Leta på rätt ställe

Jag befinner jag mig i en situation där jag är helt fri att göra precis vad jag vill. Ingen fast relation, inget fast jobb och ingen fast bostad. Hela världen ligger för mina fötter. Det är ju egentligen en fantastisk möjlighet och en del av mig är väldigt sugen på att utnyttja den möjligheten. Men... Det skulle vara lättare att åka på äventyr om jag kände att jag hade en fast punkt någonstans, som fanns kvar där när jag kommer tillbaka.

Det finns flera ställen och flera människor som skulle kunna vara den fasta punkten. Jag har många kompisar, jag har en mamma, en pappa, en syster och dessutom en stor släkt. Jag har min barndomsby, jag har mina nära vänners hem och jag har min gudmors fantastiska, lugna bo som jag älskar att vara i.

Varför lyckas då inte något enda av detta ge mig den där fasta tryggheten? Beror det på att de inte vet om mitt behov? Kanske tror alla att jag redan har en fast punkt hos någon annan? Eller beror det på att jag själv inte tar emot det? Beror det på att jag flyttat runt så mycket de senaste tio åren att jag glömt hur det känns att landa?

Fast det sistnämnda skulle jag aldrig vilja vara utan. Jag är så glad över att jag flängt runt, att jag sett och upplevt så många fina platser och träffat så många fantastiska människor. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och om människors beteenden. Jag har jobbat med en massa olika saker och pluggat för att tillskansa mig de kunskaper jag velat ha. Jag har fått vänner och kontakter över hela Sverige och i vissa andra delar av världen.

Det är ju det liv jag hittills levt som har format mig till den jag hittills blivit. Och jag trivs -iaf för det allra mesta- med mig själv.

Men visst skulle jag vilja landa. En del av mig längtar jättemycket efter att hitta ett ställe att bo på -länge. Att skaffa sambo och barn, ha en trädgård, känna att det är mitt och att ingen kan ta det ifrån mig.

Samtidigt hoppas jag att jag aldrig ska nöja mig helt med det. Jag vill kunna ta mitt barn under armen och en resväska under andra armen och ge mig iväg på nya äventyr. Emellanåt.

Men oavsett tid, nu, denna dag, detta år, eller den framtida tid då jag kanske har det där barnet, så är jag övertygad om att äventyren blir lättare om jag har den där fasta punkten att komma tillbaka till.

Vill förtydliga att jag självklart vet att mina vänner och min familj finns där för mig, oavsett hur långt bort jag far. Och det är jag självfallet väldigt glad över. Men kanske är det helt enkelt så att det är en helt annan fast punkt jag letar efter. Jag vet inte.

Så, nu ska jag fundera över vad jag behöver göra för att hitta den. Och vad jag behöver göra för att känna den. För när jag väl har den, då finns det nog inget i världen som kan oroa mig. Jag vill fortsätta på den bana jag relativt nyligen gett mig in på: Att ta dagen som den kommer, vila i nuet, låta det som sker ske och inte vara stressad över vad som inte sker. Och det känns som att det är lättare om jag har den där tryggheten.

Om jag hinner bli 40 innan jag får mitt första barn, ja, då är det väl så. Isf kommer jag att vara en lycklig mamma då och jag ska banne mig se till att jag har varit lycklig alla år som är kvar fram tills dess. Och om det blir så att jag inte får barn alls, ja, då är det det som sker och då vill jag vara lycklig över det liv jag har utan barn. Precis så som jag är lycklig nu, över den tid jag har med de människor som finns runt mig just nu och precis så som jag varit lycklig med de människor jag haft runt mig under mina tidigare tider.

Och nu, när jag skriver ner allt detta, då börjar jag faktiskt tro att jag letar på fel ställe. Jag letar överallt runt om mig, bland yttre omständigheter och förutsättningar. När det kanske är så att det är den fasta tryggheten i mig själv jag ska hitta...