söndag 4 november 2012

Är vi föreningsmänniskor verkligen snyltare?


http://www.expressen.se/debatt/debatt-snyltandet-ar-en-del-av-lajvkulturen/
Den här artikeln har cirkulerat nu i några dagar. Många av mina vänner är redan engagerade i denna debatt, men jag är inte säker på att ni som inte delar vår hobby har läst detta. Det finns så mycket jag vill säga om det här, men jag vet knappt i vilken ände jag ska börja.

Martin Borgs ifrågasätter om det är rimligt att våra skattepengar ska gå till föreningsverksamhet och tar upp Sverok som exempel, då det är Sveriges största ungdomsorganisation, som dessutom verkligen uppmuntrar sina föreningar att söka bidrag.

Han skriver: "Vad det handlar om är att en hel generation ungdomar får lära sig att en meningsfull fritid förutsätter skattepengar, och att vägen till det efterlängtade tevespelet går via bidrag i stället för att sommarjobba och spara månadspengen".

Detta tas även upp av Skattebetalarnas förening som skriver:
"Frågan är dock om det är bra för civilsamhället att ungdomar tidigt får lära sig att föreningsliv och fritidsverksamhet är i princip synonymt med statliga bidrag. När staten (eller kommunen) blir till den främsta finansiären av allt från organisationen av såväl datorspelande som etniska organisationer är frågan hur ”civilt” civilsamhället egentligen är."
http://www.skattebetalarna.se/LinkClick.aspx?fileticket=q6kHml%2FtSd0%3D&tabid=37

Debatten har sedan, som jag ser det, kommit att handla om flera saker:

1. Huruvida det är nyttigt för ungdomar att alltför lätt kunna söka bidrag och om det i så fall är synonymt med att bli curlad, få det lätt för sig och bli förslappad.

2. Huruvida spelhobbyn skulle vara mindre värd att få bidrag än andra hobbyverksamheter och sport. (Här har vi som lajvar och spelar känt "oss" smått kränkta och nedvärderade för att just vår hobby använts som exempel i debattartiklarna).

3. Hur mycket det egentligen fuskas när det gäller att casha in bidrag till våra föreningar; vilka har egentligen en verksamhet som är berättigad till bidrag och borde det finnas starkare restriktioner och kontroller?

Mitt svar:
Jag anser att det bara finns fördelar med att ungdomar engagerar sig aktivt i olika intressen, oavsett det handlar om utövande av sport, spel, lajv, hantverk, teater, dans eller annat. Där kan de växa, lära sig, utvecklas, få vänner, kontakter, erfarenheter de kan ha nytta av resten av livet och de driver inte bara runt på stan utan att ha något att göra. Min uppfattning är att de som aktivt utövar hobbies löper mindre risk att hamna snett, liksom att de som redan hamnat snett och sedan hittar en hobby de vill engagera sig i då hamnar mer rätt och blir sundare människor. Jag ser INGET som helst dåligt med att staten hjälper till att finansiera ungdomsverksamheter. För det är det det handlar om, staten hjälper till, de underlättar genom bidrag, men finansierar inte en hel verksamhet.

Min vän Martin Arleskär skriver:
"Allt handlar ju till syvende och sist om omfördelning av resurser i samhället. Ungdomar är ju en typisk grupp som inte är särskilt välbeställd (även om det finns en stor intern varians). Skattebetalarna lägger förstås fram det som ett generellt problem men blundar förstås för konsekvenserna: Minskade stöd och ökad egenfinansiering för ungdomsverksamheter leder förstås i hög grad till att de som redan har gott om pengar (eller snarare, de som växer upp i familjer som kan betala) fortsätter, de som redan är fattiga får minskad möjlighet att delta."

Jag kan på ett sätt förstå att det sticker i ögonen på folk att ungdomar kan söka bidrag för att köpa in brädspel och TV-spel, det är ju "bara lek". Men, se det i ett lite större perspektiv: Sverok har 175 000 bidragsberättigade medlemmar (under 25 år) och får 21 miljoner i statligt stöd. Slå ut det på alla medlemmar och det ger ett bidrag på 120 kr / medlem och år. Det räcker inte ens till ett halvt brädspel för en enskild person. Startar du då en förening (som du måste ha för att alls kunna söka bidraget) med dina 5 kompisar så har ni plötsligt 600 kr, vilket räcker till ett eller möjligtvis två brädspel. Något ni antagligen skulle kunnat skrapa ihop tillsammans även utan bidrag, men med detta bidrag underlättar det väsentligt för er att kunna ägna er åt den meningsfulla fritidssysselsättning ni vill. Jag tar upp brädspel som exempel för att det ursprungliga debattinlägget också tar upp spel och Sverok som exempel, men denna bidragsprincip går att applicera på all föreningsverksamhet man kan söka bidrag för, oavsett det handlar om "spel eller knattefotboll" för att återigen citera Martin Borgs.

Även lajv kan vara en dyr hobby. Som deltagare på ett lajv ska man betala anmälningsavgift, den kan vara allt ifrån 50 kr - 1500 kr beroende på lajvets storlek, tyg och material till kläder, rekvisita och prylar man behöver för att passa in i den fiktion som lajvet handlar om. Man lånar ihop, återanvänder sådant man redan har skaffat sig och köper in nytt om man behöver. Sedan tillkommer resan till och från området, man lägger lätt ut några tusenlappar på ett flerdagars-lajv. Och det gör man, oavsett man får bidrag eller inte. Om man har råd och verkligen vill åka. Men säg att du har en relativt låg inkomst och dessutom är under 25 år, då kan du tack vare att din lajvförening anslutit sig till Sverok därmed få in lite bidrag under året. Bidrag som ni köper in tyg och annat material för, så att ni kan tillverka en del av det ni behöver till lajvet och ni sparar därmed in en del av era personliga utlägg, vilket minskar risken för att ni inte ska ha råd att åka på lajvet. Ja, visst, staten hjälper er, men vari ligger felet med det?

Likaså om du t.ex. vill arrangera ett lajv eller ett spelkonvent så kostar det pengar (liksom det kostar pengar att arrangera en konsert, utställning eller ett sportevenemang osv). Då kan man som förening söka bidrag för evenemanget från olika instanser, så att det kan bli av. Det är inte billigt att arrangera ett evenemang för några hundra eller några tusen människor, man ska betala för lokal eller område, faciliteter som dricksvatten och bajamajor, scenografi, mat till funktionärer, transporter osv. Allt detta täcks inte av deltagaravgifter, om man inte sätter avgiften så högt att merparten av deltagarna skulle behöva backa ur för att de inte har råd. Därför behöver man som arrangör oftast också söka bidrag, för att lajvet alls ska kunna bli av. Precis som många teaterföreningar behöver söka bidrag för sina föreställningar, för att de ska kunna bli av. Så visst, staten hjälper oss (om vi nu får bidraget beviljat), men vari ligger felet med det?

Dessutom: I princip ingen som arrangerar ungdomsevenemang får lön för det, det blir av endast tack vare att det finns eldsjälar som arbetar ideellt för något de vill ska bli av. Fotbollsturneringen har funktionärer, liksom lajven och konventen. Det behövs folk som sitter i entrén, incheckningen, folk som städar, fixar maten, ställer i ordning lokalerna/området innan och efter evenemanget. För att inte tala om allt förarbete med att skriva fiktion, roller, intriger, leta upp och boka område, skriva budget, göra utskick, svara på frågor, maila, ringa, peppa, inspirera. Allt detta arbete räcker inga befintliga bidrag i världen till för att ersätta. Bidragen går till att täcka en del av de utgifter evenemanget för med sig.

Vari ligger felet med att hjälpa ungdomsföreningar att utöva meningsfull sysselsättning? Förutom själva sysselsättningen i sig så lär sig många föreningsmedlemmar hur det fungerar att sitta i en styrelse, hur det fungerar att skriva ansökningar, vara ordförande, sekreterare och kassör. De lär sig hur demokrati fungerar, de skriver motioner och röstar i frågor. Erfarenheter som de kan ha nytta av resten av livet.

Och när det gäller just lajvföreningar så lär vi oss även detta:
Historia, historiskt hantverk som t.ex. brickbandsvävning och nålbindning, mönsterkonstruktion, klädsömnad, läderarbete, trähantverk, byggnadskonstruktion (som att bygga ett hus eller en vardo), sy tält, smide, sy skor, språk, skriva berättelser, social kompetens och interagerande med andra människor, samarbete, kontaktnätsbyggande och tillvaratagande av resurser.
Genom att spela olika typer av roller lär vi oss hur det kan vara att leva och tycka som någon annan, vi testar på hur det är att leva under andra förhållanden än de vi har i vår vardag, vi breddar vårt perspektiv på omvärlden och vår förståelse för hur andra människor kan ha det.

Så:
1. Nej, jag anser inte att vi som bidragssökande föreningar blir förslappade, curlade och tar för givet att allt ska ges oss gratis. Tvärtom!

2. Oavsett verksamhet är det bra att det går att söka bidrag för att lättare kunna ge ungdomar meningsfull sysselsättning.

3. Jo, det förekommer säkert lite fusk med bidrag, det gör det överallt där bidrag går att söka, det finns alltid de som vill utnyttja systemet, men detta ska inte åtgärdas genom att ta bort bidragen, däremot kan man kanske se över kontrollerna och kraven på motprestation/redovisning av bidragen.

Over and out!

1 kommentar:

  1. Det är betydligt mer slappt i många idrottsföreningar.
    Sedan förekommer det ett systematisk "fusk"

    SvaraRadera