Brev till Lakansskräcken

Hej Lakansskräcken!

Hur är det med dig? Det var ett tag sen vi sågs. Inte för att jag har saknat dig särskilt mycket, när du är här blir mitt liv lite rörigare, lite sämre och lite tröttare. Du påverkar mig rätt negativt. Du ser till att jag inte stänger av datorn, att jag planlöst surfar omkring, utan någon mening. Du får mig att känna att det är jobbigt att gå och lägga sig? Vad är grejen? Att sova är ju skönt?! Det hade varit mycket bättre för mig om jag hade fått krypa ner i sängen nu och sluta ögonen? Det är faktiskt inte OK att komma in så här och bara köra över mitt välmående, bara för att jag haft en helg som varit känslomässigt omtumlande och som har inneburit att jag totalt vänt på dygnet pga ofrivilligt grubblande ena natten och fantastiskt rolig helnattsfest den andra natten.

Och med det skrivet så inser jag plötsligt att jag faktiskt inte kan skylla det här på Lakansskräcken. Jag inser att Lakansskräcken inte ens kan tilltalas med Du. Det är faktiskt jag själv som låter mig påverkas av Lakansskräcken. Idag editerade jag informationen om mig själv här på bloggen och där står:
Man kan inte påverka alla händelser i livet, men man kan välja hur man hanterar dem.
Om jag inte stänger av datorn och lägger mig för att sova så att min morgondag ska bli bättre, så är det ju mitt eget val. Och inte fan tänker jag välja att jag ska få en ineffektiv dag imorgon som slutar med känslan att jag borde ha gjort det och det och det, men jag hann inte, för jag sov bort halva dagen. Speciellt inte som jag faktiskt har en del saker som leder till bättre saker om jag får dem gjorda imorgon. 

Ändå sitter jag fortfarande kvar här. Filar på mitt blogginlägg. Känner att det är svårt att stänga av och krypa ner. Jag är rädd för att jag ska ligga än åt det ena hållet, än åt det andra, att mina ögon ska vara stängda men inte kunna ge mig sömn. Jag är rädd för alla tankar som kan komma och alla bilder som kan flimra till framför mina ögon. Jag är rädd för dig, Lakansskräcken.

Fast när jag väl lagt mig och ändå inte kan somna, så är du ju inte kvar. Faktiskt. Det är bara nu du är här. Nu innan. Om jag väl lagt mig i lakanen och ändå inte kan somna, så är det ju i så fall något annat som tar över. Då är det Oro eller Ångest som tar över. Och då är du borta för ikväll. Skönt att reda ut det. Det innebär ju att jag från och med den sekund jag stänger av datorn slipper dig. Enkelt åtgärdat alltså. Om du bara kunde släppa taget dårå.. 

Ok. Nu. Jag väljer nu att inte låta dig hålla i mig längre. Nu skriver jag det sista och går sen och lägger mig. Så får jag deala med Oro och Ångest istället. Om de nu ens dyker upp. Det är faktiskt inte ens säkert. Så kanske, Lakansskräcken, har jag låtit dig hålla mig vaken helt i onödan. Godnatt.