Separation och wwoof i Italien

För några veckor sedan blev jag överraskande utkastad i singellivet igen. För mig kom det helt oväntat och jag förstod först ingenting. Allt var ju så bra. I min värld var det helt perfekt och superstabilt. Vardagen fungerade oförskämt felfritt.

Men det visade sig att Andreas inte kände tillräckligt mycket för mig längre och därför måste besluta att vi skulle separera. Bajs! Det går ju inte ens att bli arg på honom då. Han har ju inte gjort något fel, känslor som försvinner är ju inget man ens kan göra något åt. Det finns inget att jobba på, inga konflikter som måste lösas eller något beteende som bör förändras. Bara att acceptera alltså och göra sitt bästa för att sörja klart och komma vidare. Det är ju inte heller första gången jag är i en uppbrottssituation och jag känner mycket väl till sorgeprocessen och försöker verkligen att jobba aktivt med den. Jag vägrar låta mig själv må dåligt längre än absolut nödvändigt..

Än så länge går det över förväntan. Såklart är det jobbigt och tungt, jag har gråtit åtskilliga tårar, men för varje dag går det lättare och jag har nu i stort sett kunnat förlika mig med tanken att jag ska börja om igen och hitta ett eget boende.

Jag vill verkligen poängtera att Andreas inte gjort något som helst fel eller elakt. Vi är mycket goda vänner och det finns ingen konflikt eller några jobbiga känslor mellan oss. Han har gjort allt rätt i detta och du som känner oss båda kan även fortsättningsvis träffa oss båda samtidigt utan att det blir obekvämt eller konstigt. Det är i alla fall skönt!

I och med uppbrottet hamnade jag i en situation som jag inte riktigt varit i förut. Jag har ju sagt upp mig från mitt jobb och är alltså för tillfället självvalt arbetslös, vilket betyder att jag har mycket ledig tid att njuta av. Jag har inte heller längre något förhållande som binder mig eller en lägenhet jag behöver ta ansvar för. Även om jag helst av allt hade haft kvar både förhållandet och vår fina lägenhet på Söder så innebär det ändå en frihet som jag kan utnyttja.
Så, om en vecka åker jag till Italien för att wwoofa i tre veckor. Jag tänker på det med lite blandade känslor:

Delvis tycker jag förstås att det ska bli skitkul och väldigt spännande. Jag kommer till ett ställe jag antagligen aldrig skulle ha kommit till om det inte var för min och Andreas separation, jag kommer att träffa människor jag aldrig skulle ha träffat och jag kommer att uppleva saker som jag aldrig skulle ha upplevt om jag inte tagit beslutet att åka iväg på denna resa. Det känns verkligen spännande och upplyftande, jag gillar ju allt det där, att åka på äventyr på okänd mark.

Men delvis känner jag mig också rädd för att den ensamhetskänsla som uppstått i mig efter att Andreas beslöt att avsluta vårt förhållande kommer förstärkas när jag befinner mig på en främmande plats bland människor jag inte känner som nära vänner. Jag tror inte att det kommer vara den överhängande känslan, men jag tror att den kommer infinna sig vissa stunder då jag inte aktiverar mig, som när jag till exempel ska gå och lägga mig.

Jag ska göra mitt allra bästa för att fokusera på det som är bra och spännande med resan och försöka att inte tänka så mycket på det jag förlorat här hemma. Hela syftet med resan är att få komma bort lite, göra "något helt annat", få distans och försöka känna efter vad jag ska göra med mitt liv när jag kommer hem.

För dig som inte vet vad wwoofa är kan du kolla in http://www.wwoof.org/ så förstår du. :)
Jag hoppas att jag har tillgång till internet på Casa della Pace, så att jag kan föra en reseblogg. http://www.casadellapace.org/

Casa della Pace verkar superfint och jag tror verkligen att jag kan få en fin och värdefull tid där. Dessutom ska jag hälsa på min vän Federico och hans familj i Pavia på vägen hem och det ska också bli kul!

Jag önskar mig lycka till! Både med resan och med livet efter den....