Det nöjda livet...

Idag startar jag den här bloggen. Egentligen har jag redan en blogg, men det känns som att jag vill börja om. Det känns som att jag är på väg till något nytt. (Nu igen).

För ett par veckor sedan sa jag upp mig från mitt jobb. Jag är sjukt nöjd med det beslutet, det är verkligen det bästa jag kunde ha gjort. Jag mådde inte bra av att vara där. Varje söndag sedan någon gång innan jul har jag haft ont i magen för att det snart är ny arbetsvecka. Varje måndagmorgon har jag gått som i motvind mot tåget. Ibland har jag inte ens kommit iväg. En gång förut har jag haft det precis så och då lovade jag mig själv att aldrig mer sätta mig i den situationen. Ändå hamnade jag där, av rädsla för att tappa min ekonomi, nu i kristider då det inte växer jobb på träden.

Min plan var att söka och få ett nytt jobb innan jag sa upp mig, men min kraft räckte inte till. Jag var sur, ledsen var och varannan dag, otålig, irriterad och vansinnigt trött. När jag en måndag morgon för två veckor sedan återigen låg dubbelvikt i soffan med gråten i halsen och hörde mig själv uttala orden "Jag kan inte ha det så här längre" insåg jag att det måste vara sista gången jag säger dem. Just den meningen har jag sagt alltför många gånger det senaste halvåret. Nä, aldrig mer.

Sekunderna efter att jag över telefonen talat om för min chef att jag ville säga upp mig så tänkte jag att va fasen har jag gjort? var detta klokt? Men ytterligare ett par sekunder senare infann sig en så enormt stor lättnad. Det var som att jag var ett torrt och törstigt träd som plötsligt fick vatten. Min livskraft bokstavligen kröp upp genom kroppen, mina kreativa tankar och viljan att inspireras bara flödade fram genom min hjärna. Det var underbart.

En stund funderade jag över vad min släkt och mina vänner skulle säga, men det visade sig att alla jag pratade med gav mig sitt fulla stöd. Tack!

Jag har nu lite mindre än tre månader på mig att hitta en ny sysselsättning. Jag har sökt ett marknadsföringsprogram på universitetet, vet inte än om jag kommer in och allra helst vill jag faktiskt jobba. Är inte alls sugen på att gå tillbaka till studiemedelsinkomsten, så jag kollar varje dag efter jobb jag kan söka. Jobb som jag vill ha! Som jag kommer att må bra av! Jobb som innebär att jag får utlopp för min kreativitet och längtan att utföra saker. Eventbranschen är verkligen min grej.

Väntar svar på en ansökan för en projektledartjänst för Dansistan och har ett par till ansökningar att skriva den här veckan. Jag fick inte jobbet som konferenskoordinator på Nacka Kulturcentrum, jag föll på målsnöret, lite surt förstås, kändes som ett riktigt roligt jobb, men det faktum att jag det stod mellan mig och bara en annan när det fanns 200 sökande ger mig självförtroende. Jag vet vad jag kan och vad jag vill och känner mig faktiskt ganska lugn över att jag nog kommer att hitta något under sommaren, men det gäller att inte ligga på latsidan. Fast nu, när jag tagit steget att ta mig bort från det som gjort mig trött och ledsen känner jag att jag har mycket glad kraft att lägga på att ta mig vidare.

Det finns förstås mycket i mitt liv som redan ingår i "det nöjda livet", men nu måste jag få in arbetsbiten där också... Heja mig!

(Vill tillägga att den negativa känslan mitt jobb i Upplands Väsby gett mig inte har något att göra med mina arbetskamrater. De är fantastiska och jag tycker mycket om dem. Det är de som varit det positiva med jobbet och det är dem som har fått mig att ens gå dit. Det är mina arbetsuppgifter som för mig varit slitsamma, jobbiga och tråkiga...)

Förresten: länk till min gamla blogg om du vill läsa: http://www.lajsas.bloggspace.se/