Leta på rätt ställe

Jag befinner jag mig i en situation där jag är helt fri att göra precis vad jag vill. Ingen fast relation, inget fast jobb och ingen fast bostad. Hela världen ligger för mina fötter. Det är ju egentligen en fantastisk möjlighet och en del av mig är väldigt sugen på att utnyttja den möjligheten. Men... Det skulle vara lättare att åka på äventyr om jag kände att jag hade en fast punkt någonstans, som fanns kvar där när jag kommer tillbaka.

Det finns flera ställen och flera människor som skulle kunna vara den fasta punkten. Jag har många kompisar, jag har en mamma, en pappa, en syster och dessutom en stor släkt. Jag har min barndomsby, jag har mina nära vänners hem och jag har min gudmors fantastiska, lugna bo som jag älskar att vara i.

Varför lyckas då inte något enda av detta ge mig den där fasta tryggheten? Beror det på att de inte vet om mitt behov? Kanske tror alla att jag redan har en fast punkt hos någon annan? Eller beror det på att jag själv inte tar emot det? Beror det på att jag flyttat runt så mycket de senaste tio åren att jag glömt hur det känns att landa?

Fast det sistnämnda skulle jag aldrig vilja vara utan. Jag är så glad över att jag flängt runt, att jag sett och upplevt så många fina platser och träffat så många fantastiska människor. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och om människors beteenden. Jag har jobbat med en massa olika saker och pluggat för att tillskansa mig de kunskaper jag velat ha. Jag har fått vänner och kontakter över hela Sverige och i vissa andra delar av världen.

Det är ju det liv jag hittills levt som har format mig till den jag hittills blivit. Och jag trivs -iaf för det allra mesta- med mig själv.

Men visst skulle jag vilja landa. En del av mig längtar jättemycket efter att hitta ett ställe att bo på -länge. Att skaffa sambo och barn, ha en trädgård, känna att det är mitt och att ingen kan ta det ifrån mig.

Samtidigt hoppas jag att jag aldrig ska nöja mig helt med det. Jag vill kunna ta mitt barn under armen och en resväska under andra armen och ge mig iväg på nya äventyr. Emellanåt.

Men oavsett tid, nu, denna dag, detta år, eller den framtida tid då jag kanske har det där barnet, så är jag övertygad om att äventyren blir lättare om jag har den där fasta punkten att komma tillbaka till.

Vill förtydliga att jag självklart vet att mina vänner och min familj finns där för mig, oavsett hur långt bort jag far. Och det är jag självfallet väldigt glad över. Men kanske är det helt enkelt så att det är en helt annan fast punkt jag letar efter. Jag vet inte.

Så, nu ska jag fundera över vad jag behöver göra för att hitta den. Och vad jag behöver göra för att känna den. För när jag väl har den, då finns det nog inget i världen som kan oroa mig. Jag vill fortsätta på den bana jag relativt nyligen gett mig in på: Att ta dagen som den kommer, vila i nuet, låta det som sker ske och inte vara stressad över vad som inte sker. Och det känns som att det är lättare om jag har den där tryggheten.

Om jag hinner bli 40 innan jag får mitt första barn, ja, då är det väl så. Isf kommer jag att vara en lycklig mamma då och jag ska banne mig se till att jag har varit lycklig alla år som är kvar fram tills dess. Och om det blir så att jag inte får barn alls, ja, då är det det som sker och då vill jag vara lycklig över det liv jag har utan barn. Precis så som jag är lycklig nu, över den tid jag har med de människor som finns runt mig just nu och precis så som jag varit lycklig med de människor jag haft runt mig under mina tidigare tider.

Och nu, när jag skriver ner allt detta, då börjar jag faktiskt tro att jag letar på fel ställe. Jag letar överallt runt om mig, bland yttre omständigheter och förutsättningar. När det kanske är så att det är den fasta tryggheten i mig själv jag ska hitta...

Veckans recept

Ikväll kommer mina fina vänner Jenny och Bodil till mig för att prata om livet och käka lite mat. Jag tänkte laga min "gamla vanliga" linssoppa och göra parmesanscones till. Jag gör den här linssoppan rätt ofta, för den är så himla himla god! Det som gör den lite speciell är att det är curry och kanel i, vilket ger den en lite indisk touch. Här kommer receptet, så att du också kan göra den. Superlätt och fantastiskt gott!

LINSSOPPAN: (lagom till ca 3 pers)

2 dl okokta röda linser (går även bra med kokta på burk, men de kan då läggas i lite senare)

1 l vatten

2-3 tärningar grönsaksbuljong

1 gul hackad lök

2 vitlöksklyftor

1 lagerblad

1 burk krossade tomater

1 krm mald vitpeppar

½-1 tsk gult senapsfrö

1 tsk mald kanel

2 tsk curry

1 tsk paprikapulver

saften av ½ citron

½ paket fryst bladspenat (250g) Eller såklart, ett lagom stort knippe färsk bladspenat.

1 kruka persilja

Fräs lök och vitlök tills gyllengul. Häll på 1 l vatten och koka upp.

Lägg i buljong och linser och låt linserna koka sönder, ca 10-12 min.

Häll i krossade tomater och kryddor, lagerblad och senapsfrön.

Låt puttra ca 20 min så allt kokar ihop.

Klipp isär den tinade spenaten (eller lägg ner hela paketet i soppan och klipp direkt i soppan när den tinat) och häll i soppan. Lägg i det mesta av persiljan och låt koka med lite. Häll i citronsaften.

Smaka om det behövs mer buljong/citron/kryddor. Strö över resten av persiljan vid servering.

PARMESANSCONES

Gör scones enligt vanligt recept, men använd gärna vetemjöl special.

Riv ganska rikligt med parmesan grovt och vänd ner i degen innan du bakar ut.

Jättegott att äta med bara lite smör på, eftersom det är så mkt parmesan i så behövs ingen annan ost ovanpå.


Tyvärr har jag ingen bild på linssoppan än, så jag  lägger in en annan bild istället, på min tomatsoppa.
Rent utseendemässigt är de ganska lika. (Förutom parmesantoppingen då)
:)

Förundran och omvärderingar

Jag värderar, omvärderar, funderar, förundras, inspireras, förvirras, gläds och lugnas. Livets tankar är stora och kan göra en ganska sömnig.

Jag har haft några fantastiskt fina dagar med E i Västerås. Oavsett vad som händer framöver med vår relation så får jag ut så fantastiskt mycket bra saker av tiden jag spenderar med honom. Han påminner mig om bra sidor hos mig själv som inte fått så mycket utrymme de senaste åren. Inte för att jag inte velat, utan bara för att jag träffat andra människor som plockat fram andra sidor hos mig istället, som också varit bra.

Livet förändras och nya situationer uppstår, vissa tider mer frekvent än andra tider. Jag brukar ha ganska lätt för att anpassa mig efter det som sker och att försöka göra det bästa av det jag har. Det är en egenskap som kommer väl till pass en dag som denna, då jag helt oväntat blivit uppsagd från min lägenhet, den lägenhet som jag för två månader sedan flyttade in i, har målat om och försökt bo in mig i och faktiskt precis börjat trivas i. Men ägaren blev stressad av ränteläget och bestämde sig för att sälja den redan nu under våren.

Konstigt nog blev jag inte ledsen. Bara lite chockad, eftersom det kom så plötsligt. Hade beskedet kommit för två veckor sedan är risken stor att jag nog brutit ihop. "Inte en motgång till att tänka på", liksom. Men de här dagarna med E hade redan satt igång någon slags process i mig, där jag börjat värdera och omvärdera mina generella livsvisioner, så plötsligt kom uppsägningen faktiskt nästan lägligt. Iaf om jag skulle fortsätta lyssna på mina nyss uppväckta omvärderingar. Så istället för att bli ledsen blev jag ännu mer förundrad och tänker att det kanske är något bra som händer.

Så jag tänker, utan omsvep, att jag nu vill göra något riktigt bra av min nya situation. Jag ställer mig frågan: Hur kan jag få ut mesta möjliga av detta? Jag har inget fast jobb, ingen fast relation och inte heller ett fast boende. Det enda jag saknar är pengar. Men det brukar ju lösa sig. Nu finns faktiskt bara möjligheter.
Och det är trots allt både ballt och spännande...

Svårt att sortera alla intryck

Jag har mycket jag skulle vilja uttrycka. Speciellt efter förra helgen som var otroligt intensiv, då jag var på lajvkonventet Prolog i Västerås. Jag sov även då hos E några nätter, eftersom han bor där.

Jag åkte från Västerås fullmatat med intryck och känslor av nya upplevelser, nya personer, nya lärdomar och nya erfarenheter, både från själva konventet och såklart från den tid jag spenderat med E.

Det är så mycket jag skulle vilja formulera här, jag har försökt hela veckan, men inte riktigt lyckats, det är liksom så mycket på en gång så det är lite svårtsorterat i huvudet och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag får återkomma när jag hittar rätt. :)

En sak är iallafall säker; delar av mitt liv känns för tillfället svåra att planera och jag aktar mig noga för att skaffa mig vissa förhoppningar, så jag ska göra mitt yttersta för att verkligen leva för stunden, i nuet. Det känns påtagligt nödvändigt.

Nu en kopp te och så en god natts sömn på det. Det blir nog bra. Jag känner mig oändligt trött just nu.

...

längtar bort, längtar hem, längtar tryggt, längtar byggt, längtar vän, längtar liv, längtar lugn.

Gung gung gung gung. Känner du hur vinden drar genom håret?

Tiden går. Ibland känns det som att den går bakåt, eller åtminstone väldigt långsamt. Men egentligen går den ju bara framåt. Och man får liksom lov att följa med, oavsett vad som händer. Det är ju så livet är.

En vän till mig liknade det vid en gunga. Den gungar upp och den gungar ner och det bästa man kan göra är att bara gunga med. Att följa gungans rörelser och inte streta emot. Stretar man emot tar ju farten slut till slut. Jag tyckte det var en rätt schyst liknelse, som överrensstämmer med min egen livsfilosofi. Och jag tänkte att man vill ju liksom inte hoppa av i farten heller. Och inte vill man att farten ska ta slut helt, vad är det då för roligt kvar?

Det som händer det händer, i viss mån kan man påverka det, styra det och planera hur man vill att fortsättningen ska se ut. Men blir det inte som man tänkt sig och det inte finns någon möjlighet att i efterhand styra om det så att det blir precis som man ville, så är det lika bra att bara gunga med och hitta ett annat sätt som också känns bra.

Kanske vända gungan åt ett annat håll och uppmärksamma dem som frågar om de får hoppa på. Bjuda med befintliga och nya vänner på färden och tillsammans utforska luften man far igenom. Bara man själv inte hoppar av.

Och ibland, när gungan börjar snurra, gunga snett och när farten blir ojämn, då är det skönt att vara fler som kan rätta till det och styra gungan åt ett bättre håll.


Idag har varit en bra dag. Jon och Maria var här på lite käk och jag har bakat goda brownies. Jag hoppas att jag imorgon känner mig stark, pigg och motiverad nog att ta tag i företaget och lite annat som skulle behöva styras upp. Hm. Kanske leta upp det där presentkortet på massage som jag har liggandes nånstans.. Hoppas det inte har gått ut. :)

Och förresten. Vad är tid, egentligen? Kanske bara vårt eget påhitt.