Återupptagning av bloggen och besked om cancer.

Dags att ta upp den här gamla bloggen igen. Jag har inte skrivit något här på 8(!) år. Men nu är det dags, för nu finns det viktiga saker att skriva om. Nämligen cancer. Jag skriver för att jag själv behöver få uttrycka och sortera bland mina tankar, men också för att någon som läser mina texter kanske kan hitta inspiration och tröst. Och kan jag ge det till någon annan, om så bara till en enda person, så vill jag det. 

----------------------------------------

Igår ritade läkaren på mitt bröst. Det gjorde han för att där, innanför den där lilla cirkeln, finns en cancertumör. Inom de två närmaste veckorna blir jag kallad till operation för att ta ut den, en del omkringliggande vävnad samt den eller de lymfkörtlar som cancern når först vid eventuell spridning. Ett par veckor efter det har materialet de plockat bort blivit analyserat och först då får jag veta om cancern hittat ut från bröstet eller om den hållit sig relativt stilla. Har den spridit sig så blir det mer åtgärder. Oavsett så ska bröstet strålas varje dag under i vart fall 3 veckor. Och det återstår att se om jag även ska ta cellgifter och andra mediciner.

För några veckor sedan var jag på mammografi i Eskilstuna. Denna gång var det inte för rutinkoll, utan för att jag själv hade känt en knöl. De gjorde ultraljud och tog en biopsi. (Ultraljudet visade friska lymfkörtlar, vilket känns hoppfullt, men helt säker kan man inte vara förrän efter operationen.)

Sedan var det bara att vänta, nästan två sjukt jobbiga veckor av ovisshet. Jag kunde få svar på tre olika sätt, antingen ett fysiskt brev där det stod att jag var frisk, ett fysiskt brev där det stod att de behövde ta fler prover eller ett sms med kallelse till läkare för uppföljning och planering av åtgärd. Jag tror jag aldrig har kollat brevlådan så många gånger på en vecka någonsin förut. Men det kom inget brev. Det kom ett sms med läkartid. Fan, fan fan! Tänkte jag och reste mig från kontorsstolen på jobbet och gick hem. Senare, när min sambo, T, också kommit hem så bestämde vi oss för att kolla min journal på 1177, jag kände att det var outhärdligt att vänta en vecka på att få veta vad jag befarade. Det stod inte mycket i journalanteckningen, men jag förstod att de hittat en härd av cancerceller och att det var en (1) tumör och inte flera.

T sa att vi ska ta oss igenom det här. Han är en klippa. Jag kontaktade omgående en vän som är läkare för att fråga om Atarax (ångestdämpande) och hon skrev ut till mig direkt. Av erfarenhet visste jag att jag kommer behöva ha det hemma, inte minst den här veckan av väntan på att få veta omfattningen av cancern, vilken typ av tumör det var, om det ändå kunnat ses någon spridning osv.

Dagarna gick upp och ner, vissa dagar kunde jag knappt stå på benen och andra dagar kunde jag komma iväg och jobba några timmar, det var skönt med sysselsättning. Jag hann tänka många tankar, både mörka tankar om vad som händer om jag dör och ljusa tankar om att cancervården är bra nu för tiden och att överlevnadschansen vid bröstcancer är stor. Och, eftersom jag är extremt pragmatisk som person, även tankar som ska hjälpa mig acceptera att den här förändringen nu sker i mitt liv och hur jag bäst gör för att hantera situationen och vilka strategier jag ska ha för att orka ta mig igenom de tuffa månader som nu ligger framför mig. Tillräckligt med sömn och regelbundna matintag är en bra början, t.ex. Och att prata om min cancer med andra.  Jag har pratat med flera jag känner som blivit friska från sin cancer.

Men min största oro handlade faktiskt inte om min egen hälsa, utan om allt praktiskt runtomkring som behöver lösas under min behandling. Allt ifrån ökade kostnader till att vi ska orka sköta vardagen med städning, matlagning, hämtning och lämning av barn och att vara bra föräldrar. Oro över att vår släkt och de flesta nära vänner bor långt ifrån oss och att jag inte har så många här i närheten som jag känner jag skulle kunna fråga om hjälp och avlastning i vardagen när behandlingen blir som mest påfrestande. Jag brukar dessutom hamna i ett tillstånd där jag under många år framöver fångas i en känsla av tacksamhetsskuld om jag någon gång får hjälp av andra, oavsett om jag bett om den eller om den erbjudits ändå och jag tycker det är jobbigt.

Men jag vet ju innerst inne att folk gärna hjälper utan motkrav och min pragmatiska hjärna förstår att det nu bara är att släppa stoltheten och acceptera all hjälp jag kan få, för den kommer att behövas om jag ska orka hela vägen och kunna bli frisk. Och flera vänner och släktingar, från alla möjliga håll, både i närheten och långt borta, har redan hört av sig och erbjudit sin hjälp. Även sådana jag inte känner särskilt nära (än). Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet för det. Den är oändlig.

Just nu mår jag ok. Igår var jag på det där läkarbesöket och fick ungefär det besked jag själv trodde jag skulle få, så det blev ingen chock, jag hade ju haft en vecka på mig att bearbeta det troliga svaret lite. Det är en (1) cancertumör, den är varken snabb- eller långsamväxande, men ligger precis under gränsen för att vara mediumväxande. I nuläget finns alltså inga tecken på att den spridit sig, men det vet vi först ett par veckor efter operationen.

Nu fokuserar jag på att ta hand om mig, både fysiskt och mentalt, att lyssna på kroppen, gråta om jag behöver, gå till jobbet när jag vill och orkar, vara i nuet och tänka positiva tankar som stärker mig och att göra roliga saker när jag har energi nog till det. Jag förväntar mig att jag kommer ha perioder av total orkeslöshet och mörka tankar, så det känns viktigt att ta tillvara dagar då jag faktiskt mår rätt bra.

Om jag orkar så vill jag under den här resan fortsätta skriva här på bloggen, av den anledning jag skrev i inledningen här ovanför. Det kommer bli inlägg både från mina mörkare dagar och mina ljusare.
Jag lovar ingenting, men har det som ambition i alla fall. 

Tack för att du läser! 
Nu ska jag äta lite lunch och tänka på det som en klok vän sa till mig: ”Nu är det dags att låta sig vaggas av andra och få vila i vår omsorg”. <3

Betydelsen av att få packa in sina saker i ett skåp i badrummet.

Jag har flängt runt i fyra års tid, upplevt äventyr efter äventyr, fått nya vänner och bekanta både nära och långt bort, bott inneboende, i en friggebod, inneboende, lånat lägenheter, hyrt i andra hand, inneboende igen och av olika anledningar varit på resande fot i stort sett var och varannan vecka. Mina boenden har varit kort- eller långvarigt tillfälliga och när jag inte har varit i mina tillfälliga boenden har jag bott i en ryggsäck eller resväska några dagar... Förvisso har jag njutit mycket och skulle inte vilja vara utan något av det jag upplevt, men jag har ju, som många av er vet, också längtat oerhört mycket efter att landa nånstans och har känt mig ganska vilsen över var.

Och nu äntligen har jag fått ett förstahandskontrakt i ett tvåfamiljshus, på landet strax utanför Göteborg. På en vacker plats, med naturen inpå knuten, nära till goda vänner. Och det bästa av allt är att jag inte är ensam. Jag ska dela detta förstahandskontrakt med min kärlek, Stefan.

Vi flyttar in den 1 december och jag längtar så fantastiskt mycket dit. Jag längtar efter att få bygga detta bo som blir mitt och vårt, ett bo som ingen kan kasta ut mig ifrån, ett bo där jag kommer vilja vara kvar, ett bo där det faktiskt är någon idé att packa in kläderna i en garderob och inte bara ha dem kvar i väskan. Men det jag ser nästan allra mest fram emot är detta:

Jag kommer för första gången på fyra år (!) plocka upp sakerna ur min necessär och ställa in dem i ett skåp i badrummet. Jag slipper ha dem förvarade i mitt egna lilla rum eller packa ner dem i resväskan igen efter ett par dagar. Det, mina vänner, är stort.

När jag tänker på det ler jag. Och gråter lite. Äntligen har jag hittat mitt Hem.
<3

Att aktivt förändra min tillvaro, leva det liv jag vill ha och bli den jag vill vara.

Jag anser att man alltid är i rörelse. Att livet är en resa, ett äventyr och att man varje dag kan lära sig något nytt, antingen genom att bara vara och följa med tiden eller genom att jobba aktivt. Nu har jag påbörjat min hittills största mentala resa där jag jobbar aktivt med att komma framåt och den som vill är välkommen att följa med, av nyfikenhet eller för att kanske själv få insikter eller idéer om hur man kan göra när man vill förändra sitt liv.

I höstas var jag med om en kris. Den gjorde mig väldigt olycklig men alla kriser ger något om man bara vill se det och till slut när den värsta sorgen hade lagt sig kunde jag se att den här krisen var den spark i röven jag behövde för att en gång för alla ta tag i min största issue och inte längre bara gå och fundera på HUR jag ska ta tag i den. Utan faktiskt göra. Och få ett resultat; att hitta ett sammanhang som känns som mitt, en fast punkt där jag känner att jag är helt och hållet hemma. En plats jag kan landa på. Den fasta punkten jag saknat i så många år. Saknat för att jag letat. Sökt. Hela tiden velat vara någon annanstans. 

Jag har en väldigt spontan sida, som har fört mig ut på många oväntade äventyr och jag ångrar inget. Jag har flyttat runt i Sverige, pga utbildningar, pojkvänner eller annat. Jag har valt att vara fri istället för att jobba häcken av mig. Har valt att ha lite pengar och mycket att göra istället för att ha mycket pengar och vara fast. Jag har haft en runtflängande tillvaro som berikat mitt liv. Jag har haft oändligt roligt, känner folk precis överallt, har sett och upplevt mängder av saker. Har lärt mig massor om mig själv och andra. 

Men konsekvensen av att inte ha en fast punkt är en sorts vilsenhet.  Det kan också bli så att man upplever att alla man känner tror att man egentligen ”hör till ett annat gäng”, när man egentligen faktiskt är helt ensam. Och inte har ett eget gäng. Jag känner hur mycket folk som helst, men är ständigt ”bara på besök” i deras sammanhang. Jag är inte automatiskt medräknad. Folk blir alltid glada när jag kommer. Jag känner mig alltid välkommen. Och jag känner mig uppskattad när vi ses. Men det är väldigt sällan någon ringer mig och frågar om jag ska haka på eller om vi ska hitta på något.

Och jag tror att detta delvis beror på att jag flyttat runt så mycket. Jag har inte stannat tillräckligt länge på ett ställe för att etablera mig själv att bli en självklarhet varken i de individer jag känner eller i de grupperingar som finns. Och varför har jag inte gjort det? Varför har jag sökt mig till annat? Längtan efter nya äventyr? Spontan lust att uppleva andra saker? Har känslan av att inte höra hemma drivit mig vidare? Är det ett flyktbeteende? Vad är jag i så fall rädd för?

Dessa tankar har upptagit enormt mycket av min energi de senaste åren. Dessa tankar och det faktiska sökandet efter Platsen™. Och jag har inte löst det. Bara fortsatt fundera. Och glatt fortsatt att flänga runt. Trott att jag under tiden kommit framåt genom mina tankar, men har i själva verket stått helt still. Fram till för ungefär ett år sedan, då jag fick vissa insikter som gjorde att jag kunde se lite djupare på det och det var först då jag kom på vad det var jag faktiskt letade efter och saknade. Och först då började jag kunna ta mod till mig att börja förändra. Men det har gått långsamt. För det är jävligt läskigt att gå in i sig själv och ta tag i och förändra invanda beteenden. Speciellt när man märker att det inte alls bara handlar om att hitta de yttre attributen som en fysisk plats, ett fysiskt sammanhang och välja vilka människor man vill ha runt sig osv. Utan att det också i allra högsta grad handlar om vem jag är och varför och vem jag vill vara och bli.

Krisen som kom nu för några månader sen sänkte mig totalt. Ända ner till botten. Jag vet inte om jag någonsin förut har mått så dåligt och trott så lite på mig själv. Dessutom blev jag utan bostad, saknar jobb och kände mig bortvald och eländig. Allt var kaos. På alla sätt. Och jag reste bort. Nu har jag fått tillbaka min energi, min livslust och jag är så innerligt trött på min kaosartade tillvaro. Jag vet att den enda som kan se till att jag får det liv jag vill ha är jag själv. Och nu har jag kastat mig in i processen en gång för alla. 2013 ska bli året då jag får ordning på mig själv och blir harmonisk, inte bara på ytan utan hela vägen in. Inte bara delar av mig, utan hela mig. 

Jag har med hjälp av en vän som är livscoach börjat följa Rhonda Byrne’s  ”Magiska resa”. Övningar man gör i 28 steg/dagar som handlar om inre och yttre utveckling, är inriktade på att man ska förverkliga sina drömmar och fokusera på det som är viktigt i ens liv. På riktigt viktigt. Jag har nu gjort tre av dessa dagar och det har redan hänt saker i mig. Jag närmar mig saker som känns väldigt bra men samtidigt skrämmer mig. Saker som egentligen inte borde skrämma, men som gör det. Saker som handlar om närhet, öppenhet och kärlek till min familj. Varför är det så svårt att tala om för dem att de betyder mycket för mig? Jag märker att det är lätt att ställa den frågan, men jag bestämmer mig för att inte grotta ner mig i orsaken till varför det känns läskigt, det behövs det nog en psykolog för. Orsaker handlar om det förflutna och det är faktiskt inte viktigt nu. Det viktiga är framtiden och förändringen som ska göra min framtid till det jag vill. Det är det livscoachning handlar om. 

Under våren och hösten kommer jag också att själv fullfölja den livscoachutbildning jag påbörjade förra året men pausade. Och under den utbildningen kommer det också hända massor av saker i mig som för mig framåt. 

Vill du också göra 28-stegs-resan, så kan du hitta den här: www.anjawahlstrom.blogspot.se, första inlägget om ”Magin” är publicerat den 26 februari. Jag vill verkligen rekommendera den.

Och kära vänner, men kanske framförallt min kära familj. Ni ska inte bli förvånade om det kommer personliga meddelanden till er framöver. Ni ska inte bli förvånade om jag plötsligt börjar prata med er om saker som vi inte brukar prata om. Den här resan handlar om att gå in i sig själv, våga se det man egentligen vill se men inte trott man vågar, orkar eller klarar att ta i. Den här resan för mig vidare och ni som är del av mitt liv är också en del av resan. <3

Är vi föreningsmänniskor verkligen snyltare?

http://www.expressen.se/debatt/debatt-snyltandet-ar-en-del-av-lajvkulturen/
Den här artikeln har cirkulerat nu i några dagar. Många av mina vänner är redan engagerade i denna debatt, men jag är inte säker på att ni som inte delar vår hobby har läst detta. Det finns så mycket jag vill säga om det här, men jag vet knappt i vilken ände jag ska börja.

Martin Borgs ifrågasätter om det är rimligt att våra skattepengar ska gå till föreningsverksamhet och tar upp Sverok som exempel, då det är Sveriges största ungdomsorganisation, som dessutom verkligen uppmuntrar sina föreningar att söka bidrag.

Han skriver: "Vad det handlar om är att en hel generation ungdomar får lära sig att en meningsfull fritid förutsätter skattepengar, och att vägen till det efterlängtade tevespelet går via bidrag i stället för att sommarjobba och spara månadspengen".

Detta tas även upp av Skattebetalarnas förening som skriver:
"Frågan är dock om det är bra för civilsamhället att ungdomar tidigt får lära sig att föreningsliv och fritidsverksamhet är i princip synonymt med statliga bidrag. När staten (eller kommunen) blir till den främsta finansiären av allt från organisationen av såväl datorspelande som etniska organisationer är frågan hur ”civilt” civilsamhället egentligen är."
http://www.skattebetalarna.se/LinkClick.aspx?fileticket=q6kHml%2FtSd0%3D&tabid=37

Debatten har sedan, som jag ser det, kommit att handla om flera saker:

1. Huruvida det är nyttigt för ungdomar att alltför lätt kunna söka bidrag och om det i så fall är synonymt med att bli curlad, få det lätt för sig och bli förslappad.

2. Huruvida spelhobbyn skulle vara mindre värd att få bidrag än andra hobbyverksamheter och sport. (Här har vi som lajvar och spelar känt "oss" smått kränkta och nedvärderade för att just vår hobby använts som exempel i debattartiklarna).

3. Hur mycket det egentligen fuskas när det gäller att casha in bidrag till våra föreningar; vilka har egentligen en verksamhet som är berättigad till bidrag och borde det finnas starkare restriktioner och kontroller?

Mitt svar:
Jag anser att det bara finns fördelar med att ungdomar engagerar sig aktivt i olika intressen, oavsett det handlar om utövande av sport, spel, lajv, hantverk, teater, dans eller annat. Där kan de växa, lära sig, utvecklas, få vänner, kontakter, erfarenheter de kan ha nytta av resten av livet och de driver inte bara runt på stan utan att ha något att göra. Min uppfattning är att de som aktivt utövar hobbies löper mindre risk att hamna snett, liksom att de som redan hamnat snett och sedan hittar en hobby de vill engagera sig i då hamnar mer rätt och blir sundare människor. Jag ser INGET som helst dåligt med att staten hjälper till att finansiera ungdomsverksamheter. För det är det det handlar om, staten hjälper till, de underlättar genom bidrag, men finansierar inte en hel verksamhet.

Min vän Martin Arleskär skriver:
"Allt handlar ju till syvende och sist om omfördelning av resurser i samhället. Ungdomar är ju en typisk grupp som inte är särskilt välbeställd (även om det finns en stor intern varians). Skattebetalarna lägger förstås fram det som ett generellt problem men blundar förstås för konsekvenserna: Minskade stöd och ökad egenfinansiering för ungdomsverksamheter leder förstås i hög grad till att de som redan har gott om pengar (eller snarare, de som växer upp i familjer som kan betala) fortsätter, de som redan är fattiga får minskad möjlighet att delta."

Jag kan på ett sätt förstå att det sticker i ögonen på folk att ungdomar kan söka bidrag för att köpa in brädspel och TV-spel, det är ju "bara lek". Men, se det i ett lite större perspektiv: Sverok har 175 000 bidragsberättigade medlemmar (under 25 år) och får 21 miljoner i statligt stöd. Slå ut det på alla medlemmar och det ger ett bidrag på 120 kr / medlem och år. Det räcker inte ens till ett halvt brädspel för en enskild person. Startar du då en förening (som du måste ha för att alls kunna söka bidraget) med dina 5 kompisar så har ni plötsligt 600 kr, vilket räcker till ett eller möjligtvis två brädspel. Något ni antagligen skulle kunnat skrapa ihop tillsammans även utan bidrag, men med detta bidrag underlättar det väsentligt för er att kunna ägna er åt den meningsfulla fritidssysselsättning ni vill. Jag tar upp brädspel som exempel för att det ursprungliga debattinlägget också tar upp spel och Sverok som exempel, men denna bidragsprincip går att applicera på all föreningsverksamhet man kan söka bidrag för, oavsett det handlar om "spel eller knattefotboll" för att återigen citera Martin Borgs.

Även lajv kan vara en dyr hobby. Som deltagare på ett lajv ska man betala anmälningsavgift, den kan vara allt ifrån 50 kr - 1500 kr beroende på lajvets storlek, tyg och material till kläder, rekvisita och prylar man behöver för att passa in i den fiktion som lajvet handlar om. Man lånar ihop, återanvänder sådant man redan har skaffat sig och köper in nytt om man behöver. Sedan tillkommer resan till och från området, man lägger lätt ut några tusenlappar på ett flerdagars-lajv. Och det gör man, oavsett man får bidrag eller inte. Om man har råd och verkligen vill åka. Men säg att du har en relativt låg inkomst och dessutom är under 25 år, då kan du tack vare att din lajvförening anslutit sig till Sverok därmed få in lite bidrag under året. Bidrag som ni köper in tyg och annat material för, så att ni kan tillverka en del av det ni behöver till lajvet och ni sparar därmed in en del av era personliga utlägg, vilket minskar risken för att ni inte ska ha råd att åka på lajvet. Ja, visst, staten hjälper er, men vari ligger felet med det?

Likaså om du t.ex. vill arrangera ett lajv eller ett spelkonvent så kostar det pengar (liksom det kostar pengar att arrangera en konsert, utställning eller ett sportevenemang osv). Då kan man som förening söka bidrag för evenemanget från olika instanser, så att det kan bli av. Det är inte billigt att arrangera ett evenemang för några hundra eller några tusen människor, man ska betala för lokal eller område, faciliteter som dricksvatten och bajamajor, scenografi, mat till funktionärer, transporter osv. Allt detta täcks inte av deltagaravgifter, om man inte sätter avgiften så högt att merparten av deltagarna skulle behöva backa ur för att de inte har råd. Därför behöver man som arrangör oftast också söka bidrag, för att lajvet alls ska kunna bli av. Precis som många teaterföreningar behöver söka bidrag för sina föreställningar, för att de ska kunna bli av. Så visst, staten hjälper oss (om vi nu får bidraget beviljat), men vari ligger felet med det?

Dessutom: I princip ingen som arrangerar ungdomsevenemang får lön för det, det blir av endast tack vare att det finns eldsjälar som arbetar ideellt för något de vill ska bli av. Fotbollsturneringen har funktionärer, liksom lajven och konventen. Det behövs folk som sitter i entrén, incheckningen, folk som städar, fixar maten, ställer i ordning lokalerna/området innan och efter evenemanget. För att inte tala om allt förarbete med att skriva fiktion, roller, intriger, leta upp och boka område, skriva budget, göra utskick, svara på frågor, maila, ringa, peppa, inspirera. Allt detta arbete räcker inga befintliga bidrag i världen till för att ersätta. Bidragen går till att täcka en del av de utgifter evenemanget för med sig.

Vari ligger felet med att hjälpa ungdomsföreningar att utöva meningsfull sysselsättning? Förutom själva sysselsättningen i sig så lär sig många föreningsmedlemmar hur det fungerar att sitta i en styrelse, hur det fungerar att skriva ansökningar, vara ordförande, sekreterare och kassör. De lär sig hur demokrati fungerar, de skriver motioner och röstar i frågor. Erfarenheter som de kan ha nytta av resten av livet.

Och när det gäller just lajvföreningar så lär vi oss även detta:
Historia, historiskt hantverk som t.ex. brickbandsvävning och nålbindning, mönsterkonstruktion, klädsömnad, läderarbete, trähantverk, byggnadskonstruktion (som att bygga ett hus eller en vardo), sy tält, smide, sy skor, språk, skriva berättelser, social kompetens och interagerande med andra människor, samarbete, kontaktnätsbyggande och tillvaratagande av resurser.
Genom att spela olika typer av roller lär vi oss hur det kan vara att leva och tycka som någon annan, vi testar på hur det är att leva under andra förhållanden än de vi har i vår vardag, vi breddar vårt perspektiv på omvärlden och vår förståelse för hur andra människor kan ha det.

Så:
1. Nej, jag anser inte att vi som bidragssökande föreningar blir förslappade, curlade och tar för givet att allt ska ges oss gratis. Tvärtom!

2. Oavsett verksamhet är det bra att det går att söka bidrag för att lättare kunna ge ungdomar meningsfull sysselsättning.

3. Jo, det förekommer säkert lite fusk med bidrag, det gör det överallt där bidrag går att söka, det finns alltid de som vill utnyttja systemet, men detta ska inte åtgärdas genom att ta bort bidragen, däremot kan man kanske se över kontrollerna och kraven på motprestation/redovisning av bidragen.

Over and out!

Att genom lajv få distans till sin egen verklighet.

Nu sitter jag här, i min säng i lilla friggan på min pappas tomt. Insvept i en sjal, smaskar på en bit mörk choklad och känner mig tacksam över att det är varmt, att det finns te, att jag var klok nog att tvätta innan jag åkte på lajv så att jag kunde sätta på mig rena kläder efter den sedvanligt totalt översköna efter-lajvet-duschen. Jag är också tacksam över att pappa eldade i pannan i går så att det fanns varmvatten till den sköna duschen idag. Jag är tacksam över att det finns ström så att jag kan ha datorn igång och skriva detta blogginlägg. Jag är tacksam över att jag i mitt utekök har en kyl att gå och hämta mjölk ur. Jag är tacksam över att jag har mjölk att hälla i mitt te.

Idag kom jag hem efter att ha tillbringat tre nätter i min vardo på ett litet lajvområde uppbyggt i Alby, en söderförort till Stockholm. Lajvet jag var på hette Den flytande marknaden och utspelade sig i en värld som heter Understockholm. Understockholm är en parallell dimension till vårt Stockholm och utspelar sig här och nu. I Understockholm finns märkliga ting, varelser och trasiga människor. Där hamnar de som ingen längre ser, de utstötta, bortglömda och misslyckade. Där är livet relativt hårt, mörkt och ensamt, men visst finns det lycka, närhet och vänskap också. Det känns bara inte så lätt att ta det för givet.

När jag idag lämnat det städade lajvområdet så åkte jag direkt till Skärholmen för att byta ett felaktigt tidigare inköpt batteri. Vi parkerade bilen i ett relativt tomt parkeringshus och tog en rulltrappa in i den stora centrumgallerian. När vi svängde in på en av de större gågatorna så hajade jag synligt till för en sekund. Det jag reagerat på var att alla som var där såg så hela, rena och bekymmersfria ut. Affärslokalerna var ljusa, stora och fräscha. Jag hann säga ordet "oj" högt, innan jag leende sansade mig och förstod vad som just hade hänt; jag var inte riktigt beredd på verkligheten ännu, eftersom jag mentalt inte riktigt släppt fiktionen som jag intensivt levt i det senaste dygnet.

Det är ett vanligt fenomen som händer många när de varit på lajv, det brukar kunna ta en stund att aklimatisera sig, att helt och hållet tänka som sig själv och inte som rollen man just har spelat. Det är också, som jag även beskrev i mitt senaste blogginlägg, ofta så att man känslomässigt kan bli kvar några timmar eller dagar i de känslor man spelat på under ett lajv.

[Parentes]
Under detta lajv hade min roll Laura en livspartner som hon verkligen älskade. Han, Ricco var oerhört viktig för henne och jag spelade stenhårt på det, liksom Micke som spelade Ricco besvarade spelet. Vi upplevde en hel del omtumlande saker i vår relation och vår gemensamma saga slutade inte helt lyckligt. Vi slutade spela runt midnatt och efter det pratade vi, Lisa och Micke en hel del med varandra om vad som hänt mellan våra roller och jag bearbetade det jag/Laura just varit med om. För det som ens roll är med om händer även en själv, det rollen upplever upplever jag och rollens minnen blir även mina minnen.
Jag känner således fortfarande lite grann att jag älskar Ricco och är sorgsen över att han inte finns kvar i mitt liv. Han var ju så fantastisk.
[Slut parentes]

På samma sätt som känslor och andra personers roller kan dröja sig kvar några dagar kan i allra högsta grad även den miljö och verklighet man lajvat i också göra det. Låt mig försöka beskriva med detta senaste lajv som referens:

I Understockholm består det monetära systemet inte av pengar utan av byten av tjänster, prylar, känslor, minnen, förmågor och egentligen vad som helst som man kan komma på att man vill byta bort. När du ska köpa något så förhandlar du om priset, du måste hitta något att betala med som känns lika värdefullt för säljaren som det du vill köpa är för dig. Har man då under ett intensivt lajv handlat på det sättet så är det fullt möjligt att man även dagen efter man avslutat lajvet och hittar något användbart kommer på sig själv med att för en sekund tänka: "Ah, men kolla här! Den här kan jag byta bort mot..." innan man kommer på att det ju inte alls funkar så i vår värld och vardag.

Att lajva i världar som fungerar annorlunda än vår värld är ett oerhört bra sätt att få distans till sin egen vardag. Att spela en roll som har en personlighet som är annorlunda än du själv är ett bra sätt att få distans till dig själv och prova på att sätta dig in i hur andra lever och upplever saker.

Jag, Lisa är vanligtvis överkänslig mot sunkig stadssmuts, framförallt när det hamnar nära min mat, mina kläder eller sängkläder. Nu har jag under tre dygn levt på en skitig parkeringsplats, i min vardo, med slitna möbler, smuts överallt och trashankar. Jag har lagat mat på vardons översmutsiga veranda där folk gått fram och tillbaka med sina skor, jag har legat på de oerhört sunkiga mattorna på golvet och sedan med samma kläder lagt mig i sängen. Jag har -åtminstone för några dagar- övervunnit något jag är känslig för men egentligen inte vill vara känslig för, tack vare att miljön på lajvet tvingade mig till det.

Jag har befunnit mig på en myllrande marknad där jag kunde införskaffa allt mellan himmel och jord, så länge jag hade något att byta med. Hade jag inget de ville ha så fick jag försöka skaffa det eller leta vidare någon annanstans. Jag har känt mig utsatt, ensam, trasig, beroende och själsligt smutsig. Jag har satt ett högt värde på en liten kopp för dockor, en plastpärla, en liten tygros och en teckning med ett hjärta på. Jag har levt i en värld där man kan köpa något med ett trasigt ägg, en skabbig strutsfjäder, en svamp eller en liten glasskärva och därför -därför hajar jag till när jag kommer in i Skärholmens stora centrumgalleria.

När jag går igenom gallerian mår jag lite dåligt av kommersen, av den stora rosa banderollen över rulltrapporna som talar om att "Mer mode finns en trappa upp", av de ljusa, flashiga affärerna, kläderna, väskorna, skorna. Jag tänker att vad fan ska jag med allt det där till? När jag kan leva på så mycket mindre.

Jag förespråkar alltid att ibland göra saker som medför att man får distans till sitt eget liv. Om man vill få distans till sin vardag kan man resa iväg till ett land som fungerar annorlunda jämfört med ens eget land; Besöker du ett barnhem i Afrika, ser fattigdom på nära håll och möter människor som inte har allt det du har så får du distans till ditt eget svenska välfärdsliv.

Att lajva är också att resa. Jag har nu lajvat och LEVAT i en värld som visar en verklighet annorlunda än den jag upplever i min vardag. Jag har, som så många gånger förut fått distans, jag ser det jag har och känner mig tacksam.

Jag sitter nu här, i min friggebod, med lampan tänd och datorn påslagen. Min telefon ligger bredvid mig och jag kan närsomhelst ringa en vän och styra upp ett möte en annan dag. Måste bara välja vilken vän jag är mest sugen på att träffa just nu. Tevattnet är strax klart och magen kurrar. Jag är visst hungrig. Tänk, vad bra att jag kan gå ut i mitt utekök, sätta igång spisen och värma på lite soppa. Sen, vips, så är jag mätt. Och tacksam.

När fantasin blir verklig...

Jag längtar till fredag! Då ska jag äntligen få träffa min älskade 18-årige son och min snygga man igen. Vi har inte setts sedan i maj, då vi fick fly från en by med soldater jagandes efter oss. Sen tog lajvet slut.

Nej, jag har ingen man och ingen son - i verkligheten. Men i just denna lajvvärld, Minea, och i just detta scenario så har jag det. Eller, det är ju inte jag, det är min roll Miriam som har det. Men eftersom det är jag som spelar Miriam så blir allt som Miriam upplever även mina upplevelser. Och det känns verkligen som att den här familjen finns, på riktigt. När jag tänker på dem och speciellt nu, när det är så nära nästa lajv i kampanjen, där jag ska få spela Miriam igen och få uppleva hur det går för henne, då blir Miriam verklig. Och för mig är det just det som är den stora tjusningen med lajv -att få uppleva saker jag vanligtvis inte upplever, saker som är på låtsas, men som spelas på ett så trovärdigt sätt som möjligt att de känns verkliga. Därför är det viktigt för mig att försöka leva mig in så mycket som möjligt i de förutsättningar och egenskaper som min roll har och i de scener som utspelar sig.

I just det här fallet så har jag spelat min roll en gång förut, så jag känner henne redan ganska väl. I alla fall känner jag henne så som hon var innan hon flydde. Nu har hennes förutsättningar ändrats drastiskt, förut levde hon ett stillsamt byliv men sedan i maj har hon levt på flykt och tvingats döda andra människor, delvis pga rent självförsvar, men också för att hennes man Simon tvingat henne att döda en fånge. För att överleva under de förutsättningar de har nu måste hon klara av att göra sådant.
Just de sakerna, det som hänt från att förra lajvet slutade tills denna dag har vi efterkonstruerat, men det är sådant jag behöver väga in när jag nu funderar på hur jag ska gestalta Miriam på detta kommande lajv. Hur har det som hänt henne dessa tre månader förändrat henne? Hur har hennes relation med Simon och sonen Levi påverkats?

Detta är saker jag behöver bestämma mig för, innan lajvet börjar. Sedan behöver jag sätta mig in i hur det känns i Miriam och försöka leva mig in i det och då kan jag förhoppningsvis göra henne trovärdig i min gestaltning.

Imorgon bitti ska jag sätta mig på ett tåg till Växjö, tillsammans med Eskil som spelar min son. När vi träffas kommer det vara Lisa och Eskil som ses, det kommer bli trevligt. Jag ser fram emot den resan. Men jag längtar också så mycket till fredag morgon då vi går in i våra roller som Miriam och Levi, för först då får jag träffa min son igen. Jag har saknat honom, har saknat min man och längtar tills jag får ta dem i mina armar igen.

Men den lilla familjen kommer inte ha särskilt mycket tid till kramar och fysisk kontakt, vi kommer ha fullt upp att hålla oss vid liv, cordoverna i fortet är oss snart på spåren och vi kommer att göra vårt bästa att göra slut på dem innan de gör slut på oss. Vi får se hur det går. Det är också en av tjusningarna med lajv - det finns inga bestämda slut, inga manus. Det finns bara förutsättningar. Sedan är det vi spelare som för handlingen framåt, genom att agera och reagera på det som händer när andra agerar.
Det är så galet spännande! Att läsa en bra bok kan ge lite samma känsla, man är helt inne i den, det känns som att man är där och man vet inte hur det ska sluta. Skillnaden är att under ett lajv så är man faktiskt där, man upplever allt som händer, fysiskt och mentalt, man läser inte bara om det.

Och därför blir lajvens fantasivärldar så påtagligt verkliga. Därför känns det som att man saknar nära vänner eller familjer som egentligen inte finns och därför längtar man efter att få träffa dem igen...

Den älskade, saknade, förbannade helvetesjulen.

Jag trodde faktiskt hela hösten att jag inte skulle känna att jag även i år behövde skriva ett blogginlägg om julen.

I september kom som vanligt den där julångesten krypande, den som får mig ledsen över att jag inte vet var jag ska ta vägen under julhelgen. Ångesten som, ju närmare julen kommer, får mig att känna mig mer och mer ensam, sorgsen och avundsjuk på de som samlas. Avundsjuk på de som vet var de ska, de som har stora familjer, de som har rödkål på bordet och några klappar under granen.

Men julångesten var så mild i år att jag tänkte att jag verkade ha kommit ett stort steg vidare i den process jag de senaste åren jobbat med -att förlika mig med och se det positiva i att jag inte har någon egen jultradition kvar. Det finns ju, trots allt, något spännande, livgivande och roligt med att vara helt fri på julen. Det finns inga krav, inga måsten eller förväntningar från andra. Det finns ingen stress, ingen hets och inga familjebråk som uppstår för att man krystat försöker upprätthålla en god stämning fast alla vardagliga konflikter egentligen ligger kvar under ytan. Jag kan göra vad jag vill och jag får uppleva många olika jular. Det finns något väldigt fint med det. Igår fick jag idén att jag kanske borde skriva ner hur jag firat min jul de senaste åren, jag tror det skulle kunna bli en fin liten krönika.

Så, jag trodde alltså inte att jag skulle skriva något blogginlägg om julen i år. Men nu, idag, dagen innan julafton, när Facebook svämmar över av God Jul-hälsningar, foton på klädda julgranar, beskrivningar av pepparkaksdoftande kök och "Nu är jag snart hos familjen-inlägg" så infann sig ändå ett trängande behov i mig att sätta ord på de förvirrade känslor som plötsligt (men ej förvånande) uppstod i mig.

Om ett par timmar ska jag åka till fina Annika, sova över där och imorgon bitti inleda julaftonen med en ridtur. Sedan kommer vi att tillbringa resten av dagen med varandra, säkert ha en massa fina samtal, kanske åka till några andra vänner en sväng och till sist avsluta kvällen med en väldigt trevlig folkmusikfest i Stuvsta. Jag ser fram emot allt detta, jag tror det blir riktigt fint. Men ändå uppstod en plötslig sorg i mig, när jag såg alla facebookstatusar.

Jag kände mig ledsen över att jag inte kommer att äta en endaste julmatstallrik i år, jag kommer inte känna de där smakerna och dofterna som så starkt förknippas med julen och som, när man känner dem, fyller hela ens kropp med mys. Jag kände att jag saknar nejliksapelsiner hängandes i röda band i dörröppningarna, jag saknar doften av gran, saknar möjligheten att sent på natten gå upp och ta en knäckemacka med senapsindränkt skinka. Jag kände ett plötsligt behov av att bli adopterad av någon vän som har en icke dysfunktionell familj som firar jul på ett traditionsenligt sätt där de enda känslor som ligger under ytan är glädje och kärlek. (Jo, jag tror att det finns sådana).

Samtidigt avskyr jag verkligen hysterin som kan uppstå kring julen. Min miljömedvetenhet gör att jag egentligen inte tycker att man ska äta upp grisen, folk som flackar runt till sin mamma, sen sin pappa, sen sin farmor och undrar hur de ska hinna med... shit, vad det låter jobbigt. Men hetsen kring att köpa julklappar innehållande saker som folk egentligen inte behöver är nog det värsta. Stora julklappshögar får mig panikslagen. Men jo, jag tycker om att köpa några få julklappar själv, till de av mina närmaste som jag vet vad de vill ha och behöver. (Men det behöver ju inte gå överstyr, som jag ofta upplever att det gör hos vissa andra, jag skulle helst se att mycket av alla pengar som går åt istället skänktes till bättre behövande).

Så. Idag, dagen innan julafton är jag full av motstridiga känslor, men nu när jag skrivit av mig känns det lite lättare, nu är det mest bra. Min process går vidare år för år. Jag ser det fina i att flacka runt till olika vänners julfiranden, men min dröm finns kvar. Drömmen om att tillsammans med goda vänner skapa en egen återkommande jultradition innehållandes alla de där dofterna och smakerna från min barndoms jular. En dag kanske den blir av. Och tills dess är det som det är. Tills dess ska jag försöka njuta av det fina jag får se och uppleva hos andra.

För att ingen ska få en felaktig bild av min egen familj och för att min mamma inte ska ta illa upp, så vill jag berätta anledningen till att vi inte längre firar jul tillsammans. Jag har en stor släkt som firade tillsammans när jag var liten, men ju äldre alla vi barn blev, desto mer blev det så att alla familjerna firade på varsitt håll och när mina föräldrar för snart tio år sedan flyttade ifrån varandra så liksom bara blev det så att även vårt lilla julfirande på något sätt dog ut. Min pappa är en sådan person som gärna jobbar på julafton, han har egentligen aldrig lagt särskilt stort värde i själva julfirandet, något som min mamma däremot alltid gjort. Så som hon fixade kring jularna, med dessa dofter och smaker var ju precis så som jularna alltid borde vara. Jag saknar dem. Och pga olika omständigheter går det inte att fira dem så någonsin igen, i just min familj.

Om fem år fyller jag 40 år. Ändå, när det kommer till sådana här s.k. familjehögtider så känner jag mig som om jag var någonstans strax under tonåren. Jag älskar min lilla familj och jag vet att de älskar mig, men OM någon annan vill adoptera mig, åtminstone under december månad, så går det bra...
(Min fina mamma går inte med på att adoptera bort mig, men har gått med på att åtminstone låna ut mig ibland). <3


Här kan man läsa mina blogginlägg om julen från 2010 och 2006. Ganska fint att se bakåt hur processen har gått... :)


2010:

http://vackradu.blogspot.com/2010/11/staller-du-fragan-om-julen.html

2006:
http://lajsas.bloggspace.se/11502/Den-viktiga-aftonen/