Den älskade, saknade, förbannade helvetesjulen.

Jag trodde faktiskt hela hösten att jag inte skulle känna att jag även i år behövde skriva ett blogginlägg om julen.

I september kom som vanligt den där julångesten krypande, den som får mig ledsen över att jag inte vet var jag ska ta vägen under julhelgen. Ångesten som, ju närmare julen kommer, får mig att känna mig mer och mer ensam, sorgsen och avundsjuk på de som samlas. Avundsjuk på de som vet var de ska, de som har stora familjer, de som har rödkål på bordet och några klappar under granen.

Men julångesten var så mild i år att jag tänkte att jag verkade ha kommit ett stort steg vidare i den process jag de senaste åren jobbat med -att förlika mig med och se det positiva i att jag inte har någon egen jultradition kvar. Det finns ju, trots allt, något spännande, livgivande och roligt med att vara helt fri på julen. Det finns inga krav, inga måsten eller förväntningar från andra. Det finns ingen stress, ingen hets och inga familjebråk som uppstår för att man krystat försöker upprätthålla en god stämning fast alla vardagliga konflikter egentligen ligger kvar under ytan. Jag kan göra vad jag vill och jag får uppleva många olika jular. Det finns något väldigt fint med det. Igår fick jag idén att jag kanske borde skriva ner hur jag firat min jul de senaste åren, jag tror det skulle kunna bli en fin liten krönika.

Så, jag trodde alltså inte att jag skulle skriva något blogginlägg om julen i år. Men nu, idag, dagen innan julafton, när Facebook svämmar över av God Jul-hälsningar, foton på klädda julgranar, beskrivningar av pepparkaksdoftande kök och "Nu är jag snart hos familjen-inlägg" så infann sig ändå ett trängande behov i mig att sätta ord på de förvirrade känslor som plötsligt (men ej förvånande) uppstod i mig.

Om ett par timmar ska jag åka till fina Annika, sova över där och imorgon bitti inleda julaftonen med en ridtur. Sedan kommer vi att tillbringa resten av dagen med varandra, säkert ha en massa fina samtal, kanske åka till några andra vänner en sväng och till sist avsluta kvällen med en väldigt trevlig folkmusikfest i Stuvsta. Jag ser fram emot allt detta, jag tror det blir riktigt fint. Men ändå uppstod en plötslig sorg i mig, när jag såg alla facebookstatusar.

Jag kände mig ledsen över att jag inte kommer att äta en endaste julmatstallrik i år, jag kommer inte känna de där smakerna och dofterna som så starkt förknippas med julen och som, när man känner dem, fyller hela ens kropp med mys. Jag kände att jag saknar nejliksapelsiner hängandes i röda band i dörröppningarna, jag saknar doften av gran, saknar möjligheten att sent på natten gå upp och ta en knäckemacka med senapsindränkt skinka. Jag kände ett plötsligt behov av att bli adopterad av någon vän som har en icke dysfunktionell familj som firar jul på ett traditionsenligt sätt där de enda känslor som ligger under ytan är glädje och kärlek. (Jo, jag tror att det finns sådana).

Samtidigt avskyr jag verkligen hysterin som kan uppstå kring julen. Min miljömedvetenhet gör att jag egentligen inte tycker att man ska äta upp grisen, folk som flackar runt till sin mamma, sen sin pappa, sen sin farmor och undrar hur de ska hinna med... shit, vad det låter jobbigt. Men hetsen kring att köpa julklappar innehållande saker som folk egentligen inte behöver är nog det värsta. Stora julklappshögar får mig panikslagen. Men jo, jag tycker om att köpa några få julklappar själv, till de av mina närmaste som jag vet vad de vill ha och behöver. (Men det behöver ju inte gå överstyr, som jag ofta upplever att det gör hos vissa andra, jag skulle helst se att mycket av alla pengar som går åt istället skänktes till bättre behövande).

Så. Idag, dagen innan julafton är jag full av motstridiga känslor, men nu när jag skrivit av mig känns det lite lättare, nu är det mest bra. Min process går vidare år för år. Jag ser det fina i att flacka runt till olika vänners julfiranden, men min dröm finns kvar. Drömmen om att tillsammans med goda vänner skapa en egen återkommande jultradition innehållandes alla de där dofterna och smakerna från min barndoms jular. En dag kanske den blir av. Och tills dess är det som det är. Tills dess ska jag försöka njuta av det fina jag får se och uppleva hos andra.

För att ingen ska få en felaktig bild av min egen familj och för att min mamma inte ska ta illa upp, så vill jag berätta anledningen till att vi inte längre firar jul tillsammans. Jag har en stor släkt som firade tillsammans när jag var liten, men ju äldre alla vi barn blev, desto mer blev det så att alla familjerna firade på varsitt håll och när mina föräldrar för snart tio år sedan flyttade ifrån varandra så liksom bara blev det så att även vårt lilla julfirande på något sätt dog ut. Min pappa är en sådan person som gärna jobbar på julafton, han har egentligen aldrig lagt särskilt stort värde i själva julfirandet, något som min mamma däremot alltid gjort. Så som hon fixade kring jularna, med dessa dofter och smaker var ju precis så som jularna alltid borde vara. Jag saknar dem. Och pga olika omständigheter går det inte att fira dem så någonsin igen, i just min familj.

Om fem år fyller jag 40 år. Ändå, när det kommer till sådana här s.k. familjehögtider så känner jag mig som om jag var någonstans strax under tonåren. Jag älskar min lilla familj och jag vet att de älskar mig, men OM någon annan vill adoptera mig, åtminstone under december månad, så går det bra...
(Min fina mamma går inte med på att adoptera bort mig, men har gått med på att åtminstone låna ut mig ibland). <3


Här kan man läsa mina blogginlägg om julen från 2010 och 2006. Ganska fint att se bakåt hur processen har gått... :)


2010:

http://vackradu.blogspot.com/2010/11/staller-du-fragan-om-julen.html

2006:
http://lajsas.bloggspace.se/11502/Den-viktiga-aftonen/

Min farmor...

Min Farmor. Karin Inez Constance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner jag bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårt och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...

Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.

Hennes hus var fullt av saker, från källare till vind, väldigt praktiskt, för vad man än behövde låna, till en fest, en pjäs eller ett lajv så fanns det där och varje födelsedag och julafton stod det i hennes gröna köksskåp ett litet kuvert med en rätt stor slant i. Ett till varje barnbarn.


Inatt tog min farmor sitt sista andetag och lämnade oss. På ett sådant där sätt som man önskar att alla kan få somna in, i stillhet, av hög ålder, utan smärtor och med sina nära bredvid sig.

Jag var också där bredvid henne igår kväll. Det var så fint, vi var många som samlades vid hennes sida, jag, min syster, våra kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn, farbröder och faster. Vi höll hennes hand, pratade, fikade, berättade anekdoter, vi smekte hennes hår och kind och masserade hennes fötter. Vi hade tårar i våra ögon och viskade till henne ord som berättar hur mycket hon betyder för oss. Jag tror att hon hörde allt vi sa, kanske kände hon igen våra röster, men utan att egentligen veta vem rösterna tillhörde.

Hon bara låg där, på rygg, med slutna ögon och öppen mun, all hennes kraft tycktes gå åt till att andas.

Vid midnatt sa vi farväl och lämnade henne, alla utom min faster som stannade kvar. Det blev mörkt i rummet, endast adventsljusstaken i fönstret lyste, tystnaden sänkte sig över rummet och det kändes lugnt.

Lite senare under natten tog hon sitt sista andetag. Det är lätt att tänka att hon höll ut så länge som vi alla var där, att hon inte ville att vi skulle se henne dö, att hon ville ge oss lite mer tid tillsammans och att hon släppte livet först när vi gått.

Det är så fint när man får lov att bli så där gammal, att det enda man dör av är att kroppen är slut för att den haft förmånen att få leva så länge. Det är fint när man dör utan att ha ont och att man slipper ligga länge. Hennes tillstånd, så som det var igår, hade uppstått bara någon dag tidigare efter en ganska långsam men tydlig försämring.

Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att hon intill sin sista stund fick ha människor som älskar henne alldeles nära. Att hon en sista gång fick uppleva sorlet av hur släkten surrar, skramlar med kaffekoppar och pratar om sådant där som bara släkt kan prata om -gemensamma minnen från så långt bak i tiden som man levt tillsammans.

Ett finare avslut är svårt att tänka sig och jag är så glad över att jag åkte dit igår och fick vara en del av det. Nu känner jag stor sorg, men är också oerhört lättad och tacksam. Tacksam över att hon fick vara en del av mitt liv så länge och lättad över att jag inte längre behöver fundera på och gråta i förväg (för det har jag gjort) över att hon en dag ska vara borta.

Snart kommer det ut en bok med hennes livshistoria, det ska bli så spännande att läsa den. Den berättar om en fantastisk kvinna, som aldrig klagade, som alltid ville arbeta och som kom till en gård som piga när hon blott var 23 år gammal och där fick ta hand om 5 moderslösa barn, varav ett nästan omgående dog i sharlakansfeber i hennes famn. Hon kunde inte släppa de andra barnen och blev kvar, gifte sig med min farfar och de fick tillsammans tre barn till.

♥ Farmor, Karin Inez Constance 5 januari 1919 - 7 december 2011. ♥

Farmor på sin 90-årsdag för snart 3 år sen.

Till Timjan -Sorgen efter en bortgången kisse.

Idag fick jag ett kort på posten. Du vet, ett sådant där som ligger i ett kuvert med snirkligt handskriven adress och ett avsändarnamn på baksidan. Jag såg att det var från Anneli, som för några år sedan övertog mina katter då jag skulle flytta in till stan och ville att de skulle få fortsätta leva ute i naturen och inte bland asfalt och höghus.

Timjan och MissMelissa flyttade ut till en ö i skärgården, till ett medelålders par som haft flera andra katter som levt ett långt och lyckligt liv. Jag saknade förstås mina missar, de hade varit hos mig i sex år och jag hade uppfostrat dem bestämt och kärleksfullt, de förstod vad de fick och inte fick göra och när jag kom hem om dagarna så visslade jag bara en liten stump så kom de jamande skuttande för att säga hej och komma in. Så det var en stor tröst att veta att de nu fortsättningsvis skulle få bo i ett verkligt paradis med goda människor som vet hur katter fungerar.

Varje jul får jag julkort från dem, då de berättar vad de gör i sitt nya hem, vem som fångat den största musen och hur skönt det är att ligga och mysa i mattes knä. Ibland får jag ett mms som visar hur bra de har det. När jag nu såg kuvertet blev jag så glad! Ett sommarkort från mina missar, hurra vad fint!

Men min glädje utbyttes snart till sorg, då kortet inte var från katterna, utan från Anneli som med tungt hjärta berättade att Timjan hade gått bort. Hon hade blivit påkörd och hennes käke var så trasig att det var bäst att låta henne somna in. Mitt leende övergick till tårar och vackra minnesbilder av min fina svarta katt susade runt framför mina ögon.

Den där risken som finns att ens katter blir påkörda är ju för det mesta ganska stor, även om man bor på landet och jag har alltid resonerat som så att det är bättre att de får springa runt fritt och ha roligt än att de ska hållas inne, för då har de i alla fall ett optimalt fint liv så länge de nu får leva.

Timjan fick leva i åtta år. Det smärtar mig att hon måste haft så ont under sina sista timmar. Men jag tröstar mig med att hon under hela sitt liv haft det bra och att hon de senaste åren mådde så bra som en katt överhuvudtaget kan må. Nu är hon saknad. Och när jag i höst åker dit för att för första gången hälsa på i deras nya hem så kommer hon inte att vara där. Det känns ledsamt. Men livet Är, liksom döden...

I Katthimlen har gud päls...

Till Timjan. Jag älskade dig högt.

Någon...

Jag längtar efter Någon att bygga sandskulpturer med, Någon att läsa en bok för när vi ligger i hängmattan, Någon att simma ut utanför vassen med, till det där lite djupare vattnet som känns så läskigt. Jag längtar efter Någon att cykla med längs grusvägarna, Någon som nickar instämmande när jag säger att det luktar skog. Någon som tittar mig i ögonen och ler, oavsett om det är han eller jag som drar i årorna när vi ror ut i solnedgången en lugn sommarkväll. Om det är han som ror får han gärna ro utan tröja så att jag ser hans fantastiskt fina magmuskler arbeta.

Jag längtar efter Någon som säger att jag är vacker, som tar mig i handen och smeker den med sina fingrar. Någon som säger att min hud är mjuk och att han älskar att ta på den. Någon som flinande ryser när jag rör mina händer längs hans lena och starka armar, där vi ligger på en filt i gräset. Någon som säger att han vill vara mig nära och som visar det med hela sitt jag.

Jag längtar, efter Någon som lägger en filt över mig när jag fryser, som kryper intill mig framför brasan när vintern är kall. Någon jag varsamt får hälla varmt vatten över, på bryggan när vi bastar och som jag aldrig får nog av att vila ögonen på.

Jag längtar efter Någon som lyfter mig när jag gråter, som klappar mig varsamt och som förstår vad som är fel. Jag längtar efter Någon som liksom bara vet hur mycket mjölk jag vill ha i mitt te. Jag längtar efter Någon att skratta så mycket med att vi ramlar omkull.

Jag längtar efter Någon som för mig och som låter mig föra honom, i en fullkomligt synkad dans som aldrig tar slut. Jag längtar efter pirret i magen, efter längtan själv och efter besvarad kärlek. Jag har varit ensam i nästan två år nu, nåja inte ensam direkt, jag har många vänner jag skattar högt, men jag har inte haft den där Någon. Jag har gjort ett par försök, men det ska så mycket till från bådas håll för att det ska kännas tillräckligt rätt för att satsa på. Det där med att träffa Någon man vill leva och uppleva allt med är svårare än jag hoppades på.

Men endera dagen står han väl där. Antagligen när jag minst anar det. Han, den där Någon, som jag tycker är vackrast, finast, underbarast, snyggast, härligast, skönast och som hör ihop, med mig....

Lajvet Huset

Jag bor i ett hus med en väldigt stark karaktär. Pinat av sjöns vindar och vatten, den gula färgen har mer eller mindre flagnat av, trädgården är ganska vildvuxen och tomten består av både gräsmatta, ett litet berg och en liten strand. Huset tillhör Monica, min fina gudmor som också bor i huset. Hon är konstnär och arbetar mestadels i glas. De flesta människor som kliver in i huset stannar nästan omedelbart upp för att förundrade titta sig runt i rummet. Där hänger hundratals attiraljer längs väggarna och i taket. Medan ett stort leende bryter fram brukar de säga: "wow, vilket hus!".

Dessa reaktioner väckte en idé hos mig. Jag ville göra något i det här huset, det är nämligen som gjort för att skapa en historia i. Stämningen är minst sagt bohemisk, en del kallar det för ett litet sagohus, omgivningarna är oerhört vackra -speciellt den här tiden på året då allt är ljusgrönt och blommar för fullt. Jag föreslog för Monica att vi kunde göra ett lajv här. Jag var såklart inte alls säker på att hon skulle vara sugen på idén, men hon blev alldeles exhalterad. Hon är så fin, min gudmor, så full av livslust och kreativitet. Hur många människor skulle öppna upp sitt hem för en massa okända människor att göra vad de vill med det? Jag känner inte många i alla fall. Även för mig är det en utmaning att släppa in folk i den lilla delen av huset som är mitt. Men mest är det spännande och roligt.

Jag tog hjälp av två bekanta som är bra på att komma på historier och lite mer vana än jag att arrangera kortlajv. Vi har spånat och skrivit och skrivit och nu finns det ett koncept och en grundhistoria. Snart, väldigt snart, om mindre än en vecka är det dags att låta lajvet Huset utspela sig.

Nu ska jag ägna de sista dagarna åt att skapa ytterligare några fysiska detaljer för att förstärka världen som Huset utspelar sig i. En värld som inte fungerar riktigt som vår, bara nästan. Allt är lite vackrare, sorgligare och mer eftertänksamt. Jag ska göra några skyltar, lite lappar, lite små gåvor och skatter. Det blir en rolig, men intensiv vecka.

Här är historien om Huset:
Ensamhetens vågor slår mot vassen vid strandkanten, strax bakom huset och det kluckar behagligt. Det är en vacker plats. Solen värmer och låter sina strålar reflekteras i vattnet, häggens dofter sprider sig runt Huset och här råder stort lugn. På uteplatsen står en nyss upphälld kaffekopp och inne på bänken i  köket står en deg och jäser, radion är på. Det är precis som att någon närsomhelst ska komma ut genom glasdörrarna på baksidan, men ingen syns till…

Husets ägare dog, för bara en alldeles liten stund sedan. Hur och varför är oviktigt för dig, det där finns det andra som tar hand om. Du vet bara att nu är det dags för dig att bege dig hit.

En människa kan bestå av tusentals själar som var och en har sin egen tid med människan. Tiden kan vara i några dagar, flera år eller i ett flyktigt ögonblick. När själens tid i människan är över lämnas människan, liksom de minnen och värderingar som är förknippade med den.

När en människa dör samlas alla den människans själar på den plats där människan senast befann sig, för att försöka minnas och sammanfatta bilden av människan och fira att den levt. Du är en sådan själ och du är på väg till Huset för att tillsammans med de andra själarna skapa en sann bild av Husets ägare , Yottsu och fira hennes liv.

Att vara en själ innebär att man ständigt far runt i olika människors liv. För det mesta har man fullt upp och ibland kan det kännas svårt att hinna med det ganska fullspäckade schemat. Ett sådant här uppdrag är dock alltid välkommet. Det ger ett litet andrum från det vardagliga slitet, man får tid att varva ner och tillfälle att träffa andra själar. Dessutom slutar ju de här uppdragen alltid med ett kalas och det är ju aldrig fel! Det kan hända att du träffat någon av de andra själarna som befinner sig i Huset förut, kanske har ni rentav befunnit er i Yottsu samtidigt, men mer troligt är att de är helt nya för dig.

Själarna
En själ är bara en del av en människa, ett fragment som saknar den komplexitet en hel människa har. De enda gångerna de rår sig helt själva är när de träffas vid tillfällen som detta. Då har de inget mänskligt sinne att luta sig mot och det blir tydligt att de är naivare och lite mer enkelspåriga än den generella människan.

Allt som finns och allt som händer tas på stort allvar. Inte nödvändigtvis med negativ betydelse, utan snarare med betydelsen att det som finns det finns och det som är det är. En själ möter sin omvärld med naivitet och barnslig andakt.

Ting behöver inte ges samma innebörd som en vuxen människa skulle ge den, tänk snarare som ett barn. Leker man affär blir närmsta hink en kassaapparat, en liten pinne i ett groblad blir lätt en korv med bröd osv.

Speltekniska detaljer:Vid spelstart får du en individuell förutsättning som är fri att tolkas på just ditt sätt.
Huset är lämnat i precis det skick som husets ägare alltid har det, helt fritt för din tolkning. Vi vill uppmuntra dig till att verkligen ta in Huset och allt som det innehåller. Se dig omkring, vidrör och var inte rädd för att använda dig av det som finns, naturligtvis med sunt förnuft, det är trots allt ägodelar som någon vill ha kvar. Men allt som ägaren känner är för privat kommer vara bortplockat. (Vi vill verkligen understryka att ni inte ska känna er hämmade av att det är någons privata hem ni är i och om något skulle råka gå sönder av olyckshändelse så gör det inget. Vi ber bara att ni kanske hejdar er innan ni låter er roll i ren frustration kasta ett glas i golvet)

Nu har det vänt!

Nu, äntligen har det vänt, helt!

Idag kände jag för första gången sedan min och Andreas separation, att det endast är bra att det hände och rakt igenom tacksamhet över allt jag upplevt till följd av att min livssituation ändrades. Fram tills nu har jag, förutom att jag känt mig glad för alla människ,or jag mött och allt roligt jag har börjat med det senaste året (och som jag med största sannolikhet inte hade gjort ifall jag varit kvar i förhållandet) också känt en ganska tydlig besvikelse över att ha tvingats ifrån något som var så tryggt och bra till en mycket mer otrygg och rörig tillvaro.

Men så idag, på väg hem från bussen så kom det bara över mig. Ren och skär lycka och glädje över alla de här bra sakerna som händer nu utan att det fanns ett "men". Istället en sorts tacksamhet över att jag inte är kvar i förhållandet. (Vill poängtera att förhållandet inte var dåligt på något sätt, tvärtom, jag har svårt att tänka mig ett mer sunt och bra förhållande).

Förut kände jag att det var kul med allt det här som händer nu, men att jag inte hade bangat en sekund om det på något magiskt vis gått att knäppa med fingrarna och fara tillbaka ett par år i tiden och få vara i det där trygga.

Idag kände jag för första gången att jag visst hade bangat. Alla gånger. Jag vill inte vara utan mina nya vänner och allt det här som jag nu ger tid och som jag troligtvis inte skulle ha upplevt om jag inte kastats ut i ett nytt liv. Livet är så spännande och jag är glad att jag lever det fullt ut och mår bra i det. Nu. <3

Barndomens kändisar betyder mer än man kan tro...

I lördags var jag på en stor fest med clowntema. Jag gick verkligen all-in när det gällde min outfit. Först hade jag tänkt strunta i det där med utklädnad, orka liksom, men så mindes jag att jag hade en -på samma gång alldeles förskräcklig och underbar- klänning helt i rosa tyll, som jag köpte för kanske 15 år sedan då jag hade en tanke om att i framtiden bygga en egen teatergarderob. Klänningen hamnade i en kartong i ett förråd i väntan på garderoben (som fortfarande är under uppbyggnad) och fram tills nu har jag inte haft något lämpligt tillfälle att bära denna fantastiska rosa blåsa.

Jag åkte ut till förrådet hos min pappa och hittade den nästan omgående. Hurra! Här skulle byggas clownkaraktär. Min tanke var att dra det åt cirkusprinsessehållet och jag använde klänningen som bas för idén. Hatten och parasollet som jag hade på lajvet Våra drömmars stad skulle funka perfekt, jag behövde bara komplettera med smink och en peruk från Buttericks. När det gäller temafester så brukar jag känna att antingen klär jag inte ut mig alls eller så ska det vara ordentligt. Allt eller inget, liksom och nu bestämde jag mig för Allt.

Resultatet blev ännu bättre än jag hade föreställt mig. Clownen Laura kändes genuin från första stund och det var så fantastiskt roligt att vara clown! Nu var ju Laura på en fest och inte på en scen, men Clown är ju också en teaterform och efter lördagen så har jag blivit väldigt nyfiken på detta.

I söndags var jag på Skeppis och där var även vår riksclown, Manne. Han brukar vara där men jag har aldrig förut pratat med honom. Den här kvällen satt jag och en Skeppisvän och fikade och pratade om vad för slags dansskor jag ska köpa och Manne som satte sig i soffan mittemot kom med några förslag.

Jag blev lite överraskad av mig själv när jag kände ett plötsligt, trängande behov av att få visa ett foto på Laura. Dessutom blev jag rädd för att det kanske skulle uppfattas som fånigt så jag vågade inte. Det var först när han var på väg att gå hem och precis hade klätt på sig ytterkläderna som jag tog mod till mig. Jag berättade att jag varit clown för första gången i mitt liv, iofs bara på en fest och han fick se ett par foton, så bra som man nu ser dem i den lilla displayen i kameran och han nickade artigt och sa att det var fint. Sen sa jag att jag blivit nyfiken på clown som teaterform och till min stora glädje så märkte jag att han inte alls tyckte det var besvärande att jag tagit upp detta, tvärtom verkade han tycka om det och han pratade lite om sitt clowneri och om hur filmen DET har gjort väldigt många människor livrädda för clowner. Han var glad över att barnen han uppträder för inte har sett den.

Vi stod där en liten stund och när jag avslutade samtalet med att lättsamt säga att "ja, vi ses väl här en annan gång" så gav han mig ett stort, varmt leende och sträckte till min förvåning ut armarna, omfamnade mig och gav mig en kyss på kinden. Jag log stort tillbaka och vi såg på varandra en sådär lagom lång stund innan vi släppte taget.

Jag tyckte om Mannes TV-program när jag var liten, jag minns mycket väl hur han sa ordet "banan" och hur väggen rörde sig när han cyklade. Jag minns hans rutschkana och hur avundsjuk jag var på den färgglada clowngarderob han hade under den. När jag tänker närmare efter så tror jag faktiskt att det var när jag såg hans program som min längtan efter en teatergarderob föddes.

Jag är inte kändiskåt överhuvudtaget, jag har genom mitt arbete i evenemangsbranschen träffat på eller varit i närheten av många stora världsartister, men det har inte berört mig alls. Jag har fått läsk av Coldplay och pratat med Ozzy Osbourne (ok, det var lite ballt), jag har sett än den ena och än den andra gå igenom korridorerna på olika arenor. Men det har inte alls känts särskilt märkvärdigt. För mig är de "bara" vanliga människor, med ovanliga jobb.

Och tänk då att jag nu blev så himla glad när Clownen Manne gav sig in i samtalet om dansskorna! Att jag blev överlycklig när att han omfamnade mig. Jag har ju inte tänkt på honom alls på säkert 20 år och när jag i höstas såg honom på Skeppis så var det inte mer än att jag konstaterade att det var han och att det kändes lite roligt. Om jag ska gissa på någon anledning till att mötet och samtalet med Manne i söndags blev så mycket starkare för mig jämfört med mina möten med våra stora världsturnerande artister så tror jag delvis att det var för att han fanns som någon slags inspiration och glädjekälla när jag var riktigt liten.

Och delvis så påverkades jag antagligen av att jag fortfarande hade kvar så mycket av glädjen efter att ha varit Clownen Laura kvällen innan. Jag kände det som att jag och Manne på något underligt sätt hörde ihop. Jag hade ju, åtminstone för en kväll, befunnit mig lite grann i hans värld.

Vackra Vintriga Visby

Det är första gången jag är i Visby under vintern. Som alltid ger den här vackra staden mig bokstavligen hjärtvärk. Här kommer några bilder från en snöig gammal stad.

Sagolik gatlykta vid S:ta Karin och Katarina klosterlänga.

Nu är ju julen precis slut, men ack vilken julstämning de har här i stan.

Del av S:ta Karin.

Vy över Visbys takåsar.

Almedalen,

Havet sett genom en glugg i muren.

Havet sett genom Kärleksporten.

Nordergravar.

Vackra vinterstenar.

Stranden.

Svanar på stranden.

Vintrig liten park utanför Drottens ruin.

Denna bild känns lite ödesmättad på något vis tycker jag.

Hur man kan vara glad HELA tiden!

Min vän (eller, egentligen är vi nog mer bekanta, fast jag tycker om att kalla även bekanta för vänner).
Så... Min vän Johanna kommenterade mitt förra blogginlägg och där skrev hon bl.a. att hon för några år sedan ofta fick frågan hur hon gjorde för att hela tiden vara så glad.

Även jag känner igen den där frågan, från förr: "Hur kan du ALLTID vara glad?"
Den fick jag allt som oftast höra när jag var yngre. Då var jag sprallig, skrattig, i princip alltid glad och full av energi. Jag liksom bara var sån, utan att jag visste hur eller varför. Men så tappade jag det där nånstans på vägen, precis som Johanna gjorde. Det hände så många saker i livet som gjorde mig trött, deppig, allmänt förvirrad och ledsen.

För två år sen var jag fast i ett jobb som jag verkligen vantrivdes på, jag hade panikångest och grät mer eller mindre varje kväll i ett halvår för att jag inte ville gå till jobbet dagen efter. Till slut sa jag upp mig och avslutade äntligen tjänsten i augusti för 1½ år sedan, men hamnade strax därpå helt ofrivilligt i en separation från min dåvarande sambo och då kände jag bara att NEJ, ska jag nu gå runt och vara ledsen i ett halvår/år till? Ja, tydligen skulle jag det, jag förstod ju att jag måste tillåta mig att sörja, men jag bestämde mig också på fläcken att jag minsann skulle se till att sorgeprocessen blev så smärtfri och kort som det bara gick och att det, när det hela gått över skulle vara nog med smärta, tyngd, depp och sorg. I alla fall den sortens fullständiga ledsenhet som tagit över hela mitt liv.

Jag hittade strategier och följde dem och nu är jag ju -generellt- oftast glad, igen. Men nu är det på ett annat sätt än förr, det i sig är ju inget negativt alls, fast nu får jag mer aktivt jobba för att fortsätta hålla mig glad och jag får göra medvetna val. Jag väljer hur jag ska hantera det som händer och jag ser till att lägga tid och fokus på sådant som får mig på gott humör. Förr bara var jag glad, utan att jag reflekterade över det så mycket. Nu är jag medveten om att jag är glad, för jag känner skillnaden mot hur det var när jag var ledsen och jag reflekterar nästan varje dag över det. Jag känner mig stark, stolt och tacksam mot mig själv.

Jag är värd att må bra. Och det är du också.

VINST i infriade nyårslöften!

För ett år sedan var mitt nyårslöfte att jag skulle göra sådant där som jag länge velat göra men inte lagt tid på. Efter mitt tunga skitår 2009 då jag var mer eller mindre konstant ledsen och ständigt trött skulle jag bli glad igen. Nu kan jag konstatera att 2010 blev året då jag tog upp mitt lajvande igen, jag började dansa folkdans, bodde en sommar på Gotland, hade många fantastiska möten med fina människor, började spela fiol, fick flera nya vänner, jag har varit glad nästan hela tiden och jag har sett till att bara göra sådant jag mår bra av. VINST i infriade nyårslöften. Heja mig!

Inför det kommande året har jag inte så många nya nyårslöften, mer än att fortsätta ägna mig åt sådant som jag mår bra av. Jag vill inte sätta upp specifika mål med specifika aktiviteter, utan bara generellt se till att lyssna på  min kropp och göra det som faller mig in. Vill jag spela fiol eller dansa så gör jag det, vill jag göra något annat så gör jag det. Så länge det ger mig energi och gör mig glad.

Jag vill bli ännu lugnare och mer stabil i mig själv. Dvs. jag vill minimera stresskänslan jag kan få i kroppen då jag har för många olika fokus samtidigt. Jag har kommit på god väg med detta under 2010 men har lite kvar innan jag landat helt. Om det nu går att landa helt. Jag har hittat några strategier och dem kommer jag att fortsätta med.

Hursomhelst så ser jag fram emot det kommande året. Livet känns spännande på ett bra sätt. Jag undrar vilka människor som kommer i min väg, vilka platser jag kommer att se, vad jag kommer att lära mig för nya saker, vilka knasiga infall jag får, vilka val jag kommer att göra och vad de valen leder till...

Och jag börjar med att se vilka människor jag möter imorgon under min sista dag i Visby innan jag far hem för den här gången. 

Nedan en sammanställning över några av mina facebookstatusar från september-december. De är ganska talande för hur jag haft det under de senaste månaderna.