Min Farmor

 

FARMOR

Ålder: 91,5

Min Farmor. Karin Inez Konstance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårat och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...

Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka, på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.

Hennes hus var fullt av saker, från källare till vind, väldigt praktiskt, för vad man än behövde låna, till en fest, en pjäs eller ett lajv så fanns det där och varje födelsedag och julafton stod det i hennes gröna köksskåp ett litet kuvert med en rätt stor slant i. Ett till varje barnbarn.

Nu är min farmor gammal. Väldigt gammal, faktiskt. De senaste åren har hon vid höbärgningstid sorgset tittat ut på fälten och berättat att hon är ledsen över att hon inte längre kan vara med. Att kroppen inte längre orkar jobba. Hon som alltid har arbetat. Och inuti sig känner hon sig ju fortfarande ung.

I våras ramlade hon i badrummet av vad vi tror var en liten stroke. Hon åkte in på sjukhus och fick sedan inte komma hem igen. Nu bor hon på ett servicehem, där hon får mat, varma ord av undersköterskorna och sällskap av andra gamla tanter och gubbar. Jag var där igår. Hela sommaren har jag mått lite dåligt av att jag inte kunnat hälsa på henne, då jag varit på Gotland, så det var skönt att äntligen få knacka på hennes dörr.

Det är så sorgligt att se henne så gammal. Stroken har gjort att hon inte pratar lika mycket som hon brukar. Hon säger faktiskt inte så mycket alls. Hon känner igen mig, vet vem jag är, men minns inte riktigt om hon ätit middag. Frågar man henne något tar det ganska lång tid innan hon svarar. När hon kom till hemmet vägde hon 42 kilo, späd som ett barn, men nu har hon tack vare god omvårdnad gått upp till 48. Det syns. Även om kindernas svullnad mest beror på kortison.

Vi tar en långsam promenad runt byggnaden. Jag frågar hur det är med ryggen som plågat henne i flera år. Den känner hon inte av längre. Jag hjälper henne bromsa rullatorn i nerförslutningen innan vi går in igen.

Hon envisas med att gång på gång säga att jag själv ska äta de flesta av bullarna jag tagit med mig, men jag säger att det är ju hennes och jag njuter av att se hennes hand i bullpåsen som plockar upp en ny att stoppa i munnen så fort hon svalt den sista biten av den hon just ätit upp. Men det går långsamt. Allt går så långsamt.

Jag saknar våra samtal, jag saknar hennes berättelser om livet. Jag sörjer att hon, oavsett hur länge hon lever, oundvikligen som mest har några få år kvar. Men jag gläds, åh vad jag gläds åt att hon har fått vara med så länge och att hon fortfarande är här. Finaste finaste Farmor. Du finns och kommer alltid att finnas i mitt hjärta, som en av de få personer som betytt allra allra mest för mig under mitt liv.

Jag älskar dig. Och jag älskar att se ditt leende när du tackar mig för att jag kom och hälsade på och när du säger att du hoppas att jag snart ska komma igen... <3