Barndomens kändisar betyder mer än man kan tro...

I lördags var jag på en stor fest med clowntema. Jag gick verkligen all-in när det gällde min outfit. Först hade jag tänkt strunta i det där med utklädnad, orka liksom, men så mindes jag att jag hade en -på samma gång alldeles förskräcklig och underbar- klänning helt i rosa tyll, som jag köpte för kanske 15 år sedan då jag hade en tanke om att i framtiden bygga en egen teatergarderob. Klänningen hamnade i en kartong i ett förråd i väntan på garderoben (som fortfarande är under uppbyggnad) och fram tills nu har jag inte haft något lämpligt tillfälle att bära denna fantastiska rosa blåsa.

Jag åkte ut till förrådet hos min pappa och hittade den nästan omgående. Hurra! Här skulle byggas clownkaraktär. Min tanke var att dra det åt cirkusprinsessehållet och jag använde klänningen som bas för idén. Hatten och parasollet som jag hade på lajvet Våra drömmars stad skulle funka perfekt, jag behövde bara komplettera med smink och en peruk från Buttericks. När det gäller temafester så brukar jag känna att antingen klär jag inte ut mig alls eller så ska det vara ordentligt. Allt eller inget, liksom och nu bestämde jag mig för Allt.

Resultatet blev ännu bättre än jag hade föreställt mig. Clownen Laura kändes genuin från första stund och det var så fantastiskt roligt att vara clown! Nu var ju Laura på en fest och inte på en scen, men Clown är ju också en teaterform och efter lördagen så har jag blivit väldigt nyfiken på detta.

I söndags var jag på Skeppis och där var även vår riksclown, Manne. Han brukar vara där men jag har aldrig förut pratat med honom. Den här kvällen satt jag och en Skeppisvän och fikade och pratade om vad för slags dansskor jag ska köpa och Manne som satte sig i soffan mittemot kom med några förslag.

Jag blev lite överraskad av mig själv när jag kände ett plötsligt, trängande behov av att få visa ett foto på Laura. Dessutom blev jag rädd för att det kanske skulle uppfattas som fånigt så jag vågade inte. Det var först när han var på väg att gå hem och precis hade klätt på sig ytterkläderna som jag tog mod till mig. Jag berättade att jag varit clown för första gången i mitt liv, iofs bara på en fest och han fick se ett par foton, så bra som man nu ser dem i den lilla displayen i kameran och han nickade artigt och sa att det var fint. Sen sa jag att jag blivit nyfiken på clown som teaterform och till min stora glädje så märkte jag att han inte alls tyckte det var besvärande att jag tagit upp detta, tvärtom verkade han tycka om det och han pratade lite om sitt clowneri och om hur filmen DET har gjort väldigt många människor livrädda för clowner. Han var glad över att barnen han uppträder för inte har sett den.

Vi stod där en liten stund och när jag avslutade samtalet med att lättsamt säga att "ja, vi ses väl här en annan gång" så gav han mig ett stort, varmt leende och sträckte till min förvåning ut armarna, omfamnade mig och gav mig en kyss på kinden. Jag log stort tillbaka och vi såg på varandra en sådär lagom lång stund innan vi släppte taget.

Jag tyckte om Mannes TV-program när jag var liten, jag minns mycket väl hur han sa ordet "banan" och hur väggen rörde sig när han cyklade. Jag minns hans rutschkana och hur avundsjuk jag var på den färgglada clowngarderob han hade under den. När jag tänker närmare efter så tror jag faktiskt att det var när jag såg hans program som min längtan efter en teatergarderob föddes.

Jag är inte kändiskåt överhuvudtaget, jag har genom mitt arbete i evenemangsbranschen träffat på eller varit i närheten av många stora världsartister, men det har inte berört mig alls. Jag har fått läsk av Coldplay och pratat med Ozzy Osbourne (ok, det var lite ballt), jag har sett än den ena och än den andra gå igenom korridorerna på olika arenor. Men det har inte alls känts särskilt märkvärdigt. För mig är de "bara" vanliga människor, med ovanliga jobb.

Och tänk då att jag nu blev så himla glad när Clownen Manne gav sig in i samtalet om dansskorna! Att jag blev överlycklig när att han omfamnade mig. Jag har ju inte tänkt på honom alls på säkert 20 år och när jag i höstas såg honom på Skeppis så var det inte mer än att jag konstaterade att det var han och att det kändes lite roligt. Om jag ska gissa på någon anledning till att mötet och samtalet med Manne i söndags blev så mycket starkare för mig jämfört med mina möten med våra stora världsturnerande artister så tror jag delvis att det var för att han fanns som någon slags inspiration och glädjekälla när jag var riktigt liten.

Och delvis så påverkades jag antagligen av att jag fortfarande hade kvar så mycket av glädjen efter att ha varit Clownen Laura kvällen innan. Jag kände det som att jag och Manne på något underligt sätt hörde ihop. Jag hade ju, åtminstone för en kväll, befunnit mig lite grann i hans värld.