Sista kvällen på vift

<-- Leonardo da Vinci under månen

Idag har jag haft en fantastisk vandring genom Milano. Det var varmt och soligt, jag gick i t-shirt och ändå svettades jag. Av någon konstig anledning kom sommarvärmen tillbaka, helt underbart, men typiskt nu när jag ska åka hem. ;) Det har ju bara varit ett par grader varmt här de senaste två veckorna.

Det var så skönt att gå runt alldeles ensam. Jag bor på hotell nu sista natten eftersom jag ska åka med flygbussen så tidigt imorgon bitti. Också det är skönt. Inte att åka tidigt alltså, men att bo själv. Jag är fantastiskt tacksam över att jag fick bo hos Federico, det var verkligen supermysigt, liksom det var supermysigt att innan dess bo hos Afra i Modena. Men det är faktiskt skönt att få vara lite själv också och det känns som en dröm att få komma hem imorgon. Få sova i min egen säng, få äta vad jag vill när jag vill och få träffa alla mina vänner.

Jag åkte iväg för att få distans till allt där hemma och det har jag verkligen fått. Det här har varit en väldigt bra resa, inte lätt alla dagar, men fantastisk om man ser till helheten. Jag har haft många bra samtal om livet, jag har fått nya insikter, fått nya vänner och har också lärt mig några nya maträtter. De möten som verkligen har betytt mycket för mig är mötena med Brent och Samira i Umbrien, Afra i Modena och slutligen mötet med Paola, Federicos mamma, i Pavia.

Paola och jag fick väldigt bra kontakt när jag bodde hos dem, trots att vi mestadels konverserade med hjälp av gester och skratt så gjorde vi oss alltid förstådda och under den veckan jag bodde där hittade vi på något sätt varandra. En dag visade hon mig runt i Pavia, hon tog med mig på konstutställning i slottet, vi gick på konditori och strosade runt i stan och fönstershoppade. Det där om att hon inte ville ta emot min hjälp, eftersom jag är gäst, lossnade också lite allt eftersom, jag fick åtminstone i lagom doser duka på och av bordet till måltiderna, men jag fick inte diska. En dag tackade hon mig skrattande för att jag fått hennes man att hjälpa till i köket och nickade mot Luigi som satt och rev ost. Sedan jag kom dit har Luigi vid ett flertal tillfällen hjälpt till med att riva ost, skära bröd och att plocka av och på matbordet, något som tydligen aldrig har hänt förut. Kanske kände han att han ville vara med och serva deras gäst, eller så fick han sig en tankeställare när han såg att gästen varje dag glatt hjälpte till lite grann.
Jag hoppas för Paolas skull att han fortsätter även nu efter att jag har åkt, jag såg hur mycket hon uppskattade det.

Min resa till Italien har som sagt varit fantastisk och har mycket väl fyllt sitt syfte. Nu ser jag fram emot att komma hem och hoppas jag kan och får behålla det lugn som min kropp har funnit här.

Arrividerci!

Kontraster...

Det är mycket roande att se skillnaderna mellan de tre olika personers hem som jag nu hunnit med att bo i på min resa i Italien. Kanske upplever jag skillnaderna extra starkt just därför att kontrasten är så stor.

Casa della Pace, ligger helt ensamt, ödsligt i bergen i vackra Umbrien. Bara kullar och lövskog runtomkring så långt ögat kan nå. Där lever man klimatsmart. Eller, klimartsmart är bara förnamnet. Där packar man diskmaskinen så full att den nästan ramlar framåt av tyngden innan man sätter igång den. För att spara energi och antal diskar. Där har man inte fler lampor tända samtidigt än absolut nödvändigt och elementen är det inte tal om att sätta igång. Men man kan tända en brasa. Sen är det bara att klä på sig mer kläder. Inredningen är sparsam och lantligt rustik och internetuppkopplingen är en hederlig gammal telefonmodemuppkoppling där det tar 3-4 minuter att ladda en sida. Handlar man handlar man det nödvändigaste och såklart så ekologiskt som möjligt. Man lagar god, genomtänkt vegetarisk mat minst två gånger om dagen och frukosten består av en stor tallrik yoghurt med müsli och frukter, eller mackor om man hellre vill ha det.

Under min sista helg på Casa della Pace kom en tjej som heter Afra dit, hon brukar tydligen vara där med jämna mellanrum för att varva ner. Supertrevlig tjej, 44 år gammal och ensamstående med två tonårssöner. Vi fick väldigt bra kontakt och jag liftade med henne till Modena där hon bor och hon erbjöd mig sovplats i sitt vardagsrum ett par dagar. Eftersom min ekonomi visats sig vara lite sämre än jag räknat med så tackade jag utan omsvep ja.


Afras moderna lägenhet är raka motsatsen mot Casa della Pace. Väggarna är färgstarkt målade i lila eller rött och det är trångt mellan möblerna. Jag märker att hon samlar på saker. Hon har en stor tv, flashiga lampor och rätt mycket grejer från Ikea. Här finns såklart bredband och det är inte så noga med hur många lampor som är tända på samma gång. Köket består av en del disk och några pizzakartonger. Man ser inte spisen. Jag försöker tänka mig att det beror på att hennes söner varit ensamma hemma hela helgen.

Redan i bilen förklarade hon för mig att hon inte lagar så mycket mat, tvärtemot hur de gör på Casa della Pace alltså, det blir mest pasta- och risrätter, eftersom hennes söner mest gillar det. (Är inte det också mat?) Dessutom kommer med jämna mellanrum hennes mamma förbi med lasagne och lite annat smått och gott att värma på i ugnen. Och visst står det en lasagne på bänken i köket när vi kommer hem.

Vi beställer pizzahemkörning till middag. (Den smakar för övrigt helt ljuvligt, flottig ost och fet salsiccia på får mig att gå i taket av njutning efter alla bönor, quinoa och rotfrukter jag ätit i två veckor) Högen med pizzakartonger på spisen växer.

Vi har använt tre stora pizzatallrikar och de är för stora för att ställas i diskmaskinen och när jag tänker diska dem med diskborste (det finns dock ingen sån, vad jag ser) säger Afra "No, no" och l ä g g e r dem ned i diskmaskinen. Två på den nedersta hyllan och en på den översta. Nu finns alltså tre tallrikar, ett par små skålar och 4 glas i diskmaskinen och hon sätter igång den.
Ja.. vad säger man, kontrasten gentemot Casa della Pace kan inte bli större. :)
Personligen vill jag packa diskmaskinen full, men inte överfull. Lagom är bäst.

Afra är en härlig person. Hon är öppen och glad, skrattar mycket och är fantastiskt gästvänlig. Hon är en modern mamma som själv sitter på internet nästan lika mycket som jag själv. Hon vill andra dagen jag är där laga middag och bjuda på något som jag aldrig smakat på förut och frågar om jag känner till tortellini, ravioli, pasta hit och pasta dit. Det gör jag förstås, vi har pasta i Sverige också. Hon kommer till slut på en rätt som jag faktiskt inte ätit. Hon städar i köket och bakar sen små minipitabröd i en speciell lagg på spisen. Dessa fyller man med t.ex. Prosciutto, salami, färskost, parmesan, mortadella eller örtkryddat ister, allt efter behag. Det var gott och jag njöt återigen hejdlöst av allt kött.
Sedan bjöd jag på svenska tunna pannkakor med grädde och den hjortronsylt jag hade över efter att ha bjudit på våfflor på Casa della Pace.

Jag var bara där i två nätter och vi kände båda två att det var lite för kort. Vi trivs bra tillsammans och fick en liten tår i våra ögon när vi skiljdes åt på Modenas tågstation.
Jag har bjudit över henne och hennes söner till Sverige i vår eller sommar. Hoppas vi ses igen då. Hursomhelst, jag har funnit en ny, fin vän. Och hennes söner är också sociala och trevliga. Inte alltid man möter tonåringar som är det.


Mitt tredje stopp är hos min vän Federico och hans föräldrar i Pavia utanför Milano. Jag har varit här en gång förut för några år sedan och jag märker att de är glada att se mig. De delar på ett hus med två lägenheter i, föräldrarna bor på undervåningen och Federico och hans farmor bor i varsin ände av lägenheten på övervåningen. Här är det högt i tak, möblerna är fina och robusta och här får man gärna ta sig ett bad i badkaret om man föredrar det framför att duscha.

Federicos mamma är en hyffsat späd kvinna, hon tar hand om sitt utseende och ser till att huset är välstädat. Hon vill också se till att gästen mår så bra som möjligt och kommer in med te på bricka till mitt rum, oroar sig för att jag fryser och stökar runt med element, jalusier och fönsterluckor. Hon ger mig handdukar och en badrock, frågar om allt är bra och är smått överambitiös, sådär att jag nästan får dåligt samvete av att vara där. Jag ler och nickar och försöker försäkra att jag har det bra. Jag är ju jättenöjd, har ett eget, stort rum och blir serverad jättegod mat. Men jag får inte hjälpa till. Jag frågade flera gånger första dagen, sa att jag är så glad att få bo här några dagar och att det bara är att säga till om det är något jag kan göra. Men den enda responsen jag får både från mamman och pappan är en blick som om de inte förstår vad jag säger. Så nu låter jag det vara. :)

Mamman lagar den goda maten som alltid består av flera rätter och tar sedan hand om disken. Pappan och Federico lämnar helt enkelt bordet efter lunchen eller middagen utan att ta undan efter sig. Det gör mig lite beklämd. Då vill jag ju såklart ännu mera hjälpa till, men, samtidigt så vill mitt genustänkande inte förstärka rollen om manligt kontra kvinnligt beteende. Och jag blir lite kluven. Så jag lyfter ut lite saker i köket och lämnar sedan till mamman att ta hand om disken. Hon verkar ju ändå inte vilja förstå att jag vill hjälpa till.

Frukost äter jag när jag själv känner att jag vaknat. När jag kommer ut i köket står det en blommig bricka med en tekopp på bordet. Federicos mamma är inte hemma, så hans pappa sätter på tevatten åt mig, jag tackar för hjälpen och säger att jag klarar mig bra. Han går tillbaka till sitt arbetsrum. Jag ser mig om i skåpen och i kylen. Ok, de äter inte yoghurt. Det finns inte heller något uppenbart pålägg, bara en massa förpackningar med kött och annat som antagligen ska användas till matlagning. Jag ser att det står ett paket veteskorpor på bordet och inser att det här inte är ett hem där de äter energigivande frukost, de lägger visst allt sitt krut på de övriga måltiderna. Jag gör mitt te och äter ett par skorpor och är glad över att jag vaknat sent så att det nog snart är dags för lunch...




Kontrasterna mellan mina tre olika bostäder här är påtaglig. Från en lantlig organisk gård med kalla stenväggar, via en helt vanlig förortslägenhet till ett mindre residens där man får försöka känna sig hemma i rollen som prinsessa.

Det här är en fantastisk resa. Men det ska bli skönt att komma hem på måndag och få sova i sin egen säng, få äta vad jag vill, när jag vill och att själv få packa min egen diskmaskin med precis lagom mycket disk...

Att tillåta mig vara alldeles lagom duktig...

Tisdag 13 oktober 2009

Nu har jag varit här en vecka. Känns på ett sätt som att jag varit här mycket längre. Under helgen var här en grupp italienare för ett seminarium om Krishnamurti, en guru som förespråkar att leva i nuet, att det förflutna inte finns längre mer än som minnen och att man typ inte kan planera för framtiden. Det var trevligt att ha lite fler folk i huset, de var trevliga och tyckte det var kul att prata med oss ickeitalienare. Dock fanns ingen som helst tid att vara i kyrkan, den var ständigt ockuperad.

Idag är solen tillbaka, de senaste dagarna har varit kalla och mulna, igår var det dessutom ett rejält åskväder under större delen av eftermiddagen. Nu är som sagt ljuset tillbaka, det är en vacker höstdag men det är lite kyla i luften. Den där högsommarvärmen som var mina första dagar här är som bortblåst, tror inte att jag får återse den heller…

Trots den vackra och harmoniska omgivningen brottas jag med en ganska obekväm känsla: känslan av att inte göra rätt. Santi är rätt extrem i sin övertygelse om att ta vara på naturens resurser så mycket det går och jag håller ju egentligen med honom. Jag tycker det är fantastiskt bra när man hushåller med vattnet, elen , odlar själv, köper närproducerat osv. Men jag går runt här och är rädd för att han inte ska tycka att jag gör tillräckligt. Det känns som att han kontrollerar hur jag gör allting för att se om jag tänker rätt.

Åh, det är så dumt, egentligen tror jag inte alls att han gör det, det är antagligen bara något som ligger i mig. Men han har påpekat vissa saker och gett mig/oss tips på hur man kan göra det ännu mer effektivt. Som att inte glömma skrapa ur all deg med slickepotten för att så lite som möjligt ska gå till spillo (jag tyckte faktiskt att jag lämnat kvar ytterst lite, men tydligen gick det att skrapa ännu mer) eller att skölja av sin tallrik i kallvatten, för annars ligger det ju kvar varmvatten i 4-5 meter rör som bara går till spillo sen eftersom det inte används och kallnar=kostnaden blir hög jämfört med vad man får ut av det. (Jag tänkte ju dessutom på det och använde inte varmt vatten, det var knappt ens ljummet, men tydligen så ska det vara riktigt kallt).

Det är som att jag låter mig själv få dåligt samvete så fort jag har datorn på, så fort jag sköljer av något innan jag ställer det i diskmaskinen (för han kanske vill spara på vattnet och hellre ställer in oavsköljda tallrikar i diskmaskinen), osv.. Jag trivs bättre de stunder han inte är hemma, då behöver jag inte tänka på sånt, för han märker det ändå inte. Dessutom så har jag inte talat om att jag köpte salsiccia och salami som jag nu i hemlighet gömmer i hans stora kyl i källaren. Kanske skulle han ta illa upp om det ligger kött i hans supervegetariska kyl. Men jag vet ju inte. Antagligen borde jag fråga. Men jag fegar. ;)

Så nu brottas jag med min vilja att göra rätt från början och visa mig duktig, att jag minsann redan är en god människa och tänker på allt sånt (höga krav på mig själv) och försöker att inte visa det jag känner utåt, utan låter min starka självkänsla svälja stoltheten och istället ta in och lära mig mer om hur man kan göra. Det är väl bra? Men ändå grämer jag mig varje gång jag inte tänkte på det sättet eller inte gjorde det tillräckligt noggrant, speciellt när jag faktiskt tänkt på det, men inte tillräckligt extremt då… tydligen…

Jag måste komma bort från den här känslan, jag kan ju inte gå här i tio dagar till och känna mig stressad och obekväm, det är verkligen inte därför jag är här. Jag får helt enkelt bara försöka ta det för vad det är och inte göra någon stor grej av det. Vad spelar det egentligen för roll i det långa loppet om en gubbe i de italienska bergen inte tycker att jag är lika noggrann som han själv när det gäller miljövänlighet?

För jag är ingen stor miljöbov, det finns de som inte alls tänker på att spara energi och att gå till återvinningen varje vecka. Jag har länge haft en vilja och drivkraft att ta hand om vår jord och jag har trots allt lärt mig en några extra bra grejer jag kan fortsätta med när jag kommer hem och det är ju faktiskt egentligen bara bra…

Förresten, vi skördade druvorna på baksidan av huset idag och nu kokar vi druvsaft.
Alltså har jag det fortfarande rätt bra, såklart. :)

Reseberattelse onsdag 7 oktober 2009

Gårdagen var lite omtumlande för mig. En ganska stor del av dagen kände jag mig rastlös och längtade hem. Fan! Varför skulle jag känna så redan första dagen? Jag blev lite orolig över hur jag skulle klara av de resterande två och en halv veckorna på denna ödsliga plats. Men jag försökte lugna mig med att den känslan antagligen går över om några dagar. Jag behöver bara landa här.

När man är på en vacker plats är det fint att kunna dela den med någon man tycker om och det blev så påtagligt att jag var ensam här utan denna någon. En sorglig känsla som jag försöker bli av med. Jag behöver göra den här resan till bara min egen och förstå och trivas med att det är så.

I morse vaknade jag med en betydligt bättre känsla i kroppen. Att solen sken med högsommarvärme gjorde ju inte att jag mådde sämre. Mina arbetsuppgifter för dagen var att tillsammans med Misa bädda 7 stycken sängar i gästrummen. Alltså inte särskilt betungande. Eftermiddagen ägnade jag åt att ligga i en solstol och lyssna på ljudbok och efter en sen lunch så hängde Brent med mig in i yogasalen för att köra ett fridanspass. Yogasalen är byggd inne i det enda rummet i en liten gammal kyrka. Vissa delar av kyrkan är visst över 2000 år gamla. Men golvet är ett nytt, vackert trägolv och det finns en stereo, en tv med dvd och en bokhylla full med böcker av och om Krishnamurti, som är den store gurun på den här gården.

Medan jag dansade tittade jag ut genom de stora glasdörrarna och såg solnedgången över bergen. Tänk att få dansa runt, i den här fantastiskt vackra gamla byggnaden och samtidigt få se ut på något så vackert! Då var det svårt att känna sig ledsen över något alls och jag påminde mig om att försöka fokusera på det jag har istället för det jag inte har. :)

Kvällen i kyrkan slutade med att Misa visade oss några yogaövningar. Det var skönt och kul och en riktigt bra kväll!

Imorgon kommer en grupp italienare som ska stanna över helgen och ha ett seminarium om den där Krishnamurti. Hoppas att det finns lite tid att få vara i yogakyrkan, ska verkligen försöka få mig ett dans- eller yogapass varje dag.

Reseberattelse tisdag 6 oktober 2009

OMG!! Halleluja, Hurra och Tjohoo!!
Jag åt just det godaste färska fikon jag n å g o n s i n ätit. De växer här utanför på träden.
Jag har det bra!

Min italienska vistelse alltså börjat. Min första wwoofingupplevelse, mitt egna lilla äventyr, min själsresa… ja… jag skulle kunna kalla den för många saker. I morse när jag vaknade här på en främmande gård i Italien kände att jag längtade hem till den trygga, bekväma lägenheten i Stockholm. Jag längtade efter min vardag, efter mitt sovrum, min soffa och efter Andreas närvaro och undrade lite vad jag gjorde här. Precis den känsla jag varit rädd för att känna. Men där hemma är ju situationen som den är och jag är ändå på väg ifrån det boendet och den vardagen. Jag måste släppa taget. Och den här resan är ett steg på vägen.

Jag vill gärna veta varför jag gör saker så igår när jag satt på flyget funderade jag på syftet med resan. Jag vet ju vad som lockar mig med den, det är att träffa nya människor och se nya platser, men det finns ju egentligen bara en anledning till varför jag ger mig ut på den just nu och jag försöker komma bort ifrån känslan att det är en flykt och istället fokusera på att göra resan som om jag hade gjort den vid vilket annat tillfälle som helst. Men jag kommer ju onekligen att använda en del av tiden till att bearbeta mitt förlorade förhållande med Andreas och fundera på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka. Var jag vill bo, hur jag ska få jobb osv. Men dessa funderingar hade jag ju haft nu oavsett var jag hade varit och på det sättet är det ju faktiskt bättre att nu vara på en helt annan plats än i hemmet där vi båda bor kvar. Dessutom kommer jag ju bli upptagen med en massa andra saker så att jag inte heller funderar ihjäl mig. :)

Till sist funderade jag också på om det verkligen måste finnas ett syfte. Kanske skönt att skita i syftet och bara göra detta utan att jag måste veta varför….

Hursomhelst, nu är jag här på Casa della Pace. Igår kväll när vi äntligen kom fram efter vår 7 timmars bilresa från flygplatsen i Bergamo så var det redan kolsvart ute och jag kunde inte se någonting av omgivningarna. Jag var dessutom sjukt trött eftersom jag bara sovit tre timmar natten innan. Det var Santi, som äger Casa della Pace som hämtade mig på flygplatsen. Lyckligtvis skulle han hem från sin semester i norra Italien och kunde plocka upp mig i Bergamo. Helt perfekt, så slapp jag tågkostnaderna. :)
Det första jag gjorde i morse var att gå en vända runt gården. Den är fantastiskt vacker. Huset är ett gammalt stenhus, men träbjälkar och andra rustika inslag. En del av huset är ihopbyggd med en gammal kyrka som är omgjord till yogasal. En annan del av huset består av ett sju fina, unika gästrum, varav jag själv för tillfället är inhyst i ett. De används vanligtvis av de yogagrupper eller meditationsgrupper som kommer hit. På torsdag kommer just en sådan grupp och då får jag antagligen flytta upp i huvudhuset.

Här finns också en sjuuukt gammal sliten och halt hund, två gamla keliga katter, ett gäng små höns, en tupp och en åsnefamilj. Åsnorna! Jag blev helt kär i dem! Fölet är lite skyggt för människor än så länge, men mamma åsna är väldigt kelen. :)

I huset finns för närvarande även Misa från Japan och Brent från Nya Zeeland. De är supertrevliga och har redan varit här en längre tid. Skönt att det inte bara var jag, det hade kunnat bli lite ensamt. ;)

Jag glòmde tyvàrr sladden till kameran sà jag kan inte ladda in foton àn. Fàr be Andreas posta den.

Och jag trodde att jag ätit den godaste müslin redan, den rostade som Andreas gör hemma är svårslagbar. Men den här! Den här müslin slår allt jag tidigare ätit. Müsli med färska mandlar, pumpafrön och russin. Alltihopa varsamt rostat. Och så får man äta den med helt nyproducerad, hemlagad naturell yoghurt! ! Fantastiskt! Den enkelheten här innebär ju lyxfrukost för mig. Imorgon kommer min müsli få sig ytterligare tillskott av gårdens fantastiska fikon och valnötter. Hurra!!

Imorgon bär det iväg...

Det känns spännande. Jag hoppas på varmt väder, mestadels sol och att jag får träffa en del nya människor. Min oro ligger i att det ska vara lite för lite människor på Casa della Pace. Tänk om det bara är Santi som har stället och någon mer som jobbar där. Och så är det kanske lågsäsong och de inte har något inbokat program?
Då kan det nog bli lite långtråkigt efter ett tag.

Jag har försökt lokalisera det på en karta och det ser inte ut att finnas så många andra hus i närheten heller, verkligen i bergen, in the middle of nowhere. Så himla supervackert och fridfullt, jag ser fram emot att komma dit. Men som sagt hoppas jag att det är lite ruljans på besökare där, så att det finns lite folk att prata med. :)

Min förkylning är betydligt bättre nu. Jag hostar fortfarande och är lite täppt, men känner mig iaf piggare. *peppar peppar* Ska ut på stan och inhandla lite smågrejer som jag kan tänkas behöva när jag nu ska vara borta i tre veckor, troligtvis utan att kunna ta mig till någon affär alls. ;)

Förberedelser

Idag ska jag gå till arbetsförmedlingen så att jag får undan det innan jag drar till Italien.
Det är generellt en bättre dag idag än igår, jag känner mig mycket bättre till mods och ute är det kallt, men vackert höstväder. Ser verkligen fram emot att åka till Casa della Pace!

Behöver ordna lite grejer innan det och jobba lite med Sagan om riddar Parsifal. Men idag har jag driv så det blir nog en effektiv dag. :)

Separation och wwoof i Italien

För några veckor sedan blev jag överraskande utkastad i singellivet igen. För mig kom det helt oväntat och jag förstod först ingenting. Allt var ju så bra. I min värld var det helt perfekt och superstabilt. Vardagen fungerade oförskämt felfritt.

Men det visade sig att Andreas inte kände tillräckligt mycket för mig längre och därför måste besluta att vi skulle separera. Bajs! Det går ju inte ens att bli arg på honom då. Han har ju inte gjort något fel, känslor som försvinner är ju inget man ens kan göra något åt. Det finns inget att jobba på, inga konflikter som måste lösas eller något beteende som bör förändras. Bara att acceptera alltså och göra sitt bästa för att sörja klart och komma vidare. Det är ju inte heller första gången jag är i en uppbrottssituation och jag känner mycket väl till sorgeprocessen och försöker verkligen att jobba aktivt med den. Jag vägrar låta mig själv må dåligt längre än absolut nödvändigt..

Än så länge går det över förväntan. Såklart är det jobbigt och tungt, jag har gråtit åtskilliga tårar, men för varje dag går det lättare och jag har nu i stort sett kunnat förlika mig med tanken att jag ska börja om igen och hitta ett eget boende.

Jag vill verkligen poängtera att Andreas inte gjort något som helst fel eller elakt. Vi är mycket goda vänner och det finns ingen konflikt eller några jobbiga känslor mellan oss. Han har gjort allt rätt i detta och du som känner oss båda kan även fortsättningsvis träffa oss båda samtidigt utan att det blir obekvämt eller konstigt. Det är i alla fall skönt!

I och med uppbrottet hamnade jag i en situation som jag inte riktigt varit i förut. Jag har ju sagt upp mig från mitt jobb och är alltså för tillfället självvalt arbetslös, vilket betyder att jag har mycket ledig tid att njuta av. Jag har inte heller längre något förhållande som binder mig eller en lägenhet jag behöver ta ansvar för. Även om jag helst av allt hade haft kvar både förhållandet och vår fina lägenhet på Söder så innebär det ändå en frihet som jag kan utnyttja.
Så, om en vecka åker jag till Italien för att wwoofa i tre veckor. Jag tänker på det med lite blandade känslor:

Delvis tycker jag förstås att det ska bli skitkul och väldigt spännande. Jag kommer till ett ställe jag antagligen aldrig skulle ha kommit till om det inte var för min och Andreas separation, jag kommer att träffa människor jag aldrig skulle ha träffat och jag kommer att uppleva saker som jag aldrig skulle ha upplevt om jag inte tagit beslutet att åka iväg på denna resa. Det känns verkligen spännande och upplyftande, jag gillar ju allt det där, att åka på äventyr på okänd mark.

Men delvis känner jag mig också rädd för att den ensamhetskänsla som uppstått i mig efter att Andreas beslöt att avsluta vårt förhållande kommer förstärkas när jag befinner mig på en främmande plats bland människor jag inte känner som nära vänner. Jag tror inte att det kommer vara den överhängande känslan, men jag tror att den kommer infinna sig vissa stunder då jag inte aktiverar mig, som när jag till exempel ska gå och lägga mig.

Jag ska göra mitt allra bästa för att fokusera på det som är bra och spännande med resan och försöka att inte tänka så mycket på det jag förlorat här hemma. Hela syftet med resan är att få komma bort lite, göra "något helt annat", få distans och försöka känna efter vad jag ska göra med mitt liv när jag kommer hem.

För dig som inte vet vad wwoofa är kan du kolla in http://www.wwoof.org/ så förstår du. :)
Jag hoppas att jag har tillgång till internet på Casa della Pace, så att jag kan föra en reseblogg. http://www.casadellapace.org/

Casa della Pace verkar superfint och jag tror verkligen att jag kan få en fin och värdefull tid där. Dessutom ska jag hälsa på min vän Federico och hans familj i Pavia på vägen hem och det ska också bli kul!

Jag önskar mig lycka till! Både med resan och med livet efter den....

Lakansskräcken över?

Jag tittade just igenom min gamla blogg och insåg att en del av de inläggen är riktigt bra..
De hade ett bra flyt och innehöll tänkvärda tankar. Kolla gärna om du vill, det finns en länk här bredvid..

Just nu är jag alldeles för trött för att skriva något alls, sov inte bra inatt och ska nog försöka gå och lägga mig snart.. Om jag kan för lakansskräcken. Eller.. det är nog egentligen inte lakansskräck, när jag känner efter. Jag har faktiskt inte ångest över morgondagen. :) Jag har nog bara svårt att gå och lägga mig för att det är kul att vara uppe. Oj, vilken skön insikt.

Nu blir det te och macka! Eller kanske lite fat yoghurt med valnötter och honung.. mums! Och SEN sängen. Den sköna, sköna sängen.

Värdet av att välja vad man ägnar sin tid åt

Mötet med Lars och Annika gick verkligen superbra! Vilka härliga människor! Nu känner jag mig glad, upprymd och inspirerad. Ett nytt samarbete är igång och det känns helt fantastiskt. Precis vad jag behöver och vad jag har längtat efter, alldeles för länge.

Arbetet jag haft det senaste året har, som ni kan läsa i mitt tidigare inlägg, sugit all min kraft och energi. Jag har inte kunnat få utlopp för min kreativitet, varken på arbetstid eller på min fritid för jag har varit helt slut och orkeslös. Jag har längtat så länge efter att få jobba med projekt och med människor som betyder något för mig och som ger mig glädje och inspiration.

Nu när jag tagit steget och sagt upp mig från mitt energisugande tråkjobb så ligger världen för mina fötter. Det är jag själv som bestämmer över min tid och hädanefter ska jag ägna så mycket som möjligt av den åt sådant som jag mår bra av.

När Andreas (min sambo) åker iväg på låtskrivarhelger och repetitioner eller har en spelning så blir jag varje gång påmind om att det är så där jag också vill ha det. Igen, säger jag, för så har jag också haft det, under många, många år av mitt liv, i teatergrupper, körer, lajvgrupper, Stockholmsfänikan och festivalarbetsgrupper m.m. Grupper som inneburit att jobba mot ett mål i något gemensamt projekt. Jag har saknat samhörigheten och jag har saknat repetitioner, skaparhelger, kreativa möten och gruppprocesser.

Ibland har jag faktiskt känt mig lite avundsjuk när Andreas har åkt iväg och den känslan har kommit av att jag själv inte haft samma möjligheter att jobba på det sättet de senaste två åren och att jag har saknat det enormt mycket och därför känt mig irriterad över att ha satt mig i en arbetssituation som inneburit precis motsatsen till det jag egentligen ville.

Men nu, nu är det äntligen på väg att vända. Jag är så glad! Första steget var att säga upp mig. Det var verkligen det bästa jag kunde göra. Stegen som kommer nu framöver handlar om att hitta nya jobb, uppdrag och fritidssysselsättningar som tar hänsyn till min vilja och kreativitet.

Igår fick jag klart min hemsida någorlunda, idag har jag inlett ett samarbete med Locka Produktion och deras fria professionella teatergrupp, Lykta Teaterkompani. Jag ska börja med att sälja deras redan färdiga barnteaterföreställning "Sagan om Riddar Parsifal" och antagligen vara med och arbeta fram nya projekt och föreställningar framöver. Det känns verkligen superkul och som att vårt samarbete blir givande åt alla håll. De behöver nya personer och ny energi in i sin grupp och jag behöver ny energi och en ny grupp att jobba med. Helt perfekt!!
Att komma in i teaterbranschen igen är också bara positivt, har verkligen saknat det och känner mig aspepp! Att jag på köpet kan få in lite extra pengar är ju också ett av mina mål och önskemål. Det ska bli riktigt spännande att se vart detta leder. :)

Jag har också en sjungning med en kvartett i juli, vi ska sjunga somriga visor på Hälsingegården Bommars, strax norr om Ljusdal. Också ett projekt som jag verkligen mår bra av att ägna mig åt. Vilket påminner mig om att jag måste öva på mina stämmor tills repet på måndag. Men det får nog bli imorgon, idag är mina halsmandlar av den större storleken. Nä, nu ska jag bara ta en kopp ingefärsvatten och sen laga lite mat, sätta mig i soffan och njuta av känslan av att vara på rätt väg i mitt liv igen.. Hurra! :)

Ett givande möte?

Idag ska jag ha ett möte med Lars och Annika. De har en barnteaterföreställning och vi ska prata om hur vi kan samarbeta. Jag tror det vore superkul att få jobba med dem som producent, det kan säkert dessutom dra in lite extrapengar. Ska bli spännande att se var detta leder.

Nu måste jag städa hemmet lite, för de kommer hit på eftermiddagen och då vill jag få bort det värsta av allt som ligger runtstrött här. Och så måste jag äta något. Jag är så inne på att driva igång något nytt nu och håller på med hemsidan, förstudier av mina affärsidéer och en massa annat att jag knappt kommer ihåg att äta. Vill liksom inte lämna datorn. Är i ett sånt skönt flöde av att få saker och ting gjorda. :)

T.ex blev min hemsida äntligen klar igår kväll!! http://www.lisa.tegelmark.se/
Nu ska jag bara komma på hur jag ska få den att synas om man söker på mitt namn på google. Söker man på tegelmark.se så kommer syrran sida upp, men hon har ju "huvuddomänen". Kanske man måste ha det för att synas i sökresultatet. Kanske jag får skaffa mig en egen domän isf så småningom, men då vill jag helst komma på ett bra företagsnamn först och inte bara använda mitt eget namn.. Well.. nu måste jag slita mig och ta mig ut i köket..

Det nöjda livet...

Idag startar jag den här bloggen. Egentligen har jag redan en blogg, men det känns som att jag vill börja om. Det känns som att jag är på väg till något nytt. (Nu igen).

För ett par veckor sedan sa jag upp mig från mitt jobb. Jag är sjukt nöjd med det beslutet, det är verkligen det bästa jag kunde ha gjort. Jag mådde inte bra av att vara där. Varje söndag sedan någon gång innan jul har jag haft ont i magen för att det snart är ny arbetsvecka. Varje måndagmorgon har jag gått som i motvind mot tåget. Ibland har jag inte ens kommit iväg. En gång förut har jag haft det precis så och då lovade jag mig själv att aldrig mer sätta mig i den situationen. Ändå hamnade jag där, av rädsla för att tappa min ekonomi, nu i kristider då det inte växer jobb på träden.

Min plan var att söka och få ett nytt jobb innan jag sa upp mig, men min kraft räckte inte till. Jag var sur, ledsen var och varannan dag, otålig, irriterad och vansinnigt trött. När jag en måndag morgon för två veckor sedan återigen låg dubbelvikt i soffan med gråten i halsen och hörde mig själv uttala orden "Jag kan inte ha det så här längre" insåg jag att det måste vara sista gången jag säger dem. Just den meningen har jag sagt alltför många gånger det senaste halvåret. Nä, aldrig mer.

Sekunderna efter att jag över telefonen talat om för min chef att jag ville säga upp mig så tänkte jag att va fasen har jag gjort? var detta klokt? Men ytterligare ett par sekunder senare infann sig en så enormt stor lättnad. Det var som att jag var ett torrt och törstigt träd som plötsligt fick vatten. Min livskraft bokstavligen kröp upp genom kroppen, mina kreativa tankar och viljan att inspireras bara flödade fram genom min hjärna. Det var underbart.

En stund funderade jag över vad min släkt och mina vänner skulle säga, men det visade sig att alla jag pratade med gav mig sitt fulla stöd. Tack!

Jag har nu lite mindre än tre månader på mig att hitta en ny sysselsättning. Jag har sökt ett marknadsföringsprogram på universitetet, vet inte än om jag kommer in och allra helst vill jag faktiskt jobba. Är inte alls sugen på att gå tillbaka till studiemedelsinkomsten, så jag kollar varje dag efter jobb jag kan söka. Jobb som jag vill ha! Som jag kommer att må bra av! Jobb som innebär att jag får utlopp för min kreativitet och längtan att utföra saker. Eventbranschen är verkligen min grej.

Väntar svar på en ansökan för en projektledartjänst för Dansistan och har ett par till ansökningar att skriva den här veckan. Jag fick inte jobbet som konferenskoordinator på Nacka Kulturcentrum, jag föll på målsnöret, lite surt förstås, kändes som ett riktigt roligt jobb, men det faktum att jag det stod mellan mig och bara en annan när det fanns 200 sökande ger mig självförtroende. Jag vet vad jag kan och vad jag vill och känner mig faktiskt ganska lugn över att jag nog kommer att hitta något under sommaren, men det gäller att inte ligga på latsidan. Fast nu, när jag tagit steget att ta mig bort från det som gjort mig trött och ledsen känner jag att jag har mycket glad kraft att lägga på att ta mig vidare.

Det finns förstås mycket i mitt liv som redan ingår i "det nöjda livet", men nu måste jag få in arbetsbiten där också... Heja mig!

(Vill tillägga att den negativa känslan mitt jobb i Upplands Väsby gett mig inte har något att göra med mina arbetskamrater. De är fantastiska och jag tycker mycket om dem. Det är de som varit det positiva med jobbet och det är dem som har fått mig att ens gå dit. Det är mina arbetsuppgifter som för mig varit slitsamma, jobbiga och tråkiga...)

Förresten: länk till min gamla blogg om du vill läsa: http://www.lajsas.bloggspace.se/