Identiteten

Det känns som att många människor är likadana jämt. Det är klart att det är svårt att uppfatta utifrån, iaf om man inte känner personen väldigt väl, men när jag tittar på mina vänner så tycker jag att det känns som att många av dem i stort sett alltid har varit likadana, klätt sig likadant och bott och inrett likadant som alltid och under lång tid ägnat sig åt samma intressen. (De håller antagligen inte alls med mig här. ;) )

Jag känner det som att jag har haft många identiteter. Såklart har jag varit mig själv, men det känns som att jag förändras beroende på vilka människor jag omger mig med. Kanske inte så mkt min personlighet, utan mer allt runtomkring, det som får mig att känna mig som hemma, det som jag kan identifiera mig med. Det yttre som får mig att känna mig som mig.

De gånger mitt liv har förändrats, då jag börjat en ny skola, flyttat till en ny stad, gått in i eller avbrutit ett förhållande så har jag behövt ta ställning till vad i min nya livssituation som känns som jag. Vilka människor och vilka intressen har passat in i mitt liv just då? Oftast har det känts som att det kommit till mig av sig självt, det faller sig liksom naturligt vilka vänner jag vill prioritera och vad jag vill lägga min tid på, beroende på hur de yttre omständigheterna blivit.

Jag kan nog identifiera mig med ganska många olika livsförhållanden och jag märker att jag formas av de människor jag omger mig med. Olika människor plockar fram olika sidor hos mig. Sidor som inte fått bejakas på flera år kan plötsligt få utrymme medan andra sidor som varit superviktiga plötsligt känns irrelevanta. För att de inte passar in i livssituationen.

För tillfället känner jag mig lite förvirrad över detta och har ett behov av att hitta mig själv igen. Kanske beror detta på att mina nuvarande yttre omständigheter är lite svävande. Jag vet vad jag ska göra under sommaren, jag ska vara på Gotland och jobba med Medeltidsveckan, men har ingen som helst aning om vad jag ska göra sen. Jag är i en relation som fortfarande utforskas och som jag inte vet vad den kommer att leda till. Förutsättningarna för att det ska kunna bli något stadigvarande är egentligen rätt dåliga, men vi tycker om varandra och vill kanske ge det lite mer tid innan vi bestämmer oss för hur vi ska göra.

Personen jag har relationen med är väldigt olik de människor jag omgett mig med de senaste åren och han plockar fram bra sidor hos mig som inte har fått något utrymme på väldigt väldigt länge. Eller sidor och sidor. Kanske handlar det mer om vilka miljöer jag vill befinna mig i, vilken sinnesstämning jag vill vara i och vilka intressen jag vill ägna mig åt. Miljöer, sinnesstämningar och intressen som jag ibland undrat över om de någonsin kommer att få ta plats. Och enda anledningen till att de inte fått utrymme på så länge är att mina yttre omständigheter har inneburit att jag ägnat mig åt en massa andra saker jag också tycker om.

Allt har sin tid. När man är mottaglig för något så kommer det till en. Nu har den här personen lyft fram en del av mig som jag verkligen tycker om men som är ganska outforskad. Jag är nyfiken på den delen och vill gärna se mer av den. Jag har frågat mig vad som händer med den här delen om det blir så att han och jag beslutar oss för att sluta träffas. Då kommer ju den närmast naturliga ingången till detta liv med dessa intressen att försvinna. Men jag har ju ingen som helst lust att i så fall sluta utforska den här delvis nya identiteten bara för att han försvinner.

I min förvirring de senaste dagarna så har jag när vi resonerat om förutsättningarna för vårt förhållande känt det som att det för min del inte bara handlat om honom och mig, utan om hela min livssituation, vad jag ska göra, vem jag vill vara, hur jag ska klä mig osv. Vilket gjort att jag blivit rädd för att förlora honom, inte bara för att jag tycker om honom utan också för att jag inte vill förlora mina nya yttre omständigheter, min närmaste ingång till denna del av mig själv. Men eftersom jag är realist så inser jag såklart att det inte kan hänga på hans närvaro eller inte.

Om han finns med är det bara en bonus, men jag måste tänka att han är den personen som väckt detta hos mig och att det inte hänger på honom huruvida det kan få utrymme eller inte. Det är en ganska skön insikt. Alltid skönt att känna sig oberoende. Och rätt spännande att få forma detta på egen hand. Jag ser fram emot att se vem jag blir under den här sommaren. :)