Betydelsen av att få packa in sina saker i ett skåp i badrummet.

Jag har flängt runt i fyra års tid, upplevt äventyr efter äventyr, fått nya vänner och bekanta både nära och långt bort, bott inneboende, i en friggebod, inneboende, lånat lägenheter, hyrt i andra hand, inneboende igen och av olika anledningar varit på resande fot i stort sett var och varannan vecka. Mina boenden har varit kort- eller långvarigt tillfälliga och när jag inte har varit i mina tillfälliga boenden har jag bott i en ryggsäck eller resväska några dagar... Förvisso har jag njutit mycket och skulle inte vilja vara utan något av det jag upplevt, men jag har ju, som många av er vet, också längtat oerhört mycket efter att landa nånstans och har känt mig ganska vilsen över var.

Och nu äntligen har jag fått ett förstahandskontrakt i ett tvåfamiljshus, på landet strax utanför Göteborg. På en vacker plats, med naturen inpå knuten, nära till goda vänner. Och det bästa av allt är att jag inte är ensam. Jag ska dela detta förstahandskontrakt med min kärlek, Stefan.

Vi flyttar in den 1 december och jag längtar så fantastiskt mycket dit. Jag längtar efter att få bygga detta bo som blir mitt och vårt, ett bo som ingen kan kasta ut mig ifrån, ett bo där jag kommer vilja vara kvar, ett bo där det faktiskt är någon idé att packa in kläderna i en garderob och inte bara ha dem kvar i väskan. Men det jag ser nästan allra mest fram emot är detta:

Jag kommer för första gången på fyra år (!) plocka upp sakerna ur min necessär och ställa in dem i ett skåp i badrummet. Jag slipper ha dem förvarade i mitt egna lilla rum eller packa ner dem i resväskan igen efter ett par dagar. Det, mina vänner, är stort.

När jag tänker på det ler jag. Och gråter lite. Äntligen har jag hittat mitt Hem.
<3

Att aktivt förändra min tillvaro, leva det liv jag vill ha och bli den jag vill vara.

Jag anser att man alltid är i rörelse. Att livet är en resa, ett äventyr och att man varje dag kan lära sig något nytt, antingen genom att bara vara och följa med tiden eller genom att jobba aktivt. Nu har jag påbörjat min hittills största mentala resa där jag jobbar aktivt med att komma framåt och den som vill är välkommen att följa med, av nyfikenhet eller för att kanske själv få insikter eller idéer om hur man kan göra när man vill förändra sitt liv.

I höstas var jag med om en kris. Den gjorde mig väldigt olycklig men alla kriser ger något om man bara vill se det och till slut när den värsta sorgen hade lagt sig kunde jag se att den här krisen var den spark i röven jag behövde för att en gång för alla ta tag i min största issue och inte längre bara gå och fundera på HUR jag ska ta tag i den. Utan faktiskt göra. Och få ett resultat; att hitta ett sammanhang som känns som mitt, en fast punkt där jag känner att jag är helt och hållet hemma. En plats jag kan landa på. Den fasta punkten jag saknat i så många år. Saknat för att jag letat. Sökt. Hela tiden velat vara någon annanstans. 

Jag har en väldigt spontan sida, som har fört mig ut på många oväntade äventyr och jag ångrar inget. Jag har flyttat runt i Sverige, pga utbildningar, pojkvänner eller annat. Jag har valt att vara fri istället för att jobba häcken av mig. Har valt att ha lite pengar och mycket att göra istället för att ha mycket pengar och vara fast. Jag har haft en runtflängande tillvaro som berikat mitt liv. Jag har haft oändligt roligt, känner folk precis överallt, har sett och upplevt mängder av saker. Har lärt mig massor om mig själv och andra. 

Men konsekvensen av att inte ha en fast punkt är en sorts vilsenhet.  Det kan också bli så att man upplever att alla man känner tror att man egentligen ”hör till ett annat gäng”, när man egentligen faktiskt är helt ensam. Och inte har ett eget gäng. Jag känner hur mycket folk som helst, men är ständigt ”bara på besök” i deras sammanhang. Jag är inte automatiskt medräknad. Folk blir alltid glada när jag kommer. Jag känner mig alltid välkommen. Och jag känner mig uppskattad när vi ses. Men det är väldigt sällan någon ringer mig och frågar om jag ska haka på eller om vi ska hitta på något.

Och jag tror att detta delvis beror på att jag flyttat runt så mycket. Jag har inte stannat tillräckligt länge på ett ställe för att etablera mig själv att bli en självklarhet varken i de individer jag känner eller i de grupperingar som finns. Och varför har jag inte gjort det? Varför har jag sökt mig till annat? Längtan efter nya äventyr? Spontan lust att uppleva andra saker? Har känslan av att inte höra hemma drivit mig vidare? Är det ett flyktbeteende? Vad är jag i så fall rädd för?

Dessa tankar har upptagit enormt mycket av min energi de senaste åren. Dessa tankar och det faktiska sökandet efter Platsen™. Och jag har inte löst det. Bara fortsatt fundera. Och glatt fortsatt att flänga runt. Trott att jag under tiden kommit framåt genom mina tankar, men har i själva verket stått helt still. Fram till för ungefär ett år sedan, då jag fick vissa insikter som gjorde att jag kunde se lite djupare på det och det var först då jag kom på vad det var jag faktiskt letade efter och saknade. Och först då började jag kunna ta mod till mig att börja förändra. Men det har gått långsamt. För det är jävligt läskigt att gå in i sig själv och ta tag i och förändra invanda beteenden. Speciellt när man märker att det inte alls bara handlar om att hitta de yttre attributen som en fysisk plats, ett fysiskt sammanhang och välja vilka människor man vill ha runt sig osv. Utan att det också i allra högsta grad handlar om vem jag är och varför och vem jag vill vara och bli.

Krisen som kom nu för några månader sen sänkte mig totalt. Ända ner till botten. Jag vet inte om jag någonsin förut har mått så dåligt och trott så lite på mig själv. Dessutom blev jag utan bostad, saknar jobb och kände mig bortvald och eländig. Allt var kaos. På alla sätt. Och jag reste bort. Nu har jag fått tillbaka min energi, min livslust och jag är så innerligt trött på min kaosartade tillvaro. Jag vet att den enda som kan se till att jag får det liv jag vill ha är jag själv. Och nu har jag kastat mig in i processen en gång för alla. 2013 ska bli året då jag får ordning på mig själv och blir harmonisk, inte bara på ytan utan hela vägen in. Inte bara delar av mig, utan hela mig. 

Jag har med hjälp av en vän som är livscoach börjat följa Rhonda Byrne’s  ”Magiska resa”. Övningar man gör i 28 steg/dagar som handlar om inre och yttre utveckling, är inriktade på att man ska förverkliga sina drömmar och fokusera på det som är viktigt i ens liv. På riktigt viktigt. Jag har nu gjort tre av dessa dagar och det har redan hänt saker i mig. Jag närmar mig saker som känns väldigt bra men samtidigt skrämmer mig. Saker som egentligen inte borde skrämma, men som gör det. Saker som handlar om närhet, öppenhet och kärlek till min familj. Varför är det så svårt att tala om för dem att de betyder mycket för mig? Jag märker att det är lätt att ställa den frågan, men jag bestämmer mig för att inte grotta ner mig i orsaken till varför det känns läskigt, det behövs det nog en psykolog för. Orsaker handlar om det förflutna och det är faktiskt inte viktigt nu. Det viktiga är framtiden och förändringen som ska göra min framtid till det jag vill. Det är det livscoachning handlar om. 

Under våren och hösten kommer jag också att själv fullfölja den livscoachutbildning jag påbörjade förra året men pausade. Och under den utbildningen kommer det också hända massor av saker i mig som för mig framåt. 

Vill du också göra 28-stegs-resan, så kan du hitta den här: www.anjawahlstrom.blogspot.se, första inlägget om ”Magin” är publicerat den 26 februari. Jag vill verkligen rekommendera den.

Och kära vänner, men kanske framförallt min kära familj. Ni ska inte bli förvånade om det kommer personliga meddelanden till er framöver. Ni ska inte bli förvånade om jag plötsligt börjar prata med er om saker som vi inte brukar prata om. Den här resan handlar om att gå in i sig själv, våga se det man egentligen vill se men inte trott man vågar, orkar eller klarar att ta i. Den här resan för mig vidare och ni som är del av mitt liv är också en del av resan. <3