för det, det blir av endast tack vare att det finns eldsjälar som arbetar ideellt för något de vill ska bli av. Fotbollsturneringen har funktionärer, liksom lajven och konventen. Det behövs folk som sitter i entrén, incheckningen, folk som städar, fixar maten, ställer i ordning lokalerna/området innan och efter evenemanget. För att inte tala om allt förarbete med att skriva fiktion, roller, intriger, leta upp och boka område, skriva budget, göra utskick, svara på frågor, maila, ringa, peppa, inspirera. Allt detta arbete räcker inga befintliga bidrag i världen till för att ersätta. Bidragen går till att täcka en del av de utgifter evenemanget för med sig.

Vari ligger felet med att hjälpa ungdomsföreningar att utöva meningsfull sysselsättning? Förutom själva sysselsättningen i sig så lär sig många föreningsmedlemmar hur det fungerar att sitta i en styrelse, hur det fungerar att skriva ansökningar, vara ordförande, sekreterare och kassör. De lär sig hur demokrati fungerar, de skriver motioner och röstar i frågor. Erfarenheter som de kan ha nytta av resten av livet.

Och när det gäller just lajvföreningar så lär vi oss även detta:
Historia, historiskt hantverk som t.ex. brickbandsvävning och nålbindning, mönsterkonstruktion, klädsömnad, läderarbete, trähantverk, byggnadskonstruktion (som att bygga ett hus eller en vardo), sy tält, smide, sy skor, språk, skriva berättelser, social kompetens och interagerande med andra människor, samarbete, kontaktnätsbyggande och tillvaratagande av resurser.
Genom att spela olika typer av roller lär vi oss hur det kan vara att leva och tycka som någon annan, vi testar på hur det är att leva under andra förhållanden än de vi har i vår vardag, vi breddar vårt perspektiv på omvärlden och vår förståelse för hur andra människor kan ha det.

Så:
1. Nej, jag anser inte att vi som bidragssökande föreningar blir förslappade, curlade och tar för givet att allt ska ges oss gratis. Tvärtom!

2. Oavsett verksamhet är det bra att det går att söka bidrag för att lättare kunna ge ungdomar meningsfull sysselsättning.

3. Jo, det förekommer säkert lite fusk med bidrag, det gör det överallt där bidrag går att söka, det finns alltid de som vill utnyttja systemet, men detta ska inte åtgärdas genom att ta bort bidragen, däremot kan man kanske se över kontrollerna och kraven på motprestation/redovisning av bidragen.

Over and out!

Att genom lajv få distans till sin egen verklighet.

Nu sitter jag här, i min säng i lilla friggan på min pappas tomt. Insvept i en sjal, smaskar på en bit mörk choklad och känner mig tacksam över att det är varmt, att det finns te, att jag var klok nog att tvätta innan jag åkte på lajv så att jag kunde sätta på mig rena kläder efter den sedvanligt totalt översköna efter-lajvet-duschen. Jag är också tacksam över att pappa eldade i pannan i går så att det fanns varmvatten till den sköna duschen idag. Jag är tacksam över att det finns ström så att jag kan ha datorn igång och skriva detta blogginlägg. Jag är tacksam över att jag i mitt utekök har en kyl att gå och hämta mjölk ur. Jag är tacksam över att jag har mjölk att hälla i mitt te.

Idag kom jag hem efter att ha tillbringat tre nätter i min vardo på ett litet lajvområde uppbyggt i Alby, en söderförort till Stockholm. Lajvet jag var på hette Den flytande marknaden och utspelade sig i en värld som heter Understockholm. Understockholm är en parallell dimension till vårt Stockholm och utspelar sig här och nu. I Understockholm finns märkliga ting, varelser och trasiga människor. Där hamnar de som ingen längre ser, de utstötta, bortglömda och misslyckade. Där är livet relativt hårt, mörkt och ensamt, men visst finns det lycka, närhet och vänskap också. Det känns bara inte så lätt att ta det för givet.

När jag idag lämnat det städade lajvområdet så åkte jag direkt till Skärholmen för att byta ett felaktigt tidigare inköpt batteri. Vi parkerade bilen i ett relativt tomt parkeringshus och tog en rulltrappa in i den stora centrumgallerian. När vi svängde in på en av de större gågatorna så hajade jag synligt till för en sekund. Det jag reagerat på var att alla som var där såg så hela, rena och bekymmersfria ut. Affärslokalerna var ljusa, stora och fräscha. Jag hann säga ordet "oj" högt, innan jag leende sansade mig och förstod vad som just hade hänt; jag var inte riktigt beredd på verkligheten ännu, eftersom jag mentalt inte riktigt släppt fiktionen som jag intensivt levt i det senaste dygnet.

Det är ett vanligt fenomen som händer många när de varit på lajv, det brukar kunna ta en stund att aklimatisera sig, att helt och hållet tänka som sig själv och inte som rollen man just har spelat. Det är också, som jag även beskrev i mitt senaste blogginlägg, ofta så att man känslomässigt kan bli kvar några timmar eller dagar i de känslor man spelat på under ett lajv.

[Parentes]
Under detta lajv hade min roll Laura en livspartner som hon verkligen älskade. Han, Ricco var oerhört viktig för henne och jag spelade stenhårt på det, liksom Micke som spelade Ricco besvarade spelet. Vi upplevde en hel del omtumlande saker i vår relation och vår gemensamma saga slutade inte helt lyckligt. Vi slutade spela runt midnatt och efter det pratade vi, Lisa och Micke en hel del med varandra om vad som hänt mellan våra roller och jag bearbetade det jag/Laura just varit med om. För det som ens roll är med om händer även en själv, det rollen upplever upplever jag och rollens minnen blir även mina minnen.
Jag känner således fortfarande lite grann att jag älskar Ricco och är sorgsen över att han inte finns kvar i mitt liv. Han var ju så fantastisk.
[Slut parentes]

På samma sätt som känslor och andra personers roller kan dröja sig kvar några dagar kan i allra högsta grad även den miljö och verklighet man lajvat i också göra det. Låt mig försöka beskriva med detta senaste lajv som referens:

I Understockholm består det monetära systemet inte av pengar utan av byten av tjänster, prylar, känslor, minnen, förmågor och egentligen vad som helst som man kan komma på att man vill byta bort. När du ska köpa något så förhandlar du om priset, du måste hitta något att betala med som känns lika värdefullt för säljaren som det du vill köpa är för dig. Har man då under ett intensivt lajv handlat på det sättet så är det fullt möjligt att man även dagen efter man avslutat lajvet och hittar något användbart kommer på sig själv med att för en sekund tänka: "Ah, men kolla här! Den här kan jag byta bort mot..." innan man kommer på att det ju inte alls funkar så i vår värld och vardag.

Att lajva i världar som fungerar annorlunda än vår värld är ett oerhört bra sätt att få distans till sin egen vardag. Att spela en roll som har en personlighet som är annorlunda än du själv är ett bra sätt att få distans till dig själv och prova på att sätta dig in i hur andra lever och upplever saker.

Jag, Lisa är vanligtvis överkänslig mot sunkig stadssmuts, framförallt när det hamnar nära min mat, mina kläder eller sängkläder. Nu har jag under tre dygn levt på en skitig parkeringsplats, i min vardo, med slitna möbler, smuts överallt och trashankar. Jag har lagat mat på vardons översmutsiga veranda där folk gått fram och tillbaka med sina skor, jag har legat på de oerhört sunkiga mattorna på golvet och sedan med samma kläder lagt mig i sängen. Jag har -åtminstone för några dagar- övervunnit något jag är känslig för men egentligen inte vill vara känslig för, tack vare att miljön på lajvet tvingade mig till det.

Jag har befunnit mig på en myllrande marknad där jag kunde införskaffa allt mellan himmel och jord, så länge jag hade något att byta med. Hade jag inget de ville ha så fick jag försöka skaffa det eller leta vidare någon annanstans. Jag har känt mig utsatt, ensam, trasig, beroende och själsligt smutsig. Jag har satt ett högt värde på en liten kopp för dockor, en plastpärla, en liten tygros och en teckning med ett hjärta på. Jag har levt i en värld där man kan köpa något med ett trasigt ägg, en skabbig strutsfjäder, en svamp eller en liten glasskärva och därför -därför hajar jag till när jag kommer in i Skärholmens stora centrumgalleria.

När jag går igenom gallerian mår jag lite dåligt av kommersen, av den stora rosa banderollen över rulltrapporna som talar om att "Mer mode finns en trappa upp", av de ljusa, flashiga affärerna, kläderna, väskorna, skorna. Jag tänker att vad fan ska jag med allt det där till? När jag kan leva på så mycket mindre.

Jag förespråkar alltid att ibland göra saker som medför att man får distans till sitt eget liv. Om man vill få distans till sin vardag kan man resa iväg till ett land som fungerar annorlunda jämfört med ens eget land; Besöker du ett barnhem i Afrika, ser fattigdom på nära håll och möter människor som inte har allt det du har så får du distans till ditt eget svenska välfärdsliv.

Att lajva är också att resa. Jag har nu lajvat och LEVAT i en värld som visar en verklighet annorlunda än den jag upplever i min vardag. Jag har, som så många gånger förut fått distans, jag ser det jag har och känner mig tacksam.

Jag sitter nu här, i min friggebod, med lampan tänd och datorn påslagen. Min telefon ligger bredvid mig och jag kan närsomhelst ringa en vän och styra upp ett möte en annan dag. Måste bara välja vilken vän jag är mest sugen på att träffa just nu. Tevattnet är strax klart och magen kurrar. Jag är visst hungrig. Tänk, vad bra att jag kan gå ut i mitt utekök, sätta igång spisen och värma på lite soppa. Sen, vips, så är jag mätt. Och tacksam.

När fantasin blir verklig...

Jag längtar till fredag! Då ska jag äntligen få träffa min älskade 18-årige son och min snygga man igen. Vi har inte setts sedan i maj, då vi fick fly från en by med soldater jagandes efter oss. Sen tog lajvet slut.

Nej, jag har ingen man och ingen son - i verkligheten. Men i just denna lajvvärld, Minea, och i just detta scenario så har jag det. Eller, det är ju inte jag, det är min roll Miriam som har det. Men eftersom det är jag som spelar Miriam så blir allt som Miriam upplever även mina upplevelser. Och det känns verkligen som att den här familjen finns, på riktigt. När jag tänker på dem och speciellt nu, när det är så nära nästa lajv i kampanjen, där jag ska få spela Miriam igen och få uppleva hur det går för henne, då blir Miriam verklig. Och för mig är det just det som är den stora tjusningen med lajv -att få uppleva saker jag vanligtvis inte upplever, saker som är på låtsas, men som spelas på ett så trovärdigt sätt som möjligt att de känns verkliga. Därför är det viktigt för mig att försöka leva mig in så mycket som möjligt i de förutsättningar och egenskaper som min roll har och i de scener som utspelar sig.

I just det här fallet så har jag spelat min roll en gång förut, så jag känner henne redan ganska väl. I alla fall känner jag henne så som hon var innan hon flydde. Nu har hennes förutsättningar ändrats drastiskt, förut levde hon ett stillsamt byliv men sedan i maj har hon levt på flykt och tvingats döda andra människor, delvis pga rent självförsvar, men också för att hennes man Simon tvingat henne att döda en fånge. För att överleva under de förutsättningar de har nu måste hon klara av att göra sådant.
Just de sakerna, det som hänt från att förra lajvet slutade tills denna dag har vi efterkonstruerat, men det är sådant jag behöver väga in när jag nu funderar på hur jag ska gestalta Miriam på detta kommande lajv. Hur har det som hänt henne dessa tre månader förändrat henne? Hur har hennes relation med Simon och sonen Levi påverkats?

Detta är saker jag behöver bestämma mig för, innan lajvet börjar. Sedan behöver jag sätta mig in i hur det känns i Miriam och försöka leva mig in i det och då kan jag förhoppningsvis göra henne trovärdig i min gestaltning.

Imorgon bitti ska jag sätta mig på ett tåg till Växjö, tillsammans med Eskil som spelar min son. När vi träffas kommer det vara Lisa och Eskil som ses, det kommer bli trevligt. Jag ser fram emot den resan. Men jag längtar också så mycket till fredag morgon då vi går in i våra roller som Miriam och Levi, för först då får jag träffa min son igen. Jag har saknat honom, har saknat min man och längtar tills jag får ta dem i mina armar igen.

Men den lilla familjen kommer inte ha särskilt mycket tid till kramar och fysisk kontakt, vi kommer ha fullt upp att hålla oss vid liv, cordoverna i fortet är oss snart på spåren och vi kommer att göra vårt bästa att göra slut på dem innan de gör slut på oss. Vi får se hur det går. Det är också en av tjusningarna med lajv - det finns inga bestämda slut, inga manus. Det finns bara förutsättningar. Sedan är det vi spelare som för handlingen framåt, genom att agera och reagera på det som händer när andra agerar.
Det är så galet spännande! Att läsa en bra bok kan ge lite samma känsla, man är helt inne i den, det känns som att man är där och man vet inte hur det ska sluta. Skillnaden är att under ett lajv så är man faktiskt där, man upplever allt som händer, fysiskt och mentalt, man läser inte bara om det.

Och därför blir lajvens fantasivärldar så påtagligt verkliga. Därför känns det som att man saknar nära vänner eller familjer som egentligen inte finns och därför längtar man efter att få träffa dem igen...