Nu har det vänt!

Nu, äntligen har det vänt, helt!

Idag kände jag för första gången sedan min och Andreas separation, att det endast är bra att det hände och rakt igenom tacksamhet över allt jag upplevt till följd av att min livssituation ändrades. Fram tills nu har jag, förutom att jag känt mig glad för alla människ,or jag mött och allt roligt jag har börjat med det senaste året (och som jag med största sannolikhet inte hade gjort ifall jag varit kvar i förhållandet) också känt en ganska tydlig besvikelse över att ha tvingats ifrån något som var så tryggt och bra till en mycket mer otrygg och rörig tillvaro.

Men så idag, på väg hem från bussen så kom det bara över mig. Ren och skär lycka och glädje över alla de här bra sakerna som händer nu utan att det fanns ett "men". Istället en sorts tacksamhet över att jag inte är kvar i förhållandet. (Vill poängtera att förhållandet inte var dåligt på något sätt, tvärtom, jag har svårt att tänka mig ett mer sunt och bra förhållande).

Förut kände jag att det var kul med allt det här som händer nu, men att jag inte hade bangat en sekund om det på något magiskt vis gått att knäppa med fingrarna och fara tillbaka ett par år i tiden och få vara i det där trygga.

Idag kände jag för första gången att jag visst hade bangat. Alla gånger. Jag vill inte vara utan mina nya vänner och allt det här som jag nu ger tid och som jag troligtvis inte skulle ha upplevt om jag inte kastats ut i ett nytt liv. Livet är så spännande och jag är glad att jag lever det fullt ut och mår bra i det. Nu. <3

Barndomens kändisar betyder mer än man kan tro...

I lördags var jag på en stor fest med clowntema. Jag gick verkligen all-in när det gällde min outfit. Först hade jag tänkt strunta i det där med utklädnad, orka liksom, men så mindes jag att jag hade en -på samma gång alldeles förskräcklig och underbar- klänning helt i rosa tyll, som jag köpte för kanske 15 år sedan då jag hade en tanke om att i framtiden bygga en egen teatergarderob. Klänningen hamnade i en kartong i ett förråd i väntan på garderoben (som fortfarande är under uppbyggnad) och fram tills nu har jag inte haft något lämpligt tillfälle att bära denna fantastiska rosa blåsa.

Jag åkte ut till förrådet hos min pappa och hittade den nästan omgående. Hurra! Här skulle byggas clownkaraktär. Min tanke var att dra det åt cirkusprinsessehållet och jag använde klänningen som bas för idén. Hatten och parasollet som jag hade på lajvet Våra drömmars stad skulle funka perfekt, jag behövde bara komplettera med smink och en peruk från Buttericks. När det gäller temafester så brukar jag känna att antingen klär jag inte ut mig alls eller så ska det vara ordentligt. Allt eller inget, liksom och nu bestämde jag mig för Allt.

Resultatet blev ännu bättre än jag hade föreställt mig. Clownen Laura kändes genuin från första stund och det var så fantastiskt roligt att vara clown! Nu var ju Laura på en fest och inte på en scen, men Clown är ju också en teaterform och efter lördagen så har jag blivit väldigt nyfiken på detta.

I söndags var jag på Skeppis och där var även vår riksclown, Manne. Han brukar vara där men jag har aldrig förut pratat med honom. Den här kvällen satt jag och en Skeppisvän och fikade och pratade om vad för slags dansskor jag ska köpa och Manne som satte sig i soffan mittemot kom med några förslag.

Jag blev lite överraskad av mig själv när jag kände ett plötsligt, trängande behov av att få visa ett foto på Laura. Dessutom blev jag rädd för att det kanske skulle uppfattas som fånigt så jag vågade inte. Det var först när han var på väg att gå hem och precis hade klätt på sig ytterkläderna som jag tog mod till mig. Jag berättade att jag varit clown för första gången i mitt liv, iofs bara på en fest och han fick se ett par foton, så bra som man nu ser dem i den lilla displayen i kameran och han nickade artigt och sa att det var fint. Sen sa jag att jag blivit nyfiken på clown som teaterform och till min stora glädje så märkte jag att han inte alls tyckte det var besvärande att jag tagit upp detta, tvärtom verkade han tycka om det och han pratade lite om sitt clowneri och om hur filmen DET har gjort väldigt många människor livrädda för clowner. Han var glad över att barnen han uppträder för inte har sett den.

Vi stod där en liten stund och när jag avslutade samtalet med att lättsamt säga att "ja, vi ses väl här en annan gång" så gav han mig ett stort, varmt leende och sträckte till min förvåning ut armarna, omfamnade mig och gav mig en kyss på kinden. Jag log stort tillbaka och vi såg på varandra en sådär lagom lång stund innan vi släppte taget.

Jag tyckte om Mannes TV-program när jag var liten, jag minns mycket väl hur han sa ordet "banan" och hur väggen rörde sig när han cyklade. Jag minns hans rutschkana och hur avundsjuk jag var på den färgglada clowngarderob han hade under den. När jag tänker närmare efter så tror jag faktiskt att det var när jag såg hans program som min längtan efter en teatergarderob föddes.

Jag är inte kändiskåt överhuvudtaget, jag har genom mitt arbete i evenemangsbranschen träffat på eller varit i närheten av många stora världsartister, men det har inte berört mig alls. Jag har fått läsk av Coldplay och pratat med Ozzy Osbourne (ok, det var lite ballt), jag har sett än den ena och än den andra gå igenom korridorerna på olika arenor. Men det har inte alls känts särskilt märkvärdigt. För mig är de "bara" vanliga människor, med ovanliga jobb.

Och tänk då att jag nu blev så himla glad när Clownen Manne gav sig in i samtalet om dansskorna! Att jag blev överlycklig när att han omfamnade mig. Jag har ju inte tänkt på honom alls på säkert 20 år och när jag i höstas såg honom på Skeppis så var det inte mer än att jag konstaterade att det var han och att det kändes lite roligt. Om jag ska gissa på någon anledning till att mötet och samtalet med Manne i söndags blev så mycket starkare för mig jämfört med mina möten med våra stora världsturnerande artister så tror jag delvis att det var för att han fanns som någon slags inspiration och glädjekälla när jag var riktigt liten.

Och delvis så påverkades jag antagligen av att jag fortfarande hade kvar så mycket av glädjen efter att ha varit Clownen Laura kvällen innan. Jag kände det som att jag och Manne på något underligt sätt hörde ihop. Jag hade ju, åtminstone för en kväll, befunnit mig lite grann i hans värld.

Vackra Vintriga Visby

Det är första gången jag är i Visby under vintern. Som alltid ger den här vackra staden mig bokstavligen hjärtvärk. Här kommer några bilder från en snöig gammal stad.

Sagolik gatlykta vid S:ta Karin och Katarina klosterlänga.

Nu är ju julen precis slut, men ack vilken julstämning de har här i stan.

Del av S:ta Karin.

Vy över Visbys takåsar.

Almedalen,

Havet sett genom en glugg i muren.

Havet sett genom Kärleksporten.

Nordergravar.

Vackra vinterstenar.

Stranden.

Svanar på stranden.

Vintrig liten park utanför Drottens ruin.

Denna bild känns lite ödesmättad på något vis tycker jag.

Hur man kan vara glad HELA tiden!

Min vän (eller, egentligen är vi nog mer bekanta, fast jag tycker om att kalla även bekanta för vänner).
Så... Min vän Johanna kommenterade mitt förra blogginlägg och där skrev hon bl.a. att hon för några år sedan ofta fick frågan hur hon gjorde för att hela tiden vara så glad.

Även jag känner igen den där frågan, från förr: "Hur kan du ALLTID vara glad?"
Den fick jag allt som oftast höra när jag var yngre. Då var jag sprallig, skrattig, i princip alltid glad och full av energi. Jag liksom bara var sån, utan att jag visste hur eller varför. Men så tappade jag det där nånstans på vägen, precis som Johanna gjorde. Det hände så många saker i livet som gjorde mig trött, deppig, allmänt förvirrad och ledsen.

För två år sen var jag fast i ett jobb som jag verkligen vantrivdes på, jag hade panikångest och grät mer eller mindre varje kväll i ett halvår för att jag inte ville gå till jobbet dagen efter. Till slut sa jag upp mig och avslutade äntligen tjänsten i augusti för 1½ år sedan, men hamnade strax därpå helt ofrivilligt i en separation från min dåvarande sambo och då kände jag bara att NEJ, ska jag nu gå runt och vara ledsen i ett halvår/år till? Ja, tydligen skulle jag det, jag förstod ju att jag måste tillåta mig att sörja, men jag bestämde mig också på fläcken att jag minsann skulle se till att sorgeprocessen blev så smärtfri och kort som det bara gick och att det, när det hela gått över skulle vara nog med smärta, tyngd, depp och sorg. I alla fall den sortens fullständiga ledsenhet som tagit över hela mitt liv.

Jag hittade strategier och följde dem och nu är jag ju -generellt- oftast glad, igen. Men nu är det på ett annat sätt än förr, det i sig är ju inget negativt alls, fast nu får jag mer aktivt jobba för att fortsätta hålla mig glad och jag får göra medvetna val. Jag väljer hur jag ska hantera det som händer och jag ser till att lägga tid och fokus på sådant som får mig på gott humör. Förr bara var jag glad, utan att jag reflekterade över det så mycket. Nu är jag medveten om att jag är glad, för jag känner skillnaden mot hur det var när jag var ledsen och jag reflekterar nästan varje dag över det. Jag känner mig stark, stolt och tacksam mot mig själv.

Jag är värd att må bra. Och det är du också.

VINST i infriade nyårslöften!

För ett år sedan var mitt nyårslöfte att jag skulle göra sådant där som jag länge velat göra men inte lagt tid på. Efter mitt tunga skitår 2009 då jag var mer eller mindre konstant ledsen och ständigt trött skulle jag bli glad igen. Nu kan jag konstatera att 2010 blev året då jag tog upp mitt lajvande igen, jag började dansa folkdans, bodde en sommar på Gotland, hade många fantastiska möten med fina människor, började spela fiol, fick flera nya vänner, jag har varit glad nästan hela tiden och jag har sett till att bara göra sådant jag mår bra av. VINST i infriade nyårslöften. Heja mig!

Inför det kommande året har jag inte så många nya nyårslöften, mer än att fortsätta ägna mig åt sådant som jag mår bra av. Jag vill inte sätta upp specifika mål med specifika aktiviteter, utan bara generellt se till att lyssna på  min kropp och göra det som faller mig in. Vill jag spela fiol eller dansa så gör jag det, vill jag göra något annat så gör jag det. Så länge det ger mig energi och gör mig glad.

Jag vill bli ännu lugnare och mer stabil i mig själv. Dvs. jag vill minimera stresskänslan jag kan få i kroppen då jag har för många olika fokus samtidigt. Jag har kommit på god väg med detta under 2010 men har lite kvar innan jag landat helt. Om det nu går att landa helt. Jag har hittat några strategier och dem kommer jag att fortsätta med.

Hursomhelst så ser jag fram emot det kommande året. Livet känns spännande på ett bra sätt. Jag undrar vilka människor som kommer i min väg, vilka platser jag kommer att se, vad jag kommer att lära mig för nya saker, vilka knasiga infall jag får, vilka val jag kommer att göra och vad de valen leder till...

Och jag börjar med att se vilka människor jag möter imorgon under min sista dag i Visby innan jag far hem för den här gången. 

Nedan en sammanställning över några av mina facebookstatusar från september-december. De är ganska talande för hur jag haft det under de senaste månaderna.