Ställer du Frågan om julen?

November är här. I affärernas skyltfönster syns fler och fler adventsstjärnor och julklappstips. Snart, om bara ett par veckor kommer många människor börja fråga varandra den sedvanliga Frågan om hur man ska fira sin jul. Jag avskyr den Frågan. Eller nej. Jag avskyr den inte, inte längre. Det fanns en tid då jag avskydde den, men nu tycker jag nog mest att den är lite tröttsam.

Jag har funderat på varför folk ställer Frågan. Kanske är det inte så mycket av intresse för hur andra firar sin jul, utan mer för att själva sen få Frågan tillbaka så att de kan få berätta om hur fantastisk deras egen jul är. Eller man kanske är genuint nyfiken och vill jämföra. Eller, som en vän till mig sa, ofta är det nog helt enkelt bara ett naturligt sätt att inleda en konversation, så här års. Hursomhelst, oavsett anledning, så uppfattar jag det som att det finns en slags stolthet över att få berätta om sin stora familj, de roliga lekarna man ägnar sig åt, hur stor julklappshögen är och ens egen farmors särskilt goda julskinka. Jag har själv känt den stoltheten emellanåt, när jag själv haft fina jular att berätta om.

Man är glad över att ha någonstans att samlas den 24 december. Att träffa sin släkt, att få ge och ta, öppna paket, sjunga sånger fint eller falskt, beroende på hur musikalisk släkt man har. Äta sill, knäckebröd, Edamerost, alldeles rund med rött hölje, patéer, pajer, skinka, revbensspjäll, gröt och pepparkakor. Dricka glögg. Tända ljus, klä barnen i röda klänningar eller den sötaste lilla pullovern du någonsin sett. Allt det där händer ju automatiskt, på rutin, efter tradition. Så som det alltid har varit. Knäcka nötter, käka fikon. Karl-Bertil och Kalle Anka. Kan du vissla Johanna? Vem är det som är julvärd i SVT i år? Visst funkar han väl, men inte slår han Arne Weise.

Så länge livet någorlunda ser ut som det alltid har gjort så bara sker allt av sig självt. Alla har sina invanda roller, alla vet hur man vill ha det och hur det ska bli. Jag tror att man ofta glömmer att reflektera över Vad man har, ja, till och med ATT man har det. Det liksom bara ÄR som det är.

När jag var liten reflekterade jag aldrig över det där. Det var bara som det var, storjular hos farmor, med gigantisk julklappshög och en massa mat. Varannan jul kom mormor och morfar till oss. Vi följde traditionerna. Några år senare började släktens alla familjer välja att fira jul på varsina håll istället för att samlas och vi firade jul hos min gudmor med vänner, det skapades nya traditioner, det var mysigt och allt var frid och fröjd. Ytterligare några år senare upphörde även jularna hos gudmor och då firade mamma, pappa, jag och syrran små mysiga jular tillsammans.

Men så kom det en ny tid då mina föräldrar separerade och därmed separerades vi alla även från den lilla jultradition vi hade kvar. Pappa hade egentligen aldrig varit särskilt intresserad av julen, han valde ofta att åka till jobbet och köra buss en stor del av julafton. Han hade mitt diadem med blinkande tomtar på sig och han njöt av att hälsa alla julresande en God Jul. Det gör han fortfarande.

Min jultradition började därefter bli ganska rörig. Nej, förresten, inte rörig, men rörLig. Den är sällan samma jul år från år. Vart jag firar min jul beror på vilka människor som finns runt mig det året. Har jag en pojkvän så blir det oftast hos hans familj. Är jag utan pojkvän så blir det där jag blir inbjuden. Kanske hos en vän. Kanske hos mina kusiner.

Nackdelen med detta är att jag någonstans längtar efter och önskar att jag hade en egen, fortfarande levande jultradition och jag saknar den jag har haft.

Fördelen är att jag får uppleva en massa olika fantastiska jular. Jag får en inblick i andra människors starkaste tradition, jag får dela en magisk helg med olika människor jag tycker om och även med vissa människor jag aldrig träffat tidigare. Det är fint!

Den avund jag kan känna när jag hör om hur andra ska fira sin jul är något lindrigare nu än för några år sedan. Det är därför jag inte längre avskyr Frågan. För jag har accepterat att mitt liv ser ut som det gör och jag kan uppskatta det fina i att fira jul på det rörliga sättet. Och nu, till skillnad från när jag var liten, så reflekterar jag över det där med julen. Därför att jag år från år inte vet var jag kommer att vara, eller om jag ens kommer att ha en jul att fira.

Jag tror att de som oftast ställer Frågan är de som har fasta jultraditioner som fungerar bra. De som inte ställer Frågan låter bli, antingen för att de helt enkelt är helt ointresserade och inte ens kommer på tanken att fråga, eller för att de, liksom jag, tycker att det är lite smärtsamt att höra om andras fina jultraditioner när man själv saknar och längtar efter det och att det är lite tröttsamt att behöva berätta om sin egen jul, speciellt den här tiden på året, då det inte ännu är bestämt vart man ska ta vägen.

Så ska du fråga mig Frågan, fråga mig först när det är en vecka kvar till julafton, då kanske jag vet och då har jag också något fint att berätta om. Ska du fråga mig något julrelaterat alls innan dess så skulle du kunna fråga mig om jag vill följa med dig.

Och ja, jag vet att alla inte har den där julen som verkar så bra och som jag längtar efter och avundas. Jag vet att många familjer bråkar värre än någonsin den dagen jesusbarnet med sitt helgonlika leende får vila i sin krubba. Många har så stora, frånskilda grenar av sina familjer att de måste stressa runt för besöka både tre och fyra stycken hem under julhelgen, bara för att. Bara för att man ju   m å s t e   ses och säga God Jul. Så har det ju alltid varit. Tradition. Även om man inte längre är samlade under samma tak, så ska man ändå försöka hinna ses under de här tre Viktiga dagarna. Allt är inte frid och fröjd hos alla. Men du som har det fint, glöm inte bort att uppskatta det du har.

Jag blir nyfiken och har ett par frågor till dig som läser detta:

Har DU en sån där fin, traditionell jul med familj och släkt?

Är DITT traditionella julfirande något du liksom bara tar för givet eller reflekterar du någonsin över att du har något som många andra inte har?

Är du en av dem som så här års brukar inleda ett samtal med frågan: "Hur ska du fira jul?"?

Och sista frågan: Har du någonsin bjudit in någon utomstående att dela din jul med dig?
Det har min familj gjort. Det var en gammal ensam, dement tant som var vän till min mormor. Under granen låg det en symbolisk julklapp till henne, en chokladask. När hon öppnade paketet fällde hon en tår av glädje...

Slängpolska och fiol.

När jag var liten var min pappa ordförande i en hembygdsförening. Då arrangerades någon gång om året en spelmansstämma och jag dansade med gubbarna på dansbanan. Schottis, polska och hambo. Kjell var så lång och jag så liten, så liten som en femåring är, att när vi snurrade stod mina ben rätt ut i luften.

Sedan slutade de där spelmansstämmorna och därmed slutade även mitt folkdansande. Jag har sedan dess i bakgrunden haft en längtan efter att dansa igen. Och att lyssna mer på folkmusik. Att gå på stämmor och folkmusikfestivaler. Fast eftersom ingen av de vänner jag umgåtts med har haft det intresset så har inte heller jag gett det utrymme, utan har ägnat mig åt andra saker som jag också velat göra.

Men, så i våras, träffade jag E, som befann sig i just folkmusikvärlden och han tog mig med på dans en kväll. Tänk att jag så många år senare fortfarande mindes stegen. Jag kände att det nog snart kunde finnas lite plats i mitt liv för folkmusiken... Allt har sin tid liksom.

Allt har sin tid. Och nu är det tid för slängpolska och fiol. Förra veckan fick jag ett infall och bestämde mig för att lära mig spela fiol. Jag ringde en av mina bästa vänner som är violinist och fiolpedagog och frågade om hon kunde tänka sig att undervis mig och det ville hon såklart. Så nu har jag haft min första lektion, jag har varit och hyrt en fiol på Kulturskolan i min kommun och nu är det då bara att öva. Öva och öva. :)
Jag får se hur länge jag har tålamod med detta projekt, mitt mål är inte att bli proffs, men att bli så pass bra att jag kan vara med och spela "buskspel" på stämmor och danskvällar.

Och varje söndag är det folkdanskväll och sedan några veckor tillbaka går jag leende dit och får mitt behov av slängpolska tillfredsställt...

Livsfilosofi

Min generella livsinställning går i princip ut på följande:

Varje människa ansvarar för sina egna känslor.
Det du känner får stå för dig, det jag känner få stå för mig. Har du någon gång varit med om att en människa projicerat över sina egna känslor på dig med konsekvensen att du obefogat fått dåligt samvete? Eller har du i oro över en annan människa tagit på dig den personens känslor och går runt och mår dåligt för att du tror att den personen känner sig si eller så?

Kom ihåg att det är stor skillnad på att kunna känna empati och att kliva in i en annan människas känsloliv.


Varje människa ansvarar för sitt eget liv och man måste själv se till att skapa det liv man vill ha.Vad vill du ägna din tid åt? Vilka människor vill du ha runt dig i ditt liv? Vad för sorts relationer vill du ha med dessa människor? Hur och var vill du bo? Hur vill du må inombords? Livet blir vad man själv gör det till.


Man har alltid ett val, även när livet känns svårt.
Ibland råkar man ut för motgångar, tunga perioder och allt känns svart. Då kan man välja att grotta ner sig i sorgen, låta den ta över hela ens liv och låta tiden gå. Eller så kan man välja att arbeta aktivt i processen, försöka fokusera på det som är bra och de framsteg man gör i arbetet att komma vidare. Då kommer man att komma ur det snabbare och se nya möjligheter.


Livet Är. Acceptera förändringar och var inte rädd för dem.
Vissa förändringar kommer plötsligt, vissa är naturligtvis bra. Men vissa känns jobbiga eller rent av outhärdliga och går inte att påverka åt det håll man själv skulle vilja och det är just dessa förändringar jag syftar på nu. Oavsett om man vill det eller inte så kommer de, likt förbannat.

Om man då inte accepterar och välkomnar dem så kommer man springa runt och må dåligt i sitt ekorrhjul. Om man fokuserar på det man förlorat och säger ”jag vill inte att det ska bli såhär” och låter sorgen eller rädslan ta över, så blir tillvaron outhärdlig och det är svårt, nästintill omöjligt att gå vidare. Men om man istället säger ”jaha, blev det såhär nu? Oj, ja, det var ju inte alls det jag ville eller var inställd på, men eftersom jag inte kan påverka det så ok, Hej Förändring! Jag får väl göra det bästa av den nya situationen. Jag ska se till att den här förändringen gör mitt liv lika bra eller ännu bättre än det var innan. Det blir bara på ett annat sätt än det jag trodde”. Det kan alltid bli bra eller bättre, även om det inte känns så till en början, så försök att vila i att du vet att du kommer dithän.

Vissa förändringar bör man också stå för själv. Om något inte känns rätt så bör man förändra det. Livet är för kort för att inte njutas av så mycket det bara går. Det här kopplas såklart ihop med att man själv ansvarar för sitt eget liv.


Lev i nuet.
Glöm inte att ta vara på nuet. Uppskatta den tid du har och se till att använda den till det du vill.
Det som var förut är inte viktigt längre. Det väsentliga med det som har varit är att det har format dig till den du är, gett dig åsikter, tankar, minnen och det har lett dig till den punkt i livet där du är nu. Och i praktiken är det nuet som räknas.

Nuet ger dig konstant nya insikter, åsikter, tankar och upplevelser att förvandla till minnen. Nuet kan också ge dig njutning av stunden. Det som kommer framöver kan du försöka planera, du kan sätta upp mål och riktningar och du kan sträva efter att uppnå dem. Ibland lyckas du och då kan du såklart känna de stunderna att du är lycklig. Men blir det inte som du tänkt dig får du ändå inte glömma känna efter var du är då, och se varje stund för vad den är, acceptera den och anpassa dina nästa val efter den.

En krispigt vacker höstdag hemma hos mig

 

'

Fina Boken

Jag ska skapa en bok med fint innehåll. Där i ska citeras fina ord som fina vänner sagt till mig, så att jag när jag behöver kan läsa och bli glad och stärkt.

Soffan gungar

Idag har jag åkt mellan Gotland och Fastland över ett stormigt hav. Det var hemskt. :-/
Mår fortfarande lite illa, trots att det var 4,5 timmar sen jag klev av båten. Det var liksom inte gungigt, det var GUNGIGT, det kastade, slog och folk omkring mig kräktes. Jag fick ligga ner med mössan över ögonen och andas djupt i takt med gunget för att slippa råka ut för samma sak.
Usch.. hädanefter ska jag kolla väderprognosen innan jag sätter mig på gotlandsfärjan igen. Aldrig mer detta säger jag. Det var fruktansvärt. Blä.

Nu ligger jag nedbäddad i Andreas soffa, är helt slut och ska sova. Men soffan gungar. När ska detta gå över.. Puh...

Min Farmor

 

FARMOR

Ålder: 91,5

Min Farmor. Karin Inez Konstance. Världens bästa. Så fort jag skriver ordet Farmor känner bara stor och varm kärlek. Jag känner det så starkt att jag knappt vet hur jag ska formulera det här inlägget. Min farmor har alltid funnits där. Bokstavligen. Hon bodde i huset ovanför vårat och när jag var liten var jag där mer eller mindre varje dag och varje dag jag var där gödde hon mig med havregrynsgröt och Wasa Husmanknäcke med messmör. Om den orangea bunken stod på diskbänken då visste man att det fanns pannkakssmet däri och farmors pannkakor.. ja, ni fattar.. precis som hennes kanelbullar...

Hon lärde mig att spela Här dansar herr gurka, på sitt stora svarta piano och la där grunden till mina framtida musikskolelektioner och hon lärde mig att plocka bort de gröna potatisarna från rullbandet när vi varje september med frusna fingrar stod på potatisplockningsmaskinen och det var dags för skörd. På försomrarna plockade hon ut en stor balja i trädgården och visade mig vad som händer med maskrosstjälkar när man drar isär dem och lägger dem i vatten.

Hennes hus var fullt av saker, från källare till vind, väldigt praktiskt, för vad man än behövde låna, till en fest, en pjäs eller ett lajv så fanns det där och varje födelsedag och julafton stod det i hennes gröna köksskåp ett litet kuvert med en rätt stor slant i. Ett till varje barnbarn.

Nu är min farmor gammal. Väldigt gammal, faktiskt. De senaste åren har hon vid höbärgningstid sorgset tittat ut på fälten och berättat att hon är ledsen över att hon inte längre kan vara med. Att kroppen inte längre orkar jobba. Hon som alltid har arbetat. Och inuti sig känner hon sig ju fortfarande ung.

I våras ramlade hon i badrummet av vad vi tror var en liten stroke. Hon åkte in på sjukhus och fick sedan inte komma hem igen. Nu bor hon på ett servicehem, där hon får mat, varma ord av undersköterskorna och sällskap av andra gamla tanter och gubbar. Jag var där igår. Hela sommaren har jag mått lite dåligt av att jag inte kunnat hälsa på henne, då jag varit på Gotland, så det var skönt att äntligen få knacka på hennes dörr.

Det är så sorgligt att se henne så gammal. Stroken har gjort att hon inte pratar lika mycket som hon brukar. Hon säger faktiskt inte så mycket alls. Hon känner igen mig, vet vem jag är, men minns inte riktigt om hon ätit middag. Frågar man henne något tar det ganska lång tid innan hon svarar. När hon kom till hemmet vägde hon 42 kilo, späd som ett barn, men nu har hon tack vare god omvårdnad gått upp till 48. Det syns. Även om kindernas svullnad mest beror på kortison.

Vi tar en långsam promenad runt byggnaden. Jag frågar hur det är med ryggen som plågat henne i flera år. Den känner hon inte av längre. Jag hjälper henne bromsa rullatorn i nerförslutningen innan vi går in igen.

Hon envisas med att gång på gång säga att jag själv ska äta de flesta av bullarna jag tagit med mig, men jag säger att det är ju hennes och jag njuter av att se hennes hand i bullpåsen som plockar upp en ny att stoppa i munnen så fort hon svalt den sista biten av den hon just ätit upp. Men det går långsamt. Allt går så långsamt.

Jag saknar våra samtal, jag saknar hennes berättelser om livet. Jag sörjer att hon, oavsett hur länge hon lever, oundvikligen som mest har några få år kvar. Men jag gläds, åh vad jag gläds åt att hon har fått vara med så länge och att hon fortfarande är här. Finaste finaste Farmor. Du finns och kommer alltid att finnas i mitt hjärta, som en av de få personer som betytt allra allra mest för mig under mitt liv.

Jag älskar dig. Och jag älskar att se ditt leende när du tackar mig för att jag kom och hälsade på och när du säger att du hoppas att jag snart ska komma igen... <3

Facebook nere

Intressant hur man påverkas av att Facebook ligger nere. Någon skrev på Twitter att kvällsrutinen liksom fallerade. Jag själv känner mig bortkopplad från omvärlden och lite ensam. Jag som precis skulle upplysa om att jag hade ett nytt blogginlägg.

Tänk vad många människor som sitter sammankopplade på den där sajten. Som dagarna i ända kommunicerar med varandra. Säga vad man vill om att det är bättre och roligare att ses irl, men nog fan är det smidigt med en sajt som samlar alla ens vänner. Man hinner ju inte träffa alla så mycket som man egentligen skulle önska och då är Facebook ypperligt för att hålla daglig kontakt med nära vänner och för att underhålla relationen med sina ytliga bekanta. För att inte tala om vilket enormt stort nätverk det är. Behöver man något så efterlyser man det i sin status och då dröjer det oftast inte många minuter innan man fått tag i det. Sen, om man är så exhibitionistisk som jag själv är, då är det ju ett väldans bra forum för att synas, att lägga upp sina bilder, texter och åsikter.

Och nu ligger FB nere. Man borde ta tillfället i akt och stänga ner datorn och istället sätta sig med en bra bok, eller ringa en vän, eller -varför inte- lägga sig och sova. Undrar hur många som faktiskt gör det. Och undrar hur många som just nu sitter och väntar på att sajten ska komma igång igen, testar var tredje minut. Nu kanske. Nu kanske. Eller nu. Kunde bli en intressant statistik...

Min syster

Idag kom jag på idén att göra korta porträtt av människor i min närhet som betyder mycket för mig. Inspirationen fick jag från "Möt" på bloggen "Dottern har somnat" och idén kom till mig när jag idag hade varit hos min farmor som jag älskar så mycket att det bokstavligen gör ont i hjärtat.

Först ut i denna serie blir min syster Anna.

ANNA

Relation: Min lillasyster
Ålder: Snart 32
Speciella kvalitéer:
Anna fotar mycket. Jag tycker
att hon är allra bäst på närbildsfoton ute i naturen.

Min beskrivning av Anna:

Min lillasyster är fin. Hon mår bra när hon får klippa gräs och odla grönsaker vid stugan som hon bor i. Jag gillar att hon odlar så mycket, för hon kan ju inte äta upp allt själv. Hurra!

Hon har -betydligt- mycket mer grejer än vad jag har och återanvänder toarullar, mjölkpaket, glasburkar och annat vardagligt förbrukningsmaterial till att göra fina pysselkit. Dessa pysselkit tar hon sen med sig till de födelsedagskalas för barn som hon arrangerar och de är mycket populära.

I hennes hem bor förutom hon själv ett antal katter, det brukar vara 5-7 stycken. Några av dem kommer att bo där tills de på ett eller annat sätt vandrar vidare, medan en del bara är där en stund tills de omplaceras. Anna är snäll, hon kör mig ofta dit jag vill och behöver, hämtar och lämnar mina saker och mig, eftersom jag själv saknar körkort och är nog rätt glad över att jag nu faktiskt börjat övningsköra. Det är jag med.

Man kan köpa Annas foton i olika storlekar, på fotopapper eller t.ex. canvasduk. Hon kan också fota ditt barns kalas och sen sätta ihop en personlig bilderbok om det.
Se fler foton på http://www.galleri.tegelmark.se/

Det HÄR är Cykla!

Cykla. Hon har lappar fastnålade på sina kläder, där det står
viktiga saker som måste kommas ihåg.  Som hennes namn.
Foto: Olle Sahlin

Cykla
Foto: Lisa Tegelmark

Cykla
Foto: Olle Sahlin

Cykla, Igen och Täcket är ute i Överstockholm.
Det är skrämmande när man inte vet hur det fungerar.
Foto: Olle Sahlin

Men de måste ta sig vidare. För att hitta till Draken,
som ska ge dem tillbaka deras kollektiva minne.
Foto: Olle Sahlin

Det är skönt och tryggt att sova i hög.
Foto: Olle Sahlin

Vi lämnar inte varandras sida. Vi är som syskon
och behöver varandra för att överleva.
Foto: Olle Sahlin

Det är så roligt att bygga det yttre runt en karaktär. Jag hittar några kläder som jag tycker passar. Men de känns inte helt rätt, jag letar vidare, provar, går några steg, känner in. Säger mitt namn. Pratar lite med mig själv. Tar av mig mössan, sätter på mig en annan, byter skor mot stövlar. Jag går runt i rummet, lite kutryggig och med båda händerna lite lätt ihop framför bröstet. Orden som kommer ut ur munnen ändrar uttal och får en annan ljudstyrka. Jag sträcker lite på mig. Stannar till, vänder runt och kliar mig under ögat med min vänstra hand.

När jag sitter på bussen så far tankarna runt i huvudet, jag är inte längre där jag är, jag är i Understockholm. Jag ser framför mig hur det ser ut, hur mitt lilla bo i ventilationstrumman uppe på ett tak nära Slussen är inrett. Jag ser att filten på min bädd är röd och att blomman i den lilla krukan bredvid bara har två blad kvar. Jag grimaserar och testar ansiktsuttryck, omedveten om att någon annan i bussen undrar vad jag håller på med. När jag kliver av och ska ta cykeln hem från hållplatsen börjar jag prata. Jag berättar att jag tycker det är mörkt och att det är svårt att se när det inte finns några gatlyktor. Jag gnäller på att vägen är gropig och säger att fullmånen är fin. Mitt uttal är väldigt tydligt med ljudliga Rrr, men går så småningom över till en mjukare och aningens långsammare ton. Cykla vet ännu inte riktigt hur hon pratar, går och står. Jag har några dagar till på mig att ge henne de attributen. Men om jag inte skulle hinna, så kommer det att ge sig när spelet väl börjar.

Nu har jag i alla fall bestämt hur hon ska se ut. Jag har också bestämt en hel del om hennes personlighet, men den kanske jag berättar mer om en annan gång...

Brev till Lakansskräcken

Hej Lakansskräcken!

Hur är det med dig? Det var ett tag sen vi sågs. Inte för att jag har saknat dig särskilt mycket, när du är här blir mitt liv lite rörigare, lite sämre och lite tröttare. Du påverkar mig rätt negativt. Du ser till att jag inte stänger av datorn, att jag planlöst surfar omkring, utan någon mening. Du får mig att känna att det är jobbigt att gå och lägga sig? Vad är grejen? Att sova är ju skönt?! Det hade varit mycket bättre för mig om jag hade fått krypa ner i sängen nu och sluta ögonen? Det är faktiskt inte OK att komma in så här och bara köra över mitt välmående, bara för att jag haft en helg som varit känslomässigt omtumlande och som har inneburit att jag totalt vänt på dygnet pga ofrivilligt grubblande ena natten och fantastiskt rolig helnattsfest den andra natten.

Och med det skrivet så inser jag plötsligt att jag faktiskt inte kan skylla det här på Lakansskräcken. Jag inser att Lakansskräcken inte ens kan tilltalas med Du. Det är faktiskt jag själv som låter mig påverkas av Lakansskräcken. Idag editerade jag informationen om mig själv här på bloggen och där står:
Man kan inte påverka alla händelser i livet, men man kan välja hur man hanterar dem.
Om jag inte stänger av datorn och lägger mig för att sova så att min morgondag ska bli bättre, så är det ju mitt eget val. Och inte fan tänker jag välja att jag ska få en ineffektiv dag imorgon som slutar med känslan att jag borde ha gjort det och det och det, men jag hann inte, för jag sov bort halva dagen. Speciellt inte som jag faktiskt har en del saker som leder till bättre saker om jag får dem gjorda imorgon. 

Ändå sitter jag fortfarande kvar här. Filar på mitt blogginlägg. Känner att det är svårt att stänga av och krypa ner. Jag är rädd för att jag ska ligga än åt det ena hållet, än åt det andra, att mina ögon ska vara stängda men inte kunna ge mig sömn. Jag är rädd för alla tankar som kan komma och alla bilder som kan flimra till framför mina ögon. Jag är rädd för dig, Lakansskräcken.

Fast när jag väl lagt mig och ändå inte kan somna, så är du ju inte kvar. Faktiskt. Det är bara nu du är här. Nu innan. Om jag väl lagt mig i lakanen och ändå inte kan somna, så är det ju i så fall något annat som tar över. Då är det Oro eller Ångest som tar över. Och då är du borta för ikväll. Skönt att reda ut det. Det innebär ju att jag från och med den sekund jag stänger av datorn slipper dig. Enkelt åtgärdat alltså. Om du bara kunde släppa taget dårå.. 

Ok. Nu. Jag väljer nu att inte låta dig hålla i mig längre. Nu skriver jag det sista och går sen och lägger mig. Så får jag deala med Oro och Ångest istället. Om de nu ens dyker upp. Det är faktiskt inte ens säkert. Så kanske, Lakansskräcken, har jag låtit dig hålla mig vaken helt i onödan. Godnatt.

Leta kläder...

Idag ringde jag till min pappa och berättade att jag ska spela en karaktär på ett lajv på lördag, som ska ha uteliggarkläder på sig. Jag frågade om jag fick komma och rota i hans garderob. Han sa att jag var välkommen och plockade fram det trasigaste och skitigaste han ägde.

Skönt med pappor som inte tar illa upp när man kopplar deras klädstil med uteliggare.
Fast, sen är han ju konstsmed, uppfinnare och svetsare och alla hans arbetskläder har en perfekt patina för mitt lajvändamål. :)

Cykla berättar...

Jag vill berätta för dig om Understockholm, en parallell stad till Överstockholm, som är det Stockholm du känner till. I Understockholm finns det varelser och platser som skulle få dig som är Överstockholmsbo att stelna av skräck. I Understockholm är tillvaron ganska mörk. Ganska farlig. Man får passa sig vart man sätter fötterna och vem man ingår avtal med.

På Fjäderholmarna, till exempel, tillverkas de allra skönaste bolster och kuddar av änglafjädrar. Sover du med ett sådant i sängen vaknar du alltid utvilad utan spänningar i kroppen. Men vad de flesta blundar för är att en gång i tiden fångades en ängel in och hen plockades skrikande av smärta på alla sina fjädrar, en fjäder i taget för att bibehålla högsta kvalitet. Nu har hen bara två skelettstumpar kvar av sina vingar och apatiskt fastspänd i en maskin som styr hens arm att plocka de andra änglar som fångas in. Det finns verkligen en bra marknad för Änglainfångarna som säljer änglarna dyrt till Fjäderholmarna.

Från Telefonplans stora växel kan man ringa till vem som helst när som helst även om du inte vet numret till den, eller om den har glömt sin mobiltelefon. Det är bara att ringa till ett föremål i närheten, som kaffekoppen på personens skrivbord, gaffeln han äter sin lunch med eller bordsgrannens slips. Från Telefonplan kan man även ringa till Överstockholm, men det är en väldigt skrapig linje.

Gröna lund har en mörk baksida till skrattet, glädjen och förtjusningen. Här finns även de ungdomar som en gång spirade i tron att natten ännu var ung och framtiden deras. Idag är de kvar, gamla och grå. De minns den skinande glädjekicken och strävar idag för att återuppleva den. De driver runt där, drivna av längtan efter glädjen, försöker desperat ha kul, åker attraktion efter attraktion. Några har anställts av Cirkusdirektören, jobbar och sliter för betalningen att få åka ett åk i fritt fall.

På Riksarkivet arkiveras alla Understockholms framtider. Framtidsutsikterna visas i fönstren, de bränns fast på glasplåtar som monteras i fönstrena och kan beskådas inifrån. Chefshistorikern blir alltmer transparent eftersom hon tillbringar så mycket tid i framtiden. Hennes medhjälpare kallar henne ibland chefshysterikan, hon oroar sig så mycket för alla framtider. Ibland lånar hon in medhjälpare från framtiden, hon tar lite av den personens framtid, men inte så mycket så att de rubbar helheten så länge hon lämnar tillbaks dem i tid. Det är inte troligt att detta beteende skulle sanktioneras från annat håll om det kom ut, men med så mycket framtid och så begränsade resurser, vad kan man göra?

Själv heter jag Cykla. Jag tillhör Sökarna. Egentligen vet jag inte så mycket om ovanstående, jag vet faktiskt inte ens varför jag själv existerar. Någon gång har någon berättat att jag och de andra sökarna är alla de foster som inte fått komma till världen för att vi blev aborterade eller att den mamma vi skulle ha haft fick missfall. Men detta minns inte jag. Ingen minns det, vi har helt förlorat vårt kollektiva minne. Vi minns vad vi heter och vilka våra vänner är, och vi minns det endast för att vi varje morgon talar om det för varandra. Vår Föderskas enda uppgift är att ge oss livet, hon ger oss under tystnad stor tröst och kärlek, men vi är utlämnade åt varandra för att lära oss hur man lever. Vi har uppfostrat varandra och är helt beroende av varandra för att känna oss trygga.

En gång i tiden försvann våra ledare. Var det när vi levde eller var det långt innan? Vi minns inte. Vi minns inte varför vi är en grupp eller vad vårt syfte är. Vi vill ha svar på det, så nu har jag och tre av mina vänner blivit uppskickade till Överstockholm för att leta efter Draken som efter att hon blev besegrad av S:t Göran kröp neråt till underjorden och nu ligger där och ser, hör och vet allt. Hon ska ge oss svar. Nu ska vi bara hitta platsen där vi kan få ställa henne våra frågor.

Överstockholm är stort och skrämmande. Vi har aldrig varit där. Vi måste hålla ihop. Vi flätar vårt garn till minnesband att sätta runt våra armar. Ett band för varje viktig händelse. När Draken gett oss svar kommer vi minnas vad varje band betyder. Vi packar proviant, varma kläder, ficklampor och garnnystan och ger oss iväg... Jag, Igen, Täcket och en annan vän jag redan hunnit glömma namnet på. Vi ger oss iväg för att återfå vårt kollektiva minne... Hoppas bara att vi sedan hittar tillbaka hem. Täcket, du fick väl med dig kartan?

Färg

Jag känner att jag har blivit mer färgglad, så då tyckte jag att även min blogg skulle få bli det. :)

Det är så roligt att Du läser min blogg, det gör mig glad och varm. Jag blir ju nyfiken på dina tankar om mina tankar och uppskattar verkligen om du lämnar en kommentar på inläggen.

Tack för att du är här!

Meet my new girlfriend-week: #New girlfriend 2

(Läs gärna #New girlfriend 1 först, se föregående inlägg nedan)

Imorgon ska jag hem till Andreas, min bästa bästa vän och tillika min före detta sambo. Han har bjudit mig och fyra andra av sina närmaste vänner på middag, för att vi ska få träffa hans nya flickvän som vanligtvis bor i Danmark. De har alltså ett distansförhållande och det har inte varit helt lätt för henne att hantera att Andreas är så god vän med sitt ex. Jag föreslog då den här middagen så att hon får träffa mig och får se att jag inte är något hot mot deras relation och för att avdramatisera det hela så tyckte jag att det vore en god idé att ha med resten av vårt kärngäng.

Ibland kan man uppleva att man är i något slags underläge när man ska träffa sitt ex nya partner, speciellt om man är den som blivit lämnad. Men så är det verkligen inte nu. Jag och Andreas har en väldigt stark vänskap, som vi jobbat hårt för att etablera och jag fick väldigt tidigt i vårt förhållande även en egen nära relation med hans bästa vänner, så vi som ses imorgon är verkligen ett rätt tajt gäng och det är vi som ska välkomna henne.

Hela syftet med middagen är för mig att få den nya tjejen att känna sig välkommen och att visa att jag är en bra person som hon inte ska känna sig hotad av. Hon vet att Andreas lägenhet även har varit mitt hem, hon vet att jag ibland lånar den och att det händer att jag sover på soffan när jag sena kvällar inte tar mig hem till landet och jag kan verkligen förstå att hon inte är helt bekväm med det.

Eftersom lägenheten har varit mitt hem är det en plats som jag känner mig trygg på. Jag hittar överallt i alla skåp, när jag är där tar jag vad jag vill ha i skafferiet, behöver jag ta en dusch hämtar jag bara en handduk i sovrummet, ja, jag känner mig helt enkelt hemma där. Inte konstigt alls. Och inte ett dugg känslomässigt jobbigt för mig, utan bara skönt. Men imorgon måste jag ju hålla i mig lite. Det kan ju med stor sannolikhet hända att hon tycker det känns jobbigt om hon märker hur hemma jag känner mig där. Jag måste se till att bara vara gästen imorgon. Imorgon är det Andreas och hon som bjuder på middag. Jag måste verkligen känna in om det ens är ok att hjälpa till med disken. Om hon letar efter något så ska jag inte tipsa henne om vart det står. Jag ska bara vara en av vännerna som är där och hon ska vara värdinnan.

Jag förväntar mig att det även här kommer kännas lite ovant för mig. Plötsligt har någon annan även här övertagit den roll som jag hade förut. Fast här tror jag inte att det blir känslomässigt förvirrat, för jag har redan hunnit vara så mycket i den här lägenheten i min roll som bara vän. Men visst kommer det kännas lite ovant att för första gången sedan vi bröt vårt förhållande faktiskt se honom pussa en annan tjej. Det kommer inte att kännas jobbigt eller obekvämt, det stadiet är jag och Andreas förbi för längesedan, bara ovant.

Jag undrar vem hon är, hur hon är och hur hon ser ut. Jag hoppas att hon är trevlig och att hon går bra ihop med mig och med de andra av Andreas nära vänner. Det tror jag, han brukar ha bra smak när det gäller vem han vill umgås med. Och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att få henne att känna sig välkommen i gänget och anstränga mig för att inte visa henne var hon kan hitta nya disktrasor... Om hon inte uttryckligen ber mig om hjälp....

Meet my new girlfriend-week: #New girlfriend 1

Det har varit en bra helg i Västerås. Trevliga all-night-long-fester både fredag och lördag och två nya vänner som bjöd på fina samtal, te och massage. Det enda som grumlade min njutning lite var att jag blev förvirrad över min roll som E:s vän.

Senast jag var i Västerås och i den där träningslokalen hade jag och E en relation. Det var den relationen som var hela anledningen till att jag hängde där. Jag satt med min dator eller en bok och väntade medan de tränade och när de hade tränat klart tog jag E i handen och vi tog en promenad hem till honom. Där satt vi och åt knäckemackor med kaviar och när vi la oss i sängen var vi nakna sånär som på sockor, eftersom vi båda frös om fötterna. Vi tog promenader, höll om varandra och luktade på varandras nytvättade hår. Det var en fin tid och vi utforskade relationen i fyra månader innan vi i juli gemensamt bestämde oss för att avsluta den eftersom det inte fanns tillräckligt starka känslor från E:s håll och även om han hade haft det så kunde jag själv egentligen inte se någon fortsättning efter sommaren pga olika inte så väl fungerande omständigheter.

När jag nu i helgen återigen befann mig i träningslokalen hamnade jag i en känsla av att inget var förändrat sedan jag var där senast, i maj. Det kändes som att jag fortfarande var i en relation med E. Inte så att vi betedde oss som om vi var det, inte alls. Det var bara i mig. Som att själva lokalen fick mig att känslomässigt associera till hur det kändes under våren och jag kunde inte riktigt skilja på nu och då. Vilket såklart var ytterst förvirrande. Skillnaden nu mot då är för det första såklart att jag och E bara är vänner och verkligen bara vill vara vänner och för det andra att jag under sommaren har utvecklat en nära relation även till alla de andra i gruppen och jag känner mig verkligen hemma med dem och som en i familjen. Samma relation till dem alla liksom, inte bara "tjejen som E har en relation med".

Nu har E ganska nyligen träffat en tjej, jag vet inte vad det blir eller hur de känner för varandra, det är inte heller något jag ska spekulera eller skriva om här. Men hon var med i helgen och det påverkade mig mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Jag är såklart jätteglad för hans skull, jag är inte alls arg eller svartsjuk, men att hon var där gjorde mig förvirrad. Plötsligt fanns det någon annan som satt och läste medan de tränade, någon annan som tog honom i handen när de gick hem, någon annan i samma roll som jag hade haft under våren och som jag känslomässigt plötsligt och oväntat kände att jag var kvar i. Svårt att förklara det här. Jag kände inte att jag var kär i E, jag bara kände det som att jag plötsligt var tillbaka i den tid då vi hade en relation. Det hade känts helt naturligt att hjälpa till att köra ut folk när festen var slut och sedan ta honom om midjan och promenera hem. Mitt intellekt protesterade såklart hej vilt, jag har ju inte varit tillsammans med E på drygt två månader och dessutom har jag efter det träffat en annan kille som jag tycker mycket om. Det var bara så ovant att inte ha den rollen, på just den här platsen i just den här staden. Jag var tvungen att försöka sortera tankarna och känslorna.

Så mitt i allt det roliga har jag fått jobba med att känslomässigt hitta min nya roll i detta sammanhang. Att känslomässigt förstå att jag förutom den fantastiskt sköna rollen som god vän till alla i gruppen inte längre också är "Lisa, tjejen som E träffar". Just den sistnämnda rollen har ju faktiskt någon annan tagit och jag har ju för längesedan lämnat den ifrån mig. Skumt då att kroppen inte riktigt fattade det. Riktigt weird känsla...

Nu var det första gången jag var här, sedan vi var tillsammans, så allt kändes ovant. Jag tror att nästa gång jag kommer hit, så kommer det där ha släppt...

Idag behöver jag...

Det regnar i Västerås och jag är så trött, somnade inte förrän halv sex i morse. Det var så många tankar som snurrade i huvudet och jag fick en släng av lakansskräck. Men det blir nog en bra dag idag, jag och Adina ska hälsa på hos Tommy och Jorunn, något som jag verkligen ser fram emot. :) De verkar vara så varma och goa människor och ett möte med varma och goa människor är precis vad jag behöver just nu....

Kvällens insikt.:

Vissa händelser ikväll påverkade mig lite mer än jag trodde att de skulle göra....
Jag måste hitta min nya roll i det här sammanhanget. Omständigheterna har förändrats och rent intellektuellt vet jag min nya roll, hur jag ska förhålla mig till det som sker och var min plats i gruppen är, men det har inte helt och hållet gått igenom i kroppen. Ska jobba på det...

Ett kärt återseende och ett kärt nyseende

Ikväll är jag i Västerås, på TRiXarnas förfest till Västerås Kulturnatta som är imorgon. Så himla fint att träffa dem alla igen, efter att ha hängt så intensivt med dem under hela sommaren. De blev verkligen min sommarfamilj och det var dem jag syftade på i mitt förra inlägg då jag skrev : "var tog alla vägen?".

Jag älskar verkligen de här människorna. Och nu ska jag vara här hela helgen. Tjohoo! Sova på Johans köksgolv och imorgon ha mysigt häng. Wow.. jag är bara uppfylld av kärlek just nu. Det är en skön känsla att ha i kroppen. Jag sitter uppe på kontoret och nedanför spiraltrappan sitter alla andra, dricker te, öl, läsk och drinkar, vad som nu passar dem bäst. Om en stund ska Alexandra och Jeanette göra ett ringnummer och jag känner att jag är hemma här. Tack vare vårt intensiva umgänge i somras, då vi verkligen lärde känna varandra så känner jag att jag bara kan vara här, och att jag är välkommen. Fina fina, för mig nya vänner.

Imorgon kväll, under Kulturnatta, ska Johan och Erik repellera nerför Västerås Klocktorn. Det är typ 70 meter högt. De ska repellera samtidigt som klockorna (som är sjukt ostämda) spelar något nykomponerat stycke kvällen till ära. Dessutuom blir det en del pyroteknik. Jag tror det blir ett väldigt fint nummer, men jag kommer be till högre makter att repen verkligen sitter fast. Jag litar ju på killarna, såklart, men.. ändå..

Presenten
Nu ska jag ner till festen igen, sjunga en sång, prata med folk och kramas. Hurra!
Jovisst ja! Jag har också fått två helt nya vänner. Eller nya och nya.. nya irl i alla fall. Tommy och Jorunn. Vi har en massa gemensamma vänner och har haft varandra på Facebook i ungefär ett år och har där haft ganska nära kontakt. Och ikväll fick jag äntligen träffa Tommy som också är här. Verkligen superkul! Han gav mig en present, ett jättefint brickbandskit. Jorunn har på grund av att hon genomgått cellgiftbehandlingar inte kunnat åka ner till Gotland i år, som hon brukar och det visade sig att hon uppskattat mina frekventa statusuppdateringar under sommaren och att det har känts som om hon nästan var där själv.
Tänk att mitt egna behov av att få tala om för världen hur mina dagar ser ut, kan ha gett någon annan något bra. Och så fint att tala om det för mig genom en liten present! Hurra för fina, varma människor.

Imorgon ska jag hem till dem och fika. Ytterligare två fina, för mig nya vänner... <3

Bubblan är lämnad...

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här sommaren. Sommaren som nu hunnit gå över i sensommar och som nu bjuder på regn och höstiga vindar. Jag är så uppfylld av olika känslor att jag knappt kan sätta ord på det. Den första juni åkte jag till Gotland för att under tre månader jobba med Medeltidsveckan. Jag har lärt känna en massa fantastiskt fina människor, delvis människor som jag aldrig förut hade träffat, delvis människor som jag bara kände lite grann tidigare och som jag nu fått en nära vänskap med.

Jag har under sommaren levt i en sån där berömd bubbla, som man liksom går helt in i och bara är närvarande i. Det har varit helt och hållet fantastiskt. Nu, när bubblan är slut känner jag saknad och ensamhet men också stor värme och tacksamhet. Så många sköna minnen från stunder med glada skratt, fina samtal, sånger på Kapitelhusgården, TRiXarnas glädje när jag kom med nybakade bullar i precis rätt ögonblick, frisbee med pizzakartoner, mackkastning på stranden, de oändligt vackra solnedgångarna, utflykterna i beachbuggyn, kanotturerna från Gangvide till Närsakar...

När jag har umgåtts så intensivt med ett gäng och när sedan alla plötsligt sprids vind för våg så blir det alltid en tomhetskänsla i mig. Jag undrar vart alla tog vägen. Jag vill tillbaka till tillvaron och sammanhanget där vi alla fanns. Jag vill tillbaka till bubblan som inte finns kvar. De senaste veckorna har jag känt mig ganska vilsen och har inte riktigt vetat vart jag hör hemma,sammanhanget jag var i existerar ju inte längre.

Jag funderade på om jag skulle vara kvar på Gotland eller åka hem till Stockholm och bestämde mig till slut, så för några dagar sen kom jag tillbaka till mitt lilla lugna rum hos min gudmor på Färingsö. Vilsenheten börjar släppa, jag kommer sakta in i min "gamla vanliga lunk", träffar mina "gamla vanliga vänner" och kan ägna mig åt mina "gamla vanliga intressen"... Det är nog här jag ska vara nu. I alla fall tills något annat jag vill göra dyker upp framför näsan på mig.

TACK alla ni fina som gjorde min sommar till det den blev. Den lever för alltid i mig som en av mina absolut bästa upplevelser. <3

"Blue Skies" live at Le Petit Theatre

Dagens projekt: Färga garn med lökskal

Nu har det gått sådär lång tid igen sen jag skrev på bloggen senast. Det blir så ibland. Finns ju massor av saker att berätta, såklart, men till slut blir det så mycket att man inte vet i vilken ände man ska börja.

Jag är på Gotland sen den första juni. Det har hänt så otroligt mycket, jag har en helt fantastisk sommar. Men den kanske jag berättar mer om senare. Nu vill jag lägga upp lite bilder. Idag har jag nämligen iaf haft som projekt att färga garn med lökskal. Jätteroligt och väldigt fint. När det har torkat ska jag lära mig nålbindning har jag tänkt.

Identiteten

Det känns som att många människor är likadana jämt. Det är klart att det är svårt att uppfatta utifrån, iaf om man inte känner personen väldigt väl, men när jag tittar på mina vänner så tycker jag att det känns som att många av dem i stort sett alltid har varit likadana, klätt sig likadant och bott och inrett likadant som alltid och under lång tid ägnat sig åt samma intressen. (De håller antagligen inte alls med mig här. ;) )

Jag känner det som att jag har haft många identiteter. Såklart har jag varit mig själv, men det känns som att jag förändras beroende på vilka människor jag omger mig med. Kanske inte så mkt min personlighet, utan mer allt runtomkring, det som får mig att känna mig som hemma, det som jag kan identifiera mig med. Det yttre som får mig att känna mig som mig.

De gånger mitt liv har förändrats, då jag börjat en ny skola, flyttat till en ny stad, gått in i eller avbrutit ett förhållande så har jag behövt ta ställning till vad i min nya livssituation som känns som jag. Vilka människor och vilka intressen har passat in i mitt liv just då? Oftast har det känts som att det kommit till mig av sig självt, det faller sig liksom naturligt vilka vänner jag vill prioritera och vad jag vill lägga min tid på, beroende på hur de yttre omständigheterna blivit.

Jag kan nog identifiera mig med ganska många olika livsförhållanden och jag märker att jag formas av de människor jag omger mig med. Olika människor plockar fram olika sidor hos mig. Sidor som inte fått bejakas på flera år kan plötsligt få utrymme medan andra sidor som varit superviktiga plötsligt känns irrelevanta. För att de inte passar in i livssituationen.

För tillfället känner jag mig lite förvirrad över detta och har ett behov av att hitta mig själv igen. Kanske beror detta på att mina nuvarande yttre omständigheter är lite svävande. Jag vet vad jag ska göra under sommaren, jag ska vara på Gotland och jobba med Medeltidsveckan, men har ingen som helst aning om vad jag ska göra sen. Jag är i en relation som fortfarande utforskas och som jag inte vet vad den kommer att leda till. Förutsättningarna för att det ska kunna bli något stadigvarande är egentligen rätt dåliga, men vi tycker om varandra och vill kanske ge det lite mer tid innan vi bestämmer oss för hur vi ska göra.

Personen jag har relationen med är väldigt olik de människor jag omgett mig med de senaste åren och han plockar fram bra sidor hos mig som inte har fått något utrymme på väldigt väldigt länge. Eller sidor och sidor. Kanske handlar det mer om vilka miljöer jag vill befinna mig i, vilken sinnesstämning jag vill vara i och vilka intressen jag vill ägna mig åt. Miljöer, sinnesstämningar och intressen som jag ibland undrat över om de någonsin kommer att få ta plats. Och enda anledningen till att de inte fått utrymme på så länge är att mina yttre omständigheter har inneburit att jag ägnat mig åt en massa andra saker jag också tycker om.

Allt har sin tid. När man är mottaglig för något så kommer det till en. Nu har den här personen lyft fram en del av mig som jag verkligen tycker om men som är ganska outforskad. Jag är nyfiken på den delen och vill gärna se mer av den. Jag har frågat mig vad som händer med den här delen om det blir så att han och jag beslutar oss för att sluta träffas. Då kommer ju den närmast naturliga ingången till detta liv med dessa intressen att försvinna. Men jag har ju ingen som helst lust att i så fall sluta utforska den här delvis nya identiteten bara för att han försvinner.

I min förvirring de senaste dagarna så har jag när vi resonerat om förutsättningarna för vårt förhållande känt det som att det för min del inte bara handlat om honom och mig, utan om hela min livssituation, vad jag ska göra, vem jag vill vara, hur jag ska klä mig osv. Vilket gjort att jag blivit rädd för att förlora honom, inte bara för att jag tycker om honom utan också för att jag inte vill förlora mina nya yttre omständigheter, min närmaste ingång till denna del av mig själv. Men eftersom jag är realist så inser jag såklart att det inte kan hänga på hans närvaro eller inte.

Om han finns med är det bara en bonus, men jag måste tänka att han är den personen som väckt detta hos mig och att det inte hänger på honom huruvida det kan få utrymme eller inte. Det är en ganska skön insikt. Alltid skönt att känna sig oberoende. Och rätt spännande att få forma detta på egen hand. Jag ser fram emot att se vem jag blir under den här sommaren. :)

Hurra!

Tjohoo!

Mötet med Medeltidsveckan gick toppenbra. Jag ska börja jobba där den första juni och vara deras bloggare. Det blir kul, jag gillar ju att skriva, nu blir det spännande att skriva i samma riktning hela tiden och att följa ett tema. :)

Jag ska också ha hand om presskontakter, något som jag inte har gjort alls mycket förut, så det blir nog kul och lärorikt! Och så ska jag vara ansvarig för volontärerna och det är ju något jag verkligen kan och har jobbat med förut. Volontärer är ju en av mina hjärtefrågor när jag jobbar med evenemang, utan dem går det inte att genomföra. :)

Dessutom ska jag till Cirkör Event imorgon och skriva papper och börja sätta mig in i arbetet där. Det blir nästan två månader där nu innan jag flyttar ner till Gotland. Hejja mig! Jag behöver verkligen det här! Jag behöver få sysselsätta mig med något som jag verkligen tycker är roligt.

Nu ska jag bara hålla tummarna för att min knasige handläggare på arbetsförmedlingen inte får för sig att stoppa detta på något sätt. Ska ringa honom imorgon så fort papprena är påskrivna och så får jag lämna dem till honom snarast.

Helgen ska spenderas i Västerås. Det blir nog fint. :)

En fin vecka planerad...

Nu har jag en fin vecka framför mig:
Imorgon åker jag till Gotland för att ha möte med Medeltidsveckan. Det känns bra och kul!
Ska se till att träffa lite vänner också, när jag ändå är där. Och så får jag bo i Monicas fina hus mitt i Visby!

Sen åker jag tillbaka på torsdag kväll och på fredag har jag bokat in massage på ett Spa i stan, för presentkortet jag fick av Upplands Väsby Kommun när jag slutade jobba där i somras. Efter massagen blir det tåget till Västerås för att träffa E igen. Känns fint och bra! Där stannar jag till söndag förmiddag då jag åker vidare till Sköldinge för att repa lite med Ellis sånggrupp, inför en inspelning vi ska göra i maj. Det ska bli så roligt att sjunga, det var ett tag sen nu. :)

Skönt är det att må bra! Och jag trivs i mitt rum.

Lite uppdatering...

Wow!

Nu känner jag mig lite sådär överväldigad igen. Det är lite tvära kast för mig nu för tiden. Men det är nog bra. :)

De tre senaste veckorna har jag mått bättre än vad jag gjort på över ett år. Ok, visst, jag var också glad och mådde bra under förra året, men i bakgrunden låg det hela tiden stress, sorgsenhet och utmattning. Först pga jobbet jag avskydde, sen pga av separationen och så sent som i februari i år så var det flytten som tog min kraft och störde min lycka. Men nu, sedan tre veckor har jag känt mig harmonisk och glad. Jag har känt att det blir som det blir och vad som än händer så kommer det bli bra. Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag verkligen börjat landa i att leva mer i nuet. Det är så oändligt skönt. Och jag känner verkligen att jag kan uppskatta mitt välmående. Det är en så stor kontrast gentemot hur jag mådde innan. Så jag suger i mig och njuter av lugnet och harmonin.

Jag tror att E har en del med detta att göra. Dvs. själva mötet med den människa som han är. Det mötet har fått mig att börja omvärdera mitt liv och mina livsvisioner, inte så att han medvetet påverkar mig, utan bara för att han är den han är och att jag är redo att ta in det. Som jag också nämnde i ett tidigare inlägg för ett par veckor sedan, så kände jag mig ganska förvirrad och omtumlad när jag spenderat ett par dagar med honom. Då, när jag fick alla de där insikterna och tankarna om nuet och framtiden.

Nu är jag mest glad och tacksam. Även om det nu inte blir något mer seriöst mellan mig och E så är jag så tacksam över att jag mött honom som människa. Och blir det något mer seriöst så.. ja.. då kommer jag att skriva om det då... ;)

Jag är också superglad över några andra människor som kommit in i mitt liv. Miriam, Martin och Petter, som jag lärde känna lite bättre under lajvkonventet Prolog. Vilka fina och roliga människor! <3
Under påskhelgen skulle de åka ner till Gothcon i Göteborg (ett bräd- figur- och rollspelskonvent) som gäster för att hålla i ett kort lajv i egenskap av Prologarrangörer och i torsdags kväll så frågade de mig om jag ville följa med. Klart att jag ville! Jag hade ändå inga andra planer och behövde någonstans att ta vägen några dagar. Och jag är SÅ GLAD att jag följde med! Det är längesen jag gjorde en så rolig resa.
Och nu har jag plötsligt tre nya vänner som gått rätt in i mitt hjärta...


Ok.. så lite annan uppdatering då, kring flytt och annat:

Jag har bestämt mig för att hyra ett rum hos min gudmor Monica, på Färingsö. Jag har bott hos henne en kortare period förut och vet att det fungerar bra. Monicas hus är f.ö. en av mina favoritplatser. Ett litet gult, gammalt hus, med sjötomt och brasa. Det tar en timme in till stan, men, det gör inget. Här kan jag njuta av dofterna från regnblöt jord, fuktig mossa, eldrök från stugornas skorstenar och tystnaden. Här hörs inga bilar. Så skönt... Jag flyttade ut från lägenheten i Gröndal i onsdags, magasinerade i princip alla mina grejer hos pappa och så flyttade jag in hos Monica idag. Jag har precis bott in mig och fått lite ordning i rummet och trivs bra. <3

Det här blir också billigt för mig. Jag sparar ca 4 500 kr i ren boendekostnad på att göra så här.
De pengarna kan jag nu lägga på att göra alla de där roliga sakerna som jag vill, men inte haft råd med.
Hurra!

Jag har också tagit tag i min arbetssituation och pratat med arbetsförmedlingen om s.k. arbetspraktik.
Förhoppningen är att jag fr.o.m. slutet av den här veckan och fram till sista maj ska vara på Cirkör Event och sen i juni flyttar jag ner till Gotland över sommaren för att jobba med Medeltidsveckan. Två riktigt roliga saker som jag ser mycket fram emot att få jobba med. Jag har lite arbetsabstinens och jag behöver verkligen få komma igång med producerandet igen. Det är nödvändigt för att jag ska känna mig trygg inför en ev. egen företagsstart och även för självförtroendet om jag söker jobb. Det är nästan två år sedan nu som jag jobbade med evenemang och man blir rätt ringrostig. Dessutom kan ju praktiken ge mig bra kontakter.

Båda ställena har sagt att de vill ta emot mig, dock är inga papper skrivna ännu och jag kommer inte vara helt lugn förrän det är klart. Imorgon ska jag ringa lite samtal och försöka skynda på byråkratin. Återkommer med hur det går.

Grymt om detta blir av. Det är dags för mig att på heltid få ägna mig åt något som jag verkligen tycker är roligt!

Kul jobb, kul fritid med roliga och fina vänner.. Allt har sin tid. Sorgen och tyngden har haft sin ett tag, nu är det tid för skratt och harmoni.

Leta på rätt ställe

Jag befinner jag mig i en situation där jag är helt fri att göra precis vad jag vill. Ingen fast relation, inget fast jobb och ingen fast bostad. Hela världen ligger för mina fötter. Det är ju egentligen en fantastisk möjlighet och en del av mig är väldigt sugen på att utnyttja den möjligheten. Men... Det skulle vara lättare att åka på äventyr om jag kände att jag hade en fast punkt någonstans, som fanns kvar där när jag kommer tillbaka.

Det finns flera ställen och flera människor som skulle kunna vara den fasta punkten. Jag har många kompisar, jag har en mamma, en pappa, en syster och dessutom en stor släkt. Jag har min barndomsby, jag har mina nära vänners hem och jag har min gudmors fantastiska, lugna bo som jag älskar att vara i.

Varför lyckas då inte något enda av detta ge mig den där fasta tryggheten? Beror det på att de inte vet om mitt behov? Kanske tror alla att jag redan har en fast punkt hos någon annan? Eller beror det på att jag själv inte tar emot det? Beror det på att jag flyttat runt så mycket de senaste tio åren att jag glömt hur det känns att landa?

Fast det sistnämnda skulle jag aldrig vilja vara utan. Jag är så glad över att jag flängt runt, att jag sett och upplevt så många fina platser och träffat så många fantastiska människor. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och om människors beteenden. Jag har jobbat med en massa olika saker och pluggat för att tillskansa mig de kunskaper jag velat ha. Jag har fått vänner och kontakter över hela Sverige och i vissa andra delar av världen.

Det är ju det liv jag hittills levt som har format mig till den jag hittills blivit. Och jag trivs -iaf för det allra mesta- med mig själv.

Men visst skulle jag vilja landa. En del av mig längtar jättemycket efter att hitta ett ställe att bo på -länge. Att skaffa sambo och barn, ha en trädgård, känna att det är mitt och att ingen kan ta det ifrån mig.

Samtidigt hoppas jag att jag aldrig ska nöja mig helt med det. Jag vill kunna ta mitt barn under armen och en resväska under andra armen och ge mig iväg på nya äventyr. Emellanåt.

Men oavsett tid, nu, denna dag, detta år, eller den framtida tid då jag kanske har det där barnet, så är jag övertygad om att äventyren blir lättare om jag har den där fasta punkten att komma tillbaka till.

Vill förtydliga att jag självklart vet att mina vänner och min familj finns där för mig, oavsett hur långt bort jag far. Och det är jag självfallet väldigt glad över. Men kanske är det helt enkelt så att det är en helt annan fast punkt jag letar efter. Jag vet inte.

Så, nu ska jag fundera över vad jag behöver göra för att hitta den. Och vad jag behöver göra för att känna den. För när jag väl har den, då finns det nog inget i världen som kan oroa mig. Jag vill fortsätta på den bana jag relativt nyligen gett mig in på: Att ta dagen som den kommer, vila i nuet, låta det som sker ske och inte vara stressad över vad som inte sker. Och det känns som att det är lättare om jag har den där tryggheten.

Om jag hinner bli 40 innan jag får mitt första barn, ja, då är det väl så. Isf kommer jag att vara en lycklig mamma då och jag ska banne mig se till att jag har varit lycklig alla år som är kvar fram tills dess. Och om det blir så att jag inte får barn alls, ja, då är det det som sker och då vill jag vara lycklig över det liv jag har utan barn. Precis så som jag är lycklig nu, över den tid jag har med de människor som finns runt mig just nu och precis så som jag varit lycklig med de människor jag haft runt mig under mina tidigare tider.

Och nu, när jag skriver ner allt detta, då börjar jag faktiskt tro att jag letar på fel ställe. Jag letar överallt runt om mig, bland yttre omständigheter och förutsättningar. När det kanske är så att det är den fasta tryggheten i mig själv jag ska hitta...

Veckans recept

Ikväll kommer mina fina vänner Jenny och Bodil till mig för att prata om livet och käka lite mat. Jag tänkte laga min "gamla vanliga" linssoppa och göra parmesanscones till. Jag gör den här linssoppan rätt ofta, för den är så himla himla god! Det som gör den lite speciell är att det är curry och kanel i, vilket ger den en lite indisk touch. Här kommer receptet, så att du också kan göra den. Superlätt och fantastiskt gott!

LINSSOPPAN: (lagom till ca 3 pers)

2 dl okokta röda linser (går även bra med kokta på burk, men de kan då läggas i lite senare)

1 l vatten

2-3 tärningar grönsaksbuljong

1 gul hackad lök

2 vitlöksklyftor

1 lagerblad

1 burk krossade tomater

1 krm mald vitpeppar

½-1 tsk gult senapsfrö

1 tsk mald kanel

2 tsk curry

1 tsk paprikapulver

saften av ½ citron

½ paket fryst bladspenat (250g) Eller såklart, ett lagom stort knippe färsk bladspenat.

1 kruka persilja

Fräs lök och vitlök tills gyllengul. Häll på 1 l vatten och koka upp.

Lägg i buljong och linser och låt linserna koka sönder, ca 10-12 min.

Häll i krossade tomater och kryddor, lagerblad och senapsfrön.

Låt puttra ca 20 min så allt kokar ihop.

Klipp isär den tinade spenaten (eller lägg ner hela paketet i soppan och klipp direkt i soppan när den tinat) och häll i soppan. Lägg i det mesta av persiljan och låt koka med lite. Häll i citronsaften.

Smaka om det behövs mer buljong/citron/kryddor. Strö över resten av persiljan vid servering.

PARMESANSCONES

Gör scones enligt vanligt recept, men använd gärna vetemjöl special.

Riv ganska rikligt med parmesan grovt och vänd ner i degen innan du bakar ut.

Jättegott att äta med bara lite smör på, eftersom det är så mkt parmesan i så behövs ingen annan ost ovanpå.


Tyvärr har jag ingen bild på linssoppan än, så jag  lägger in en annan bild istället, på min tomatsoppa.
Rent utseendemässigt är de ganska lika. (Förutom parmesantoppingen då)
:)

Förundran och omvärderingar

Jag värderar, omvärderar, funderar, förundras, inspireras, förvirras, gläds och lugnas. Livets tankar är stora och kan göra en ganska sömnig.

Jag har haft några fantastiskt fina dagar med E i Västerås. Oavsett vad som händer framöver med vår relation så får jag ut så fantastiskt mycket bra saker av tiden jag spenderar med honom. Han påminner mig om bra sidor hos mig själv som inte fått så mycket utrymme de senaste åren. Inte för att jag inte velat, utan bara för att jag träffat andra människor som plockat fram andra sidor hos mig istället, som också varit bra.

Livet förändras och nya situationer uppstår, vissa tider mer frekvent än andra tider. Jag brukar ha ganska lätt för att anpassa mig efter det som sker och att försöka göra det bästa av det jag har. Det är en egenskap som kommer väl till pass en dag som denna, då jag helt oväntat blivit uppsagd från min lägenhet, den lägenhet som jag för två månader sedan flyttade in i, har målat om och försökt bo in mig i och faktiskt precis börjat trivas i. Men ägaren blev stressad av ränteläget och bestämde sig för att sälja den redan nu under våren.

Konstigt nog blev jag inte ledsen. Bara lite chockad, eftersom det kom så plötsligt. Hade beskedet kommit för två veckor sedan är risken stor att jag nog brutit ihop. "Inte en motgång till att tänka på", liksom. Men de här dagarna med E hade redan satt igång någon slags process i mig, där jag börjat värdera och omvärdera mina generella livsvisioner, så plötsligt kom uppsägningen faktiskt nästan lägligt. Iaf om jag skulle fortsätta lyssna på mina nyss uppväckta omvärderingar. Så istället för att bli ledsen blev jag ännu mer förundrad och tänker att det kanske är något bra som händer.

Så jag tänker, utan omsvep, att jag nu vill göra något riktigt bra av min nya situation. Jag ställer mig frågan: Hur kan jag få ut mesta möjliga av detta? Jag har inget fast jobb, ingen fast relation och inte heller ett fast boende. Det enda jag saknar är pengar. Men det brukar ju lösa sig. Nu finns faktiskt bara möjligheter.
Och det är trots allt både ballt och spännande...

Svårt att sortera alla intryck

Jag har mycket jag skulle vilja uttrycka. Speciellt efter förra helgen som var otroligt intensiv, då jag var på lajvkonventet Prolog i Västerås. Jag sov även då hos E några nätter, eftersom han bor där.

Jag åkte från Västerås fullmatat med intryck och känslor av nya upplevelser, nya personer, nya lärdomar och nya erfarenheter, både från själva konventet och såklart från den tid jag spenderat med E.

Det är så mycket jag skulle vilja formulera här, jag har försökt hela veckan, men inte riktigt lyckats, det är liksom så mycket på en gång så det är lite svårtsorterat i huvudet och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag får återkomma när jag hittar rätt. :)

En sak är iallafall säker; delar av mitt liv känns för tillfället svåra att planera och jag aktar mig noga för att skaffa mig vissa förhoppningar, så jag ska göra mitt yttersta för att verkligen leva för stunden, i nuet. Det känns påtagligt nödvändigt.

Nu en kopp te och så en god natts sömn på det. Det blir nog bra. Jag känner mig oändligt trött just nu.

...

längtar bort, längtar hem, längtar tryggt, längtar byggt, längtar vän, längtar liv, längtar lugn.

Gung gung gung gung. Känner du hur vinden drar genom håret?

Tiden går. Ibland känns det som att den går bakåt, eller åtminstone väldigt långsamt. Men egentligen går den ju bara framåt. Och man får liksom lov att följa med, oavsett vad som händer. Det är ju så livet är.

En vän till mig liknade det vid en gunga. Den gungar upp och den gungar ner och det bästa man kan göra är att bara gunga med. Att följa gungans rörelser och inte streta emot. Stretar man emot tar ju farten slut till slut. Jag tyckte det var en rätt schyst liknelse, som överrensstämmer med min egen livsfilosofi. Och jag tänkte att man vill ju liksom inte hoppa av i farten heller. Och inte vill man att farten ska ta slut helt, vad är det då för roligt kvar?

Det som händer det händer, i viss mån kan man påverka det, styra det och planera hur man vill att fortsättningen ska se ut. Men blir det inte som man tänkt sig och det inte finns någon möjlighet att i efterhand styra om det så att det blir precis som man ville, så är det lika bra att bara gunga med och hitta ett annat sätt som också känns bra.

Kanske vända gungan åt ett annat håll och uppmärksamma dem som frågar om de får hoppa på. Bjuda med befintliga och nya vänner på färden och tillsammans utforska luften man far igenom. Bara man själv inte hoppar av.

Och ibland, när gungan börjar snurra, gunga snett och när farten blir ojämn, då är det skönt att vara fler som kan rätta till det och styra gungan åt ett bättre håll.


Idag har varit en bra dag. Jon och Maria var här på lite käk och jag har bakat goda brownies. Jag hoppas att jag imorgon känner mig stark, pigg och motiverad nog att ta tag i företaget och lite annat som skulle behöva styras upp. Hm. Kanske leta upp det där presentkortet på massage som jag har liggandes nånstans.. Hoppas det inte har gått ut. :)

Och förresten. Vad är tid, egentligen? Kanske bara vårt eget påhitt.

Lite perspektivtänk är aldrig fel..

Jag förstår att folk känner sig frustrerade över den strandade kollektivtrafiken, men önskar att de kunde ta det med lite mer ro. Vi här uppe i norr är oerhört förskonade från att drabbas av naturens krafter, såsom orkaner, jordbävningar och vulkanutbrott.


Inställda tåg är det ingen som dör av, så lugna ner er, uppskatta det vi har och gör något bra med den lediga tid ni får när ni inte kommer till jobbet. http://www.youtube.com/watch?v=a-8_wEm7t8k

Nödvändiga steg att ta.

Jag har haft besök av E igen. Verkligen supermysigt. :) På måndagen tog vi en fin vinterpromenad i solen och tittade på omgivningarna här i Gröndal, vi höll handen och trivdes i varandras sällskap.

På kvällen gick jag på Folkoperan med min vän Jenny, hon hade fått biljetter till Silversjön. Den var.. sådär, första akten var ganska seg, men den andra var riktigt underhållande. Hursomhelst en mycket mysig kväll. :)

Sen gick jag hem till Andreas och vi fikade och kollade på OS. Också supermysigt. Men inte helt lätt när det hängde två handdukar i badrummet, där den ena brukade vara min och nu hade använts av någon annan. Eller att det ena täcket i sängen inte längre bar just min doft. (Nej, jag luktade inte på det).

Men de här sakerna är ju oundvikliga och jag har mentalt försökt förbereda mig så gott jag kan på att kunna hantera situationerna när de uppstår. Självklart kommer han att dejta andra tjejer, det är ju livets gång, han är också i en process där han behöver träffa andra, känna efter hur det känns, om han är redo eller inte och framförallt känna att livet går vidare.

Vi har en öppen, bra dialog om hur det går och att vi träffar andra, så att det inte ska komma som en överraskning för någon av oss. Och på ett sätt är det faktiskt rätt mysigt att sitta över en kopp te med sin bästa vän och prata om hur senaste dejten gick. Men jag slits mellan min önskan att det inte ska vara så här alls och min vilja att min bästa vän ska må bra och jag längtar till den dagen då det inte alls känns jobbigt längre. Vilken lättnad det kommer bli då.

Och jag säger till mig själv att det förr eller senare måste hända och att det kanske är bättre att det händer förr. dvs. nu. Allt sånt här som händer är ju steg som måste tas och för varje steg som tas så kommer jag ju vidare och ju längre jag kommer, desto närmare den där lättnaden kommer jag.

Så jag tröstar mig med det; att jag kommit ytterligare ett steg vidare i min process. Och så gläds jag åt att E är  g a l e t  snygg. Och att det i detta nu minsann ligger två täcken även i min säng och hänger två badlakan även över min duschdraperistång. Och... att vinterpromenaden igår efterlämnade två parallella fotspår... :)


Men en dag i taget, verkligen. Ska bli spännande att se vad som händer med allt. För alla.

Var är våren?

Lördag 20/2 2010

Dåliga saker:
Settlerskvällen hos Gustaf blev inställd pga sjuka barn.
Jag har brottats lite med känslan av att vara övergiven.
Våren verkar vara långt borta, nu är det så jävla kallt.

Bra saker:
Jag fick ändå en mysig kväll hos en vän i Gamla stan.
Jag åt just en god nattamåltid: Spenattortellini med grädde, franska örter, valnötter och fetaost.
Om inte tågen från Västerås är inställda imorgon har jag ett besök av Erik att se fram emot.