Idag har jag åkt mellan Gotland och Fastland över ett stormigt hav. Det var hemskt. :-/
Mår fortfarande lite illa, trots att det var 4,5 timmar sen jag klev av båten. Det var liksom inte gungigt, det var GUNGIGT, det kastade, slog och folk omkring mig kräktes. Jag fick ligga ner med mössan över ögonen och andas djupt i takt med gunget för att slippa råka ut för samma sak.
Usch.. hädanefter ska jag kolla väderprognosen innan jag sätter mig på gotlandsfärjan igen. Aldrig mer detta säger jag. Det var fruktansvärt. Blä.
Nu ligger jag nedbäddad i Andreas soffa, är helt slut och ska sova. Men soffan gungar. När ska detta gå över.. Puh...
onsdag 29 september 2010
lördag 25 september 2010
Min Farmor
FARMOR
Ålder: 91,5
Min Farmor. Karin Inez Konstance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårat och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...
Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka, på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.
Ålder: 91,5
Min Farmor. Karin Inez Konstance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårat och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...
Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka, på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.
Hennes hus var fullt av saker, från källare till vind, väldigt praktiskt, för vad man än behövde låna, till en fest, en pjäs eller ett lajv så fanns det där och varje födelsedag och julafton stod det i hennes gröna köksskåp ett litet kuvert med en rätt stor slant i. Ett till varje barnbarn.
Nu är min farmor gammal. Väldigt gammal, faktiskt. De senaste åren har hon vid höbärgningstid sorgset tittat ut på fälten och berättat att hon är ledsen över att hon inte längre kan vara med. Att kroppen inte längre orkar jobba. Hon som alltid har arbetat. Och inuti sig känner hon sig ju fortfarande ung.
I våras ramlade hon i badrummet av vad vi tror var en liten stroke. Hon åkte in på sjukhus och fick sedan inte komma hem igen. Nu bor hon på ett servicehem, där hon får mat, varma ord av undersköterskorna och sällskap av andra gamla tanter och gubbar. Jag var där igår. Hela sommaren har jag mått lite dåligt av att jag inte kunnat hälsa på henne, då jag varit på Gotland, så det var skönt att äntligen få knacka på hennes dörr.
Det är så sorgligt att se henne så gammal. Stroken har gjort att hon inte pratar lika mycket som hon brukar. Hon säger faktiskt inte så mycket alls. Hon känner igen mig, vet vem jag är, men minns inte riktigt om hon ätit middag. Frågar man henne något tar det ganska lång tid innan hon svarar. När hon kom till hemmet vägde hon 42 kilo, späd som ett barn, men nu har hon tack vare god omvårdnad gått upp till 48. Det syns. Även om kindernas svullnad mest beror på kortison.
Vi tar en långsam promenad runt byggnaden. Jag frågar hur det är med ryggen som plågat henne i flera år. Den känner hon inte av längre. Jag hjälper henne bromsa rullatorn i nerförslutningen innan vi går in igen.
Hon envisas med att gång på gång säga att jag själv ska äta de flesta av bullarna jag tagit med mig, men jag säger att det är ju hennes och jag njuter av att se hennes hand i bullpåsen som plockar upp en ny att stoppa i munnen så fort hon svalt den sista biten av den hon just ätit upp. Men det går långsamt. Allt går så långsamt.
Jag saknar våra samtal, jag saknar hennes berättelser om livet. Jag sörjer att hon, oavsett hur länge hon lever, oundvikligen som mest har några få år kvar. Men jag gläds, åh vad jag gläds åt att hon har fått vara med så länge och att hon fortfarande är här. Finaste finaste Farmor. Du finns och kommer alltid att finnas i mitt hjärta, som en av de få personer som betytt allra allra mest för mig under mitt liv.
Jag älskar dig. Och jag älskar att se ditt leende när du tackar mig för att jag kom och hälsade på och när du säger att du hoppas att jag snart ska komma igen... <3
torsdag 23 september 2010
Facebook nere
Intressant hur man påverkas av att Facebook ligger nere. Någon skrev på Twitter att kvällsrutinen liksom fallerade. Jag själv känner mig bortkopplad från omvärlden och lite ensam. Jag som precis skulle upplysa om att jag hade ett nytt blogginlägg.
Tänk vad många människor som sitter sammankopplade på den där sajten. Som dagarna i ända kommunicerar med varandra. Säga vad man vill om att det är bättre och roligare att ses irl, men nog fan är det smidigt med en sajt som samlar alla ens vänner. Man hinner ju inte träffa alla så mycket som man egentligen skulle önska och då är Facebook ypperligt för att hålla daglig kontakt med nära vänner och för att underhålla relationen med sina ytliga bekanta. För att inte tala om vilket enormt stort nätverk det är. Behöver man något så efterlyser man det i sin status och då dröjer det oftast inte många minuter innan man fått tag i det. Sen, om man är så exhibitionistisk som jag själv är, då är det ju ett väldans bra forum för att synas, att lägga upp sina bilder, texter och åsikter.
Och nu ligger FB nere. Man borde ta tillfället i akt och stänga ner datorn och istället sätta sig med en bra bok, eller ringa en vän, eller -varför inte- lägga sig och sova. Undrar hur många som faktiskt gör det. Och undrar hur många som just nu sitter och väntar på att sajten ska komma igång igen, testar var tredje minut. Nu kanske. Nu kanske. Eller nu. Kunde bli en intressant statistik...
Tänk vad många människor som sitter sammankopplade på den där sajten. Som dagarna i ända kommunicerar med varandra. Säga vad man vill om att det är bättre och roligare att ses irl, men nog fan är det smidigt med en sajt som samlar alla ens vänner. Man hinner ju inte träffa alla så mycket som man egentligen skulle önska och då är Facebook ypperligt för att hålla daglig kontakt med nära vänner och för att underhålla relationen med sina ytliga bekanta. För att inte tala om vilket enormt stort nätverk det är. Behöver man något så efterlyser man det i sin status och då dröjer det oftast inte många minuter innan man fått tag i det. Sen, om man är så exhibitionistisk som jag själv är, då är det ju ett väldans bra forum för att synas, att lägga upp sina bilder, texter och åsikter.
Och nu ligger FB nere. Man borde ta tillfället i akt och stänga ner datorn och istället sätta sig med en bra bok, eller ringa en vän, eller -varför inte- lägga sig och sova. Undrar hur många som faktiskt gör det. Och undrar hur många som just nu sitter och väntar på att sajten ska komma igång igen, testar var tredje minut. Nu kanske. Nu kanske. Eller nu. Kunde bli en intressant statistik...
Min syster
Idag kom jag på idén att göra korta porträtt av människor i min närhet som betyder mycket för mig. Inspirationen fick jag från "Möt" på bloggen "Dottern har somnat" och idén kom till mig när jag idag hade varit hos min farmor som jag älskar så mycket att det bokstavligen gör ont i hjärtat.
Först ut i denna serie blir min syster Anna.
ANNA
Först ut i denna serie blir min syster Anna.
ANNA
Relation: Min lillasyster
Ålder: Snart 32
Speciella kvalitéer:
Anna fotar mycket. Jag tycker
att hon är allra bäst på närbildsfoton ute i naturen.
Min beskrivning av Anna:
Ålder: Snart 32
Speciella kvalitéer:
Anna fotar mycket. Jag tycker
att hon är allra bäst på närbildsfoton ute i naturen.
Min beskrivning av Anna:
Min lillasyster är fin. Hon mår bra när hon får klippa gräs och odla grönsaker vid stugan som hon bor i. Jag gillar att hon odlar så mycket, för hon kan ju inte äta upp allt själv. Hurra!
Hon har -betydligt- mycket mer grejer än vad jag har och återanvänder toarullar, mjölkpaket, glasburkar och annat vardagligt förbrukningsmaterial till att göra fina pysselkit. Dessa pysselkit tar hon sen med sig till de födelsedagskalas för barn som hon arrangerar och de är mycket populära.
I hennes hem bor förutom hon själv ett antal katter, det brukar vara 5-7 stycken. Några av dem kommer att bo där tills de på ett eller annat sätt vandrar vidare, medan en del bara är där en stund tills de omplaceras. Anna är snäll, hon kör mig ofta dit jag vill och behöver, hämtar och lämnar mina saker och mig, eftersom jag själv saknar körkort och är nog rätt glad över att jag nu faktiskt börjat övningsköra. Det är jag med.
Man kan köpa Annas foton i olika storlekar, på fotopapper eller t.ex. canvasduk. Hon kan också fota ditt barns kalas och sen sätta ihop en personlig bilderbok om det.
Se fler foton på http://www.galleri.tegelmark.se/
Hon har -betydligt- mycket mer grejer än vad jag har och återanvänder toarullar, mjölkpaket, glasburkar och annat vardagligt förbrukningsmaterial till att göra fina pysselkit. Dessa pysselkit tar hon sen med sig till de födelsedagskalas för barn som hon arrangerar och de är mycket populära.
I hennes hem bor förutom hon själv ett antal katter, det brukar vara 5-7 stycken. Några av dem kommer att bo där tills de på ett eller annat sätt vandrar vidare, medan en del bara är där en stund tills de omplaceras. Anna är snäll, hon kör mig ofta dit jag vill och behöver, hämtar och lämnar mina saker och mig, eftersom jag själv saknar körkort och är nog rätt glad över att jag nu faktiskt börjat övningsköra. Det är jag med.
Man kan köpa Annas foton i olika storlekar, på fotopapper eller t.ex. canvasduk. Hon kan också fota ditt barns kalas och sen sätta ihop en personlig bilderbok om det.
Se fler foton på http://www.galleri.tegelmark.se/
Det HÄR är Cykla!
Cykla. Hon har lappar fastnålade på sina kläder, där det står viktiga saker som måste kommas ihåg. Som hennes namn. Foto: Olle Sahlin |
Cykla Foto: Lisa Tegelmark |
Cykla Foto: Olle Sahlin |
Cykla, Igen och Täcket är ute i Överstockholm. Det är skrämmande när man inte vet hur det fungerar. Foto: Olle Sahlin |
Men de måste ta sig vidare. För att hitta till Draken, som ska ge dem tillbaka deras kollektiva minne. Foto: Olle Sahlin |
Det är skönt och tryggt att sova i hög. Foto: Olle Sahlin |
Vi lämnar inte varandras sida. Vi är som syskon och behöver varandra för att överleva. Foto: Olle Sahlin |
Det är så roligt att bygga det yttre runt en karaktär. Jag hittar några kläder som jag tycker passar. Men de känns inte helt rätt, jag letar vidare, provar, går några steg, känner in. Säger mitt namn. Pratar lite med mig själv. Tar av mig mössan, sätter på mig en annan, byter skor mot stövlar. Jag går runt i rummet, lite kutryggig och med båda händerna lite lätt ihop framför bröstet. Orden som kommer ut ur munnen ändrar uttal och får en annan ljudstyrka. Jag sträcker lite på mig. Stannar till, vänder runt och kliar mig under ögat med min vänstra hand.
När jag sitter på bussen så far tankarna runt i huvudet, jag är inte längre där jag är, jag är i Understockholm. Jag ser framför mig hur det ser ut, hur mitt lilla bo i ventilationstrumman uppe på ett tak nära Slussen är inrett. Jag ser att filten på min bädd är röd och att blomman i den lilla krukan bredvid bara har två blad kvar. Jag grimaserar och testar ansiktsuttryck, omedveten om att någon annan i bussen undrar vad jag håller på med. När jag kliver av och ska ta cykeln hem från hållplatsen börjar jag prata. Jag berättar att jag tycker det är mörkt och att det är svårt att se när det inte finns några gatlyktor. Jag gnäller på att vägen är gropig och säger att fullmånen är fin. Mitt uttal är väldigt tydligt med ljudliga Rrr, men går så småningom över till en mjukare och aningens långsammare ton. Cykla vet ännu inte riktigt hur hon pratar, går och står. Jag har några dagar till på mig att ge henne de attributen. Men om jag inte skulle hinna, så kommer det att ge sig när spelet väl börjar.
Nu har jag i alla fall bestämt hur hon ska se ut. Jag har också bestämt en hel del om hennes personlighet, men den kanske jag berättar mer om en annan gång...
onsdag 22 september 2010
Brev till Lakansskräcken
Hej Lakansskräcken!
Hur är det med dig? Det var ett tag sen vi sågs. Inte för att jag har saknat dig särskilt mycket, när du är här blir mitt liv lite rörigare, lite sämre och lite tröttare. Du påverkar mig rätt negativt. Du ser till att jag inte stänger av datorn, att jag planlöst surfar omkring, utan någon mening. Du får mig att känna att det är jobbigt att gå och lägga sig? Vad är grejen? Att sova är ju skönt?! Det hade varit mycket bättre för mig om jag hade fått krypa ner i sängen nu och sluta ögonen? Det är faktiskt inte OK att komma in så här och bara köra över mitt välmående, bara för att jag haft en helg som varit känslomässigt omtumlande och som har inneburit att jag totalt vänt på dygnet pga ofrivilligt grubblande ena natten och fantastiskt rolig helnattsfest den andra natten.
Och med det skrivet så inser jag plötsligt att jag faktiskt inte kan skylla det här på Lakansskräcken. Jag inser att Lakansskräcken inte ens kan tilltalas med Du. Det är faktiskt jag själv som låter mig påverkas av Lakansskräcken. Idag editerade jag informationen om mig själv här på bloggen och där står:
Man kan inte påverka alla händelser i livet, men man kan välja hur man hanterar dem.
Om jag inte stänger av datorn och lägger mig för att sova så att min morgondag ska bli bättre, så är det ju mitt eget val. Och inte fan tänker jag välja att jag ska få en ineffektiv dag imorgon som slutar med känslan att jag borde ha gjort det och det och det, men jag hann inte, för jag sov bort halva dagen. Speciellt inte som jag faktiskt har en del saker som leder till bättre saker om jag får dem gjorda imorgon.
Ändå sitter jag fortfarande kvar här. Filar på mitt blogginlägg. Känner att det är svårt att stänga av och krypa ner. Jag är rädd för att jag ska ligga än åt det ena hållet, än åt det andra, att mina ögon ska vara stängda men inte kunna ge mig sömn. Jag är rädd för alla tankar som kan komma och alla bilder som kan flimra till framför mina ögon. Jag är rädd för dig, Lakansskräcken.
Fast när jag väl lagt mig och ändå inte kan somna, så är du ju inte kvar. Faktiskt. Det är bara nu du är här. Nu innan. Om jag väl lagt mig i lakanen och ändå inte kan somna, så är det ju i så fall något annat som tar över. Då är det Oro eller Ångest som tar över. Och då är du borta för ikväll. Skönt att reda ut det. Det innebär ju att jag från och med den sekund jag stänger av datorn slipper dig. Enkelt åtgärdat alltså. Om du bara kunde släppa taget dårå..
Ok. Nu. Jag väljer nu att inte låta dig hålla i mig längre. Nu skriver jag det sista och går sen och lägger mig. Så får jag deala med Oro och Ångest istället. Om de nu ens dyker upp. Det är faktiskt inte ens säkert. Så kanske, Lakansskräcken, har jag låtit dig hålla mig vaken helt i onödan. Godnatt.
Hur är det med dig? Det var ett tag sen vi sågs. Inte för att jag har saknat dig särskilt mycket, när du är här blir mitt liv lite rörigare, lite sämre och lite tröttare. Du påverkar mig rätt negativt. Du ser till att jag inte stänger av datorn, att jag planlöst surfar omkring, utan någon mening. Du får mig att känna att det är jobbigt att gå och lägga sig? Vad är grejen? Att sova är ju skönt?! Det hade varit mycket bättre för mig om jag hade fått krypa ner i sängen nu och sluta ögonen? Det är faktiskt inte OK att komma in så här och bara köra över mitt välmående, bara för att jag haft en helg som varit känslomässigt omtumlande och som har inneburit att jag totalt vänt på dygnet pga ofrivilligt grubblande ena natten och fantastiskt rolig helnattsfest den andra natten.
Och med det skrivet så inser jag plötsligt att jag faktiskt inte kan skylla det här på Lakansskräcken. Jag inser att Lakansskräcken inte ens kan tilltalas med Du. Det är faktiskt jag själv som låter mig påverkas av Lakansskräcken. Idag editerade jag informationen om mig själv här på bloggen och där står:
Man kan inte påverka alla händelser i livet, men man kan välja hur man hanterar dem.
Om jag inte stänger av datorn och lägger mig för att sova så att min morgondag ska bli bättre, så är det ju mitt eget val. Och inte fan tänker jag välja att jag ska få en ineffektiv dag imorgon som slutar med känslan att jag borde ha gjort det och det och det, men jag hann inte, för jag sov bort halva dagen. Speciellt inte som jag faktiskt har en del saker som leder till bättre saker om jag får dem gjorda imorgon.
Ändå sitter jag fortfarande kvar här. Filar på mitt blogginlägg. Känner att det är svårt att stänga av och krypa ner. Jag är rädd för att jag ska ligga än åt det ena hållet, än åt det andra, att mina ögon ska vara stängda men inte kunna ge mig sömn. Jag är rädd för alla tankar som kan komma och alla bilder som kan flimra till framför mina ögon. Jag är rädd för dig, Lakansskräcken.
Fast när jag väl lagt mig och ändå inte kan somna, så är du ju inte kvar. Faktiskt. Det är bara nu du är här. Nu innan. Om jag väl lagt mig i lakanen och ändå inte kan somna, så är det ju i så fall något annat som tar över. Då är det Oro eller Ångest som tar över. Och då är du borta för ikväll. Skönt att reda ut det. Det innebär ju att jag från och med den sekund jag stänger av datorn slipper dig. Enkelt åtgärdat alltså. Om du bara kunde släppa taget dårå..
Ok. Nu. Jag väljer nu att inte låta dig hålla i mig längre. Nu skriver jag det sista och går sen och lägger mig. Så får jag deala med Oro och Ångest istället. Om de nu ens dyker upp. Det är faktiskt inte ens säkert. Så kanske, Lakansskräcken, har jag låtit dig hålla mig vaken helt i onödan. Godnatt.
tisdag 21 september 2010
Leta kläder...
Idag ringde jag till min pappa och berättade att jag ska spela en karaktär på ett lajv på lördag, som ska ha uteliggarkläder på sig. Jag frågade om jag fick komma och rota i hans garderob. Han sa att jag var välkommen och plockade fram det trasigaste och skitigaste han ägde.
Skönt med pappor som inte tar illa upp när man kopplar deras klädstil med uteliggare.
Fast, sen är han ju konstsmed, uppfinnare och svetsare och alla hans arbetskläder har en perfekt patina för mitt lajvändamål. :)
Cykla berättar...
Jag vill berätta för dig om Understockholm, en parallell stad till Överstockholm, som är det Stockholm du känner till. I Understockholm finns det varelser och platser som skulle få dig som är Överstockholmsbo att stelna av skräck. I Understockholm är tillvaron ganska mörk. Ganska farlig. Man får passa sig vart man sätter fötterna och vem man ingår avtal med.
På Fjäderholmarna, till exempel, tillverkas de allra skönaste bolster och kuddar av änglafjädrar. Sover du med ett sådant i sängen vaknar du alltid utvilad utan spänningar i kroppen. Men vad de flesta blundar för är att en gång i tiden fångades en ängel in och hen plockades skrikande av smärta på alla sina fjädrar, en fjäder i taget för att bibehålla högsta kvalitet. Nu har hen bara två skelettstumpar kvar av sina vingar och apatiskt fastspänd i en maskin som styr hens arm att plocka de andra änglar som fångas in. Det finns verkligen en bra marknad för Änglainfångarna som säljer änglarna dyrt till Fjäderholmarna.
Från Telefonplans stora växel kan man ringa till vem som helst när som helst även om du inte vet numret till den, eller om den har glömt sin mobiltelefon. Det är bara att ringa till ett föremål i närheten, som kaffekoppen på personens skrivbord, gaffeln han äter sin lunch med eller bordsgrannens slips. Från Telefonplan kan man även ringa till Överstockholm, men det är en väldigt skrapig linje.
Gröna lund har en mörk baksida till skrattet, glädjen och förtjusningen. Här finns även de ungdomar som en gång spirade i tron att natten ännu var ung och framtiden deras. Idag är de kvar, gamla och grå. De minns den skinande glädjekicken och strävar idag för att återuppleva den. De driver runt där, drivna av längtan efter glädjen, försöker desperat ha kul, åker attraktion efter attraktion. Några har anställts av Cirkusdirektören, jobbar och sliter för betalningen att få åka ett åk i fritt fall.
På Riksarkivet arkiveras alla Understockholms framtider. Framtidsutsikterna visas i fönstren, de bränns fast på glasplåtar som monteras i fönstrena och kan beskådas inifrån. Chefshistorikern blir alltmer transparent eftersom hon tillbringar så mycket tid i framtiden. Hennes medhjälpare kallar henne ibland chefshysterikan, hon oroar sig så mycket för alla framtider. Ibland lånar hon in medhjälpare från framtiden, hon tar lite av den personens framtid, men inte så mycket så att de rubbar helheten så länge hon lämnar tillbaks dem i tid. Det är inte troligt att detta beteende skulle sanktioneras från annat håll om det kom ut, men med så mycket framtid och så begränsade resurser, vad kan man göra?
Själv heter jag Cykla. Jag tillhör Sökarna. Egentligen vet jag inte så mycket om ovanstående, jag vet faktiskt inte ens varför jag själv existerar. Någon gång har någon berättat att jag och de andra sökarna är alla de foster som inte fått komma till världen för att vi blev aborterade eller att den mamma vi skulle ha haft fick missfall. Men detta minns inte jag. Ingen minns det, vi har helt förlorat vårt kollektiva minne. Vi minns vad vi heter och vilka våra vänner är, och vi minns det endast för att vi varje morgon talar om det för varandra. Vår Föderskas enda uppgift är att ge oss livet, hon ger oss under tystnad stor tröst och kärlek, men vi är utlämnade åt varandra för att lära oss hur man lever. Vi har uppfostrat varandra och är helt beroende av varandra för att känna oss trygga.
En gång i tiden försvann våra ledare. Var det när vi levde eller var det långt innan? Vi minns inte. Vi minns inte varför vi är en grupp eller vad vårt syfte är. Vi vill ha svar på det, så nu har jag och tre av mina vänner blivit uppskickade till Överstockholm för att leta efter Draken som efter att hon blev besegrad av S:t Göran kröp neråt till underjorden och nu ligger där och ser, hör och vet allt. Hon ska ge oss svar. Nu ska vi bara hitta platsen där vi kan få ställa henne våra frågor.
Överstockholm är stort och skrämmande. Vi har aldrig varit där. Vi måste hålla ihop. Vi flätar vårt garn till minnesband att sätta runt våra armar. Ett band för varje viktig händelse. När Draken gett oss svar kommer vi minnas vad varje band betyder. Vi packar proviant, varma kläder, ficklampor och garnnystan och ger oss iväg... Jag, Igen, Täcket och en annan vän jag redan hunnit glömma namnet på. Vi ger oss iväg för att återfå vårt kollektiva minne... Hoppas bara att vi sedan hittar tillbaka hem. Täcket, du fick väl med dig kartan?
På Fjäderholmarna, till exempel, tillverkas de allra skönaste bolster och kuddar av änglafjädrar. Sover du med ett sådant i sängen vaknar du alltid utvilad utan spänningar i kroppen. Men vad de flesta blundar för är att en gång i tiden fångades en ängel in och hen plockades skrikande av smärta på alla sina fjädrar, en fjäder i taget för att bibehålla högsta kvalitet. Nu har hen bara två skelettstumpar kvar av sina vingar och apatiskt fastspänd i en maskin som styr hens arm att plocka de andra änglar som fångas in. Det finns verkligen en bra marknad för Änglainfångarna som säljer änglarna dyrt till Fjäderholmarna.
Från Telefonplans stora växel kan man ringa till vem som helst när som helst även om du inte vet numret till den, eller om den har glömt sin mobiltelefon. Det är bara att ringa till ett föremål i närheten, som kaffekoppen på personens skrivbord, gaffeln han äter sin lunch med eller bordsgrannens slips. Från Telefonplan kan man även ringa till Överstockholm, men det är en väldigt skrapig linje.
Gröna lund har en mörk baksida till skrattet, glädjen och förtjusningen. Här finns även de ungdomar som en gång spirade i tron att natten ännu var ung och framtiden deras. Idag är de kvar, gamla och grå. De minns den skinande glädjekicken och strävar idag för att återuppleva den. De driver runt där, drivna av längtan efter glädjen, försöker desperat ha kul, åker attraktion efter attraktion. Några har anställts av Cirkusdirektören, jobbar och sliter för betalningen att få åka ett åk i fritt fall.
På Riksarkivet arkiveras alla Understockholms framtider. Framtidsutsikterna visas i fönstren, de bränns fast på glasplåtar som monteras i fönstrena och kan beskådas inifrån. Chefshistorikern blir alltmer transparent eftersom hon tillbringar så mycket tid i framtiden. Hennes medhjälpare kallar henne ibland chefshysterikan, hon oroar sig så mycket för alla framtider. Ibland lånar hon in medhjälpare från framtiden, hon tar lite av den personens framtid, men inte så mycket så att de rubbar helheten så länge hon lämnar tillbaks dem i tid. Det är inte troligt att detta beteende skulle sanktioneras från annat håll om det kom ut, men med så mycket framtid och så begränsade resurser, vad kan man göra?
Själv heter jag Cykla. Jag tillhör Sökarna. Egentligen vet jag inte så mycket om ovanstående, jag vet faktiskt inte ens varför jag själv existerar. Någon gång har någon berättat att jag och de andra sökarna är alla de foster som inte fått komma till världen för att vi blev aborterade eller att den mamma vi skulle ha haft fick missfall. Men detta minns inte jag. Ingen minns det, vi har helt förlorat vårt kollektiva minne. Vi minns vad vi heter och vilka våra vänner är, och vi minns det endast för att vi varje morgon talar om det för varandra. Vår Föderskas enda uppgift är att ge oss livet, hon ger oss under tystnad stor tröst och kärlek, men vi är utlämnade åt varandra för att lära oss hur man lever. Vi har uppfostrat varandra och är helt beroende av varandra för att känna oss trygga.
En gång i tiden försvann våra ledare. Var det när vi levde eller var det långt innan? Vi minns inte. Vi minns inte varför vi är en grupp eller vad vårt syfte är. Vi vill ha svar på det, så nu har jag och tre av mina vänner blivit uppskickade till Överstockholm för att leta efter Draken som efter att hon blev besegrad av S:t Göran kröp neråt till underjorden och nu ligger där och ser, hör och vet allt. Hon ska ge oss svar. Nu ska vi bara hitta platsen där vi kan få ställa henne våra frågor.
Överstockholm är stort och skrämmande. Vi har aldrig varit där. Vi måste hålla ihop. Vi flätar vårt garn till minnesband att sätta runt våra armar. Ett band för varje viktig händelse. När Draken gett oss svar kommer vi minnas vad varje band betyder. Vi packar proviant, varma kläder, ficklampor och garnnystan och ger oss iväg... Jag, Igen, Täcket och en annan vän jag redan hunnit glömma namnet på. Vi ger oss iväg för att återfå vårt kollektiva minne... Hoppas bara att vi sedan hittar tillbaka hem. Täcket, du fick väl med dig kartan?
Färg
Jag känner att jag har blivit mer färgglad, så då tyckte jag att även min blogg skulle få bli det. :)
Det är så roligt att Du läser min blogg, det gör mig glad och varm. Jag blir ju nyfiken på dina tankar om mina tankar och uppskattar verkligen om du lämnar en kommentar på inläggen.
Tack för att du är här!
Det är så roligt att Du läser min blogg, det gör mig glad och varm. Jag blir ju nyfiken på dina tankar om mina tankar och uppskattar verkligen om du lämnar en kommentar på inläggen.
Tack för att du är här!
måndag 20 september 2010
Meet my new girlfriend-week: #New girlfriend 2
(Läs gärna #New girlfriend 1 först, se föregående inlägg nedan)
Imorgon ska jag hem till Andreas, min bästa bästa vän och tillika min före detta sambo. Han har bjudit mig och fyra andra av sina närmaste vänner på middag, för att vi ska få träffa hans nya flickvän som vanligtvis bor i Danmark. De har alltså ett distansförhållande och det har inte varit helt lätt för henne att hantera att Andreas är så god vän med sitt ex. Jag föreslog då den här middagen så att hon får träffa mig och får se att jag inte är något hot mot deras relation och för att avdramatisera det hela så tyckte jag att det vore en god idé att ha med resten av vårt kärngäng.
Ibland kan man uppleva att man är i något slags underläge när man ska träffa sitt ex nya partner, speciellt om man är den som blivit lämnad. Men så är det verkligen inte nu. Jag och Andreas har en väldigt stark vänskap, som vi jobbat hårt för att etablera och jag fick väldigt tidigt i vårt förhållande även en egen nära relation med hans bästa vänner, så vi som ses imorgon är verkligen ett rätt tajt gäng och det är vi som ska välkomna henne.
Hela syftet med middagen är för mig att få den nya tjejen att känna sig välkommen och att visa att jag är en bra person som hon inte ska känna sig hotad av. Hon vet att Andreas lägenhet även har varit mitt hem, hon vet att jag ibland lånar den och att det händer att jag sover på soffan när jag sena kvällar inte tar mig hem till landet och jag kan verkligen förstå att hon inte är helt bekväm med det.
Eftersom lägenheten har varit mitt hem är det en plats som jag känner mig trygg på. Jag hittar överallt i alla skåp, när jag är där tar jag vad jag vill ha i skafferiet, behöver jag ta en dusch hämtar jag bara en handduk i sovrummet, ja, jag känner mig helt enkelt hemma där. Inte konstigt alls. Och inte ett dugg känslomässigt jobbigt för mig, utan bara skönt. Men imorgon måste jag ju hålla i mig lite. Det kan ju med stor sannolikhet hända att hon tycker det känns jobbigt om hon märker hur hemma jag känner mig där. Jag måste se till att bara vara gästen imorgon. Imorgon är det Andreas och hon som bjuder på middag. Jag måste verkligen känna in om det ens är ok att hjälpa till med disken. Om hon letar efter något så ska jag inte tipsa henne om vart det står. Jag ska bara vara en av vännerna som är där och hon ska vara värdinnan.
Jag förväntar mig att det även här kommer kännas lite ovant för mig. Plötsligt har någon annan även här övertagit den roll som jag hade förut. Fast här tror jag inte att det blir känslomässigt förvirrat, för jag har redan hunnit vara så mycket i den här lägenheten i min roll som bara vän. Men visst kommer det kännas lite ovant att för första gången sedan vi bröt vårt förhållande faktiskt se honom pussa en annan tjej. Det kommer inte att kännas jobbigt eller obekvämt, det stadiet är jag och Andreas förbi för längesedan, bara ovant.
Jag undrar vem hon är, hur hon är och hur hon ser ut. Jag hoppas att hon är trevlig och att hon går bra ihop med mig och med de andra av Andreas nära vänner. Det tror jag, han brukar ha bra smak när det gäller vem han vill umgås med. Och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att få henne att känna sig välkommen i gänget och anstränga mig för att inte visa henne var hon kan hitta nya disktrasor... Om hon inte uttryckligen ber mig om hjälp....
Imorgon ska jag hem till Andreas, min bästa bästa vän och tillika min före detta sambo. Han har bjudit mig och fyra andra av sina närmaste vänner på middag, för att vi ska få träffa hans nya flickvän som vanligtvis bor i Danmark. De har alltså ett distansförhållande och det har inte varit helt lätt för henne att hantera att Andreas är så god vän med sitt ex. Jag föreslog då den här middagen så att hon får träffa mig och får se att jag inte är något hot mot deras relation och för att avdramatisera det hela så tyckte jag att det vore en god idé att ha med resten av vårt kärngäng.
Ibland kan man uppleva att man är i något slags underläge när man ska träffa sitt ex nya partner, speciellt om man är den som blivit lämnad. Men så är det verkligen inte nu. Jag och Andreas har en väldigt stark vänskap, som vi jobbat hårt för att etablera och jag fick väldigt tidigt i vårt förhållande även en egen nära relation med hans bästa vänner, så vi som ses imorgon är verkligen ett rätt tajt gäng och det är vi som ska välkomna henne.
Hela syftet med middagen är för mig att få den nya tjejen att känna sig välkommen och att visa att jag är en bra person som hon inte ska känna sig hotad av. Hon vet att Andreas lägenhet även har varit mitt hem, hon vet att jag ibland lånar den och att det händer att jag sover på soffan när jag sena kvällar inte tar mig hem till landet och jag kan verkligen förstå att hon inte är helt bekväm med det.
Eftersom lägenheten har varit mitt hem är det en plats som jag känner mig trygg på. Jag hittar överallt i alla skåp, när jag är där tar jag vad jag vill ha i skafferiet, behöver jag ta en dusch hämtar jag bara en handduk i sovrummet, ja, jag känner mig helt enkelt hemma där. Inte konstigt alls. Och inte ett dugg känslomässigt jobbigt för mig, utan bara skönt. Men imorgon måste jag ju hålla i mig lite. Det kan ju med stor sannolikhet hända att hon tycker det känns jobbigt om hon märker hur hemma jag känner mig där. Jag måste se till att bara vara gästen imorgon. Imorgon är det Andreas och hon som bjuder på middag. Jag måste verkligen känna in om det ens är ok att hjälpa till med disken. Om hon letar efter något så ska jag inte tipsa henne om vart det står. Jag ska bara vara en av vännerna som är där och hon ska vara värdinnan.
Jag förväntar mig att det även här kommer kännas lite ovant för mig. Plötsligt har någon annan även här övertagit den roll som jag hade förut. Fast här tror jag inte att det blir känslomässigt förvirrat, för jag har redan hunnit vara så mycket i den här lägenheten i min roll som bara vän. Men visst kommer det kännas lite ovant att för första gången sedan vi bröt vårt förhållande faktiskt se honom pussa en annan tjej. Det kommer inte att kännas jobbigt eller obekvämt, det stadiet är jag och Andreas förbi för längesedan, bara ovant.
Jag undrar vem hon är, hur hon är och hur hon ser ut. Jag hoppas att hon är trevlig och att hon går bra ihop med mig och med de andra av Andreas nära vänner. Det tror jag, han brukar ha bra smak när det gäller vem han vill umgås med. Och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att få henne att känna sig välkommen i gänget och anstränga mig för att inte visa henne var hon kan hitta nya disktrasor... Om hon inte uttryckligen ber mig om hjälp....
Meet my new girlfriend-week: #New girlfriend 1
Det har varit en bra helg i Västerås. Trevliga all-night-long-fester både fredag och lördag och två nya vänner som bjöd på fina samtal, te och massage. Det enda som grumlade min njutning lite var att jag blev förvirrad över min roll som E:s vän.
Senast jag var i Västerås och i den där träningslokalen hade jag och E en relation. Det var den relationen som var hela anledningen till att jag hängde där. Jag satt med min dator eller en bok och väntade medan de tränade och när de hade tränat klart tog jag E i handen och vi tog en promenad hem till honom. Där satt vi och åt knäckemackor med kaviar och när vi la oss i sängen var vi nakna sånär som på sockor, eftersom vi båda frös om fötterna. Vi tog promenader, höll om varandra och luktade på varandras nytvättade hår. Det var en fin tid och vi utforskade relationen i fyra månader innan vi i juli gemensamt bestämde oss för att avsluta den eftersom det inte fanns tillräckligt starka känslor från E:s håll och även om han hade haft det så kunde jag själv egentligen inte se någon fortsättning efter sommaren pga olika inte så väl fungerande omständigheter.
När jag nu i helgen återigen befann mig i träningslokalen hamnade jag i en känsla av att inget var förändrat sedan jag var där senast, i maj. Det kändes som att jag fortfarande var i en relation med E. Inte så att vi betedde oss som om vi var det, inte alls. Det var bara i mig. Som att själva lokalen fick mig att känslomässigt associera till hur det kändes under våren och jag kunde inte riktigt skilja på nu och då. Vilket såklart var ytterst förvirrande. Skillnaden nu mot då är för det första såklart att jag och E bara är vänner och verkligen bara vill vara vänner och för det andra att jag under sommaren har utvecklat en nära relation även till alla de andra i gruppen och jag känner mig verkligen hemma med dem och som en i familjen. Samma relation till dem alla liksom, inte bara "tjejen som E har en relation med".
Nu har E ganska nyligen träffat en tjej, jag vet inte vad det blir eller hur de känner för varandra, det är inte heller något jag ska spekulera eller skriva om här. Men hon var med i helgen och det påverkade mig mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Jag är såklart jätteglad för hans skull, jag är inte alls arg eller svartsjuk, men att hon var där gjorde mig förvirrad. Plötsligt fanns det någon annan som satt och läste medan de tränade, någon annan som tog honom i handen när de gick hem, någon annan i samma roll som jag hade haft under våren och som jag känslomässigt plötsligt och oväntat kände att jag var kvar i. Svårt att förklara det här. Jag kände inte att jag var kär i E, jag bara kände det som att jag plötsligt var tillbaka i den tid då vi hade en relation. Det hade känts helt naturligt att hjälpa till att köra ut folk när festen var slut och sedan ta honom om midjan och promenera hem. Mitt intellekt protesterade såklart hej vilt, jag har ju inte varit tillsammans med E på drygt två månader och dessutom har jag efter det träffat en annan kille som jag tycker mycket om. Det var bara så ovant att inte ha den rollen, på just den här platsen i just den här staden. Jag var tvungen att försöka sortera tankarna och känslorna.
Så mitt i allt det roliga har jag fått jobba med att känslomässigt hitta min nya roll i detta sammanhang. Att känslomässigt förstå att jag förutom den fantastiskt sköna rollen som god vän till alla i gruppen inte längre också är "Lisa, tjejen som E träffar". Just den sistnämnda rollen har ju faktiskt någon annan tagit och jag har ju för längesedan lämnat den ifrån mig. Skumt då att kroppen inte riktigt fattade det. Riktigt weird känsla...
Nu var det första gången jag var här, sedan vi var tillsammans, så allt kändes ovant. Jag tror att nästa gång jag kommer hit, så kommer det där ha släppt...
Senast jag var i Västerås och i den där träningslokalen hade jag och E en relation. Det var den relationen som var hela anledningen till att jag hängde där. Jag satt med min dator eller en bok och väntade medan de tränade och när de hade tränat klart tog jag E i handen och vi tog en promenad hem till honom. Där satt vi och åt knäckemackor med kaviar och när vi la oss i sängen var vi nakna sånär som på sockor, eftersom vi båda frös om fötterna. Vi tog promenader, höll om varandra och luktade på varandras nytvättade hår. Det var en fin tid och vi utforskade relationen i fyra månader innan vi i juli gemensamt bestämde oss för att avsluta den eftersom det inte fanns tillräckligt starka känslor från E:s håll och även om han hade haft det så kunde jag själv egentligen inte se någon fortsättning efter sommaren pga olika inte så väl fungerande omständigheter.
När jag nu i helgen återigen befann mig i träningslokalen hamnade jag i en känsla av att inget var förändrat sedan jag var där senast, i maj. Det kändes som att jag fortfarande var i en relation med E. Inte så att vi betedde oss som om vi var det, inte alls. Det var bara i mig. Som att själva lokalen fick mig att känslomässigt associera till hur det kändes under våren och jag kunde inte riktigt skilja på nu och då. Vilket såklart var ytterst förvirrande. Skillnaden nu mot då är för det första såklart att jag och E bara är vänner och verkligen bara vill vara vänner och för det andra att jag under sommaren har utvecklat en nära relation även till alla de andra i gruppen och jag känner mig verkligen hemma med dem och som en i familjen. Samma relation till dem alla liksom, inte bara "tjejen som E har en relation med".
Nu har E ganska nyligen träffat en tjej, jag vet inte vad det blir eller hur de känner för varandra, det är inte heller något jag ska spekulera eller skriva om här. Men hon var med i helgen och det påverkade mig mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Jag är såklart jätteglad för hans skull, jag är inte alls arg eller svartsjuk, men att hon var där gjorde mig förvirrad. Plötsligt fanns det någon annan som satt och läste medan de tränade, någon annan som tog honom i handen när de gick hem, någon annan i samma roll som jag hade haft under våren och som jag känslomässigt plötsligt och oväntat kände att jag var kvar i. Svårt att förklara det här. Jag kände inte att jag var kär i E, jag bara kände det som att jag plötsligt var tillbaka i den tid då vi hade en relation. Det hade känts helt naturligt att hjälpa till att köra ut folk när festen var slut och sedan ta honom om midjan och promenera hem. Mitt intellekt protesterade såklart hej vilt, jag har ju inte varit tillsammans med E på drygt två månader och dessutom har jag efter det träffat en annan kille som jag tycker mycket om. Det var bara så ovant att inte ha den rollen, på just den här platsen i just den här staden. Jag var tvungen att försöka sortera tankarna och känslorna.
Så mitt i allt det roliga har jag fått jobba med att känslomässigt hitta min nya roll i detta sammanhang. Att känslomässigt förstå att jag förutom den fantastiskt sköna rollen som god vän till alla i gruppen inte längre också är "Lisa, tjejen som E träffar". Just den sistnämnda rollen har ju faktiskt någon annan tagit och jag har ju för längesedan lämnat den ifrån mig. Skumt då att kroppen inte riktigt fattade det. Riktigt weird känsla...
Nu var det första gången jag var här, sedan vi var tillsammans, så allt kändes ovant. Jag tror att nästa gång jag kommer hit, så kommer det där ha släppt...
lördag 18 september 2010
Idag behöver jag...
Det regnar i Västerås och jag är så trött, somnade inte förrän halv sex i morse. Det var så många tankar som snurrade i huvudet och jag fick en släng av lakansskräck. Men det blir nog en bra dag idag, jag och Adina ska hälsa på hos Tommy och Jorunn, något som jag verkligen ser fram emot. :) De verkar vara så varma och goa människor och ett möte med varma och goa människor är precis vad jag behöver just nu....
Kvällens insikt.:
Vissa händelser ikväll påverkade mig lite mer än jag trodde att de skulle göra....
Jag måste hitta min nya roll i det här sammanhanget. Omständigheterna har förändrats och rent intellektuellt vet jag min nya roll, hur jag ska förhålla mig till det som sker och var min plats i gruppen är, men det har inte helt och hållet gått igenom i kroppen. Ska jobba på det...
Jag måste hitta min nya roll i det här sammanhanget. Omständigheterna har förändrats och rent intellektuellt vet jag min nya roll, hur jag ska förhålla mig till det som sker och var min plats i gruppen är, men det har inte helt och hållet gått igenom i kroppen. Ska jobba på det...
fredag 17 september 2010
Ett kärt återseende och ett kärt nyseende
Ikväll är jag i Västerås, på TRiXarnas förfest till Västerås Kulturnatta som är imorgon. Så himla fint att träffa dem alla igen, efter att ha hängt så intensivt med dem under hela sommaren. De blev verkligen min sommarfamilj och det var dem jag syftade på i mitt förra inlägg då jag skrev : "var tog alla vägen?".
Jag älskar verkligen de här människorna. Och nu ska jag vara här hela helgen. Tjohoo! Sova på Johans köksgolv och imorgon ha mysigt häng. Wow.. jag är bara uppfylld av kärlek just nu. Det är en skön känsla att ha i kroppen. Jag sitter uppe på kontoret och nedanför spiraltrappan sitter alla andra, dricker te, öl, läsk och drinkar, vad som nu passar dem bäst. Om en stund ska Alexandra och Jeanette göra ett ringnummer och jag känner att jag är hemma här. Tack vare vårt intensiva umgänge i somras, då vi verkligen lärde känna varandra så känner jag att jag bara kan vara här, och att jag är välkommen. Fina fina, för mig nya vänner.
Imorgon kväll, under Kulturnatta, ska Johan och Erik repellera nerför Västerås Klocktorn. Det är typ 70 meter högt. De ska repellera samtidigt som klockorna (som är sjukt ostämda) spelar något nykomponerat stycke kvällen till ära. Dessutuom blir det en del pyroteknik. Jag tror det blir ett väldigt fint nummer, men jag kommer be till högre makter att repen verkligen sitter fast. Jag litar ju på killarna, såklart, men.. ändå..
Presenten
Nu ska jag ner till festen igen, sjunga en sång, prata med folk och kramas. Hurra!
Jovisst ja! Jag har också fått två helt nya vänner. Eller nya och nya.. nya irl i alla fall. Tommy och Jorunn. Vi har en massa gemensamma vänner och har haft varandra på Facebook i ungefär ett år och har där haft ganska nära kontakt. Och ikväll fick jag äntligen träffa Tommy som också är här. Verkligen superkul! Han gav mig en present, ett jättefint brickbandskit. Jorunn har på grund av att hon genomgått cellgiftbehandlingar inte kunnat åka ner till Gotland i år, som hon brukar och det visade sig att hon uppskattat mina frekventa statusuppdateringar under sommaren och att det har känts som om hon nästan var där själv.
Tänk att mitt egna behov av att få tala om för världen hur mina dagar ser ut, kan ha gett någon annan något bra. Och så fint att tala om det för mig genom en liten present! Hurra för fina, varma människor.
Imorgon ska jag hem till dem och fika. Ytterligare två fina, för mig nya vänner... <3
Jag älskar verkligen de här människorna. Och nu ska jag vara här hela helgen. Tjohoo! Sova på Johans köksgolv och imorgon ha mysigt häng. Wow.. jag är bara uppfylld av kärlek just nu. Det är en skön känsla att ha i kroppen. Jag sitter uppe på kontoret och nedanför spiraltrappan sitter alla andra, dricker te, öl, läsk och drinkar, vad som nu passar dem bäst. Om en stund ska Alexandra och Jeanette göra ett ringnummer och jag känner att jag är hemma här. Tack vare vårt intensiva umgänge i somras, då vi verkligen lärde känna varandra så känner jag att jag bara kan vara här, och att jag är välkommen. Fina fina, för mig nya vänner.
Imorgon kväll, under Kulturnatta, ska Johan och Erik repellera nerför Västerås Klocktorn. Det är typ 70 meter högt. De ska repellera samtidigt som klockorna (som är sjukt ostämda) spelar något nykomponerat stycke kvällen till ära. Dessutuom blir det en del pyroteknik. Jag tror det blir ett väldigt fint nummer, men jag kommer be till högre makter att repen verkligen sitter fast. Jag litar ju på killarna, såklart, men.. ändå..
Presenten
Nu ska jag ner till festen igen, sjunga en sång, prata med folk och kramas. Hurra!
Jovisst ja! Jag har också fått två helt nya vänner. Eller nya och nya.. nya irl i alla fall. Tommy och Jorunn. Vi har en massa gemensamma vänner och har haft varandra på Facebook i ungefär ett år och har där haft ganska nära kontakt. Och ikväll fick jag äntligen träffa Tommy som också är här. Verkligen superkul! Han gav mig en present, ett jättefint brickbandskit. Jorunn har på grund av att hon genomgått cellgiftbehandlingar inte kunnat åka ner till Gotland i år, som hon brukar och det visade sig att hon uppskattat mina frekventa statusuppdateringar under sommaren och att det har känts som om hon nästan var där själv.
Tänk att mitt egna behov av att få tala om för världen hur mina dagar ser ut, kan ha gett någon annan något bra. Och så fint att tala om det för mig genom en liten present! Hurra för fina, varma människor.
Imorgon ska jag hem till dem och fika. Ytterligare två fina, för mig nya vänner... <3
torsdag 16 september 2010
Bubblan är lämnad...
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här sommaren. Sommaren som nu hunnit gå över i sensommar och som nu bjuder på regn och höstiga vindar. Jag är så uppfylld av olika känslor att jag knappt kan sätta ord på det. Den första juni åkte jag till Gotland för att under tre månader jobba med Medeltidsveckan. Jag har lärt känna en massa fantastiskt fina människor, delvis människor som jag aldrig förut hade träffat, delvis människor som jag bara kände lite grann tidigare och som jag nu fått en nära vänskap med.
Jag har under sommaren levt i en sån där berömd bubbla, som man liksom går helt in i och bara är närvarande i. Det har varit helt och hållet fantastiskt. Nu, när bubblan är slut känner jag saknad och ensamhet men också stor värme och tacksamhet. Så många sköna minnen från stunder med glada skratt, fina samtal, sånger på Kapitelhusgården, TRiXarnas glädje när jag kom med nybakade bullar i precis rätt ögonblick, frisbee med pizzakartoner, mackkastning på stranden, de oändligt vackra solnedgångarna, utflykterna i beachbuggyn, kanotturerna från Gangvide till Närsakar...
När jag har umgåtts så intensivt med ett gäng och när sedan alla plötsligt sprids vind för våg så blir det alltid en tomhetskänsla i mig. Jag undrar vart alla tog vägen. Jag vill tillbaka till tillvaron och sammanhanget där vi alla fanns. Jag vill tillbaka till bubblan som inte finns kvar. De senaste veckorna har jag känt mig ganska vilsen och har inte riktigt vetat vart jag hör hemma,sammanhanget jag var i existerar ju inte längre.
Jag funderade på om jag skulle vara kvar på Gotland eller åka hem till Stockholm och bestämde mig till slut, så för några dagar sen kom jag tillbaka till mitt lilla lugna rum hos min gudmor på Färingsö. Vilsenheten börjar släppa, jag kommer sakta in i min "gamla vanliga lunk", träffar mina "gamla vanliga vänner" och kan ägna mig åt mina "gamla vanliga intressen"... Det är nog här jag ska vara nu. I alla fall tills något annat jag vill göra dyker upp framför näsan på mig.
TACK alla ni fina som gjorde min sommar till det den blev. Den lever för alltid i mig som en av mina absolut bästa upplevelser. <3
Jag har under sommaren levt i en sån där berömd bubbla, som man liksom går helt in i och bara är närvarande i. Det har varit helt och hållet fantastiskt. Nu, när bubblan är slut känner jag saknad och ensamhet men också stor värme och tacksamhet. Så många sköna minnen från stunder med glada skratt, fina samtal, sånger på Kapitelhusgården, TRiXarnas glädje när jag kom med nybakade bullar i precis rätt ögonblick, frisbee med pizzakartoner, mackkastning på stranden, de oändligt vackra solnedgångarna, utflykterna i beachbuggyn, kanotturerna från Gangvide till Närsakar...
När jag har umgåtts så intensivt med ett gäng och när sedan alla plötsligt sprids vind för våg så blir det alltid en tomhetskänsla i mig. Jag undrar vart alla tog vägen. Jag vill tillbaka till tillvaron och sammanhanget där vi alla fanns. Jag vill tillbaka till bubblan som inte finns kvar. De senaste veckorna har jag känt mig ganska vilsen och har inte riktigt vetat vart jag hör hemma,sammanhanget jag var i existerar ju inte längre.
Jag funderade på om jag skulle vara kvar på Gotland eller åka hem till Stockholm och bestämde mig till slut, så för några dagar sen kom jag tillbaka till mitt lilla lugna rum hos min gudmor på Färingsö. Vilsenheten börjar släppa, jag kommer sakta in i min "gamla vanliga lunk", träffar mina "gamla vanliga vänner" och kan ägna mig åt mina "gamla vanliga intressen"... Det är nog här jag ska vara nu. I alla fall tills något annat jag vill göra dyker upp framför näsan på mig.
TACK alla ni fina som gjorde min sommar till det den blev. Den lever för alltid i mig som en av mina absolut bästa upplevelser. <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)