Meet my new girlfriend-week: #New girlfriend 1

Det har varit en bra helg i Västerås. Trevliga all-night-long-fester både fredag och lördag och två nya vänner som bjöd på fina samtal, te och massage. Det enda som grumlade min njutning lite var att jag blev förvirrad över min roll som E:s vän.

Senast jag var i Västerås och i den där träningslokalen hade jag och E en relation. Det var den relationen som var hela anledningen till att jag hängde där. Jag satt med min dator eller en bok och väntade medan de tränade och när de hade tränat klart tog jag E i handen och vi tog en promenad hem till honom. Där satt vi och åt knäckemackor med kaviar och när vi la oss i sängen var vi nakna sånär som på sockor, eftersom vi båda frös om fötterna. Vi tog promenader, höll om varandra och luktade på varandras nytvättade hår. Det var en fin tid och vi utforskade relationen i fyra månader innan vi i juli gemensamt bestämde oss för att avsluta den eftersom det inte fanns tillräckligt starka känslor från E:s håll och även om han hade haft det så kunde jag själv egentligen inte se någon fortsättning efter sommaren pga olika inte så väl fungerande omständigheter.

När jag nu i helgen återigen befann mig i träningslokalen hamnade jag i en känsla av att inget var förändrat sedan jag var där senast, i maj. Det kändes som att jag fortfarande var i en relation med E. Inte så att vi betedde oss som om vi var det, inte alls. Det var bara i mig. Som att själva lokalen fick mig att känslomässigt associera till hur det kändes under våren och jag kunde inte riktigt skilja på nu och då. Vilket såklart var ytterst förvirrande. Skillnaden nu mot då är för det första såklart att jag och E bara är vänner och verkligen bara vill vara vänner och för det andra att jag under sommaren har utvecklat en nära relation även till alla de andra i gruppen och jag känner mig verkligen hemma med dem och som en i familjen. Samma relation till dem alla liksom, inte bara "tjejen som E har en relation med".

Nu har E ganska nyligen träffat en tjej, jag vet inte vad det blir eller hur de känner för varandra, det är inte heller något jag ska spekulera eller skriva om här. Men hon var med i helgen och det påverkade mig mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Jag är såklart jätteglad för hans skull, jag är inte alls arg eller svartsjuk, men att hon var där gjorde mig förvirrad. Plötsligt fanns det någon annan som satt och läste medan de tränade, någon annan som tog honom i handen när de gick hem, någon annan i samma roll som jag hade haft under våren och som jag känslomässigt plötsligt och oväntat kände att jag var kvar i. Svårt att förklara det här. Jag kände inte att jag var kär i E, jag bara kände det som att jag plötsligt var tillbaka i den tid då vi hade en relation. Det hade känts helt naturligt att hjälpa till att köra ut folk när festen var slut och sedan ta honom om midjan och promenera hem. Mitt intellekt protesterade såklart hej vilt, jag har ju inte varit tillsammans med E på drygt två månader och dessutom har jag efter det träffat en annan kille som jag tycker mycket om. Det var bara så ovant att inte ha den rollen, på just den här platsen i just den här staden. Jag var tvungen att försöka sortera tankarna och känslorna.

Så mitt i allt det roliga har jag fått jobba med att känslomässigt hitta min nya roll i detta sammanhang. Att känslomässigt förstå att jag förutom den fantastiskt sköna rollen som god vän till alla i gruppen inte längre också är "Lisa, tjejen som E träffar". Just den sistnämnda rollen har ju faktiskt någon annan tagit och jag har ju för längesedan lämnat den ifrån mig. Skumt då att kroppen inte riktigt fattade det. Riktigt weird känsla...

Nu var det första gången jag var här, sedan vi var tillsammans, så allt kändes ovant. Jag tror att nästa gång jag kommer hit, så kommer det där ha släppt...